Dikesromantik à la Tom Falk

Halva grejen med att ha en blogg är att läsa kommentarerna som folk skriver till inläggen och diskussionerna som uppstår. En del kommentarer har ingenting med mina inlägg att göra, men de är roliga ändå! Så, om jag skulle vara en amerikan skulle jag nog uttrycka mej såhär: I'm really blessed to have so many great friends! (lägg till lite "you know, like, uhm.. like, you know" om du vill krydda lite extra)

Här kommer en kommentar, skriven av en av mina trogna läsare, som helt klart är värd ett eget inlägg.

Dikesromantik à la Tom Falk

Det var en gång för länge sedan en liten flicka, vi kan kalla henne för Syltan*, Syltan bodde i ett exotiskt land som hette Schweiz.
Syltan kände sig väldigt ensam och ledsen, hon frös men hade inte tillräckligt med pengar för att köpa svavelstickor så Syltan fick gå till den lokala krogen för att köpa sig en kopp kaffe.
Syltan skulle precis gå ut i ösregnet igen när en blixt slog ned i byggnaden tvärs över gatan, i samma sekund öppnade sig dörren och där stod den stiligaste karl Syltan någonsin hade sett, vi kan kalla honom Sven-O**. Syltan blev tvungen att sätta sig ned, i hennes huvud ekade det - "explendido, magnifico, honom ska jag ha".
Syltan såg med andakt på när Sven-O åt sin chaffis-lunch. När Sven-O reste på sig, betalade och gick ut till sin 24-meters svenskregistrerade lastbil så insåg Syltan att det var nu eller aldrig. Hon sprang ut och startade sin Volkswagen Bubbla*** och drog ut på autobahn, hon var snart ikapp Sven-O som var en rättskaffens man och följde hastighetsbegränsningen. Syltan körde om Sven-O, svängde tvärt in framför honom, drog i handbromsen och bilen rullade av vägen och stannade rykandes i diket.
Sven-O handlade instinktivt, parkerade på vägrenen, rusade fram till Syltans bil, slet upp dörren, lyfte upp Syltan i sin famn.
I samma ögonblick som Sven-O såg Syltan i ögonen upphörde regnet, solen sprack igenom de täta molnen och det hördes kyrkklockor som ekade över nejden.
Sven-O sa - "wie geht es kleines hübsches mädchen, varför kör du inte bilen på vägen som de andra tjurarna... jag menar..."
Sven-O reste på sig, gick iväg med Syltan, i sin starka famn, mot solnedgången.

Vad jag vet så håller Sven-O fortfarande Syltan i sin famn, någonstans i ett civiliserat land och ibland tänker Sven-O för sig själv - "Vad hade väl jag varit idag om denna kvinna hade kunnat köra bil?"

Tack, Tom!

*Min mamma Silvia kallades för Syltan på sitt förra jobb, där hon jobbade med Tom

** Tom har kallat min pappa för Sven-O i alla kommentarer han har skrivit på min blogg

***Sorry Tom, men du hade tyvärr fel på bilen! Ingen Renau CV-2 inte!