Happening

Dagens stora händelse?
Jag och min tvillingbror fyller 21!

GÅRDAGENS STORA HÄNDELSE! (spola fram till del 2, 13 min och 10 sek)

Iväg på äventyr

Idag ska jag dra till Dalarna. På lördag kommer jag tillbaka.
Jag måste erkänna att jag inte är görsugen på att bo i tipi i några dagar, men jag är däremot sugen på att träffa personen som bor i tipin...

Kanotbygge ska det bli. Men jag måste också hinna med att jobba med engelskakurserna som jag läser på högskolan i Skövde.

Hare gött, så hörs vi när jag är 21!

Elever

Igår jobbade jag på Centralskolan i Töreboda. Eftersom jag jobbar på inringning blir det ju inte så ofta, men innan lovet jobbade jag nästan 3 veckor i rad. Nu saknar jag mina klasser lite grann.
Eleverna är så impulsiva och roliga. Och allting blir roligare när man har lärt känna dem bättre.

Som när vi pratade om Mesopotamien, Eufrat och Tigris:
Ellinor: Kommer ni ihåg floderna som vi pratade om förra lektionen..?
Elev: Jaha, Eufrut och Grisis!

Expertkommentator

Ni kommer väl ihåg att jag i Mariestadstidningen tippade:

• en till medalj till Helena Jonsson
• topp10-placeringar för damerna i längdVM
• medalj till Anders Södergren

Helena tog också ett individuellt brons. Kalla kom 8:a i dubbeljakten och Anders Södergren fick med sej en silverpeng.

Inte dåligt från sportexperten Ellinor, inte dåligt.

Ellinor+kamera=Halnabild

Bara så ni vet: Josef äre inte den enda som kan ta bilder ute i skogen.

Denna är till dej, Ailyn:

Halna 15/2 2009. Fotograf: Ellinor Olsson

Personligt

Hur mycket av sej själv ska man visa i en blogg? Svår fråga. Det blir ännu mer knepigt, eftersom mitt liv inte bara handlar om mej, utan även om andra människor. -Är det okej att jag berättar saker om dem i min blogg?
Kanske inte, men jag gör ett försök.

När jag och Josef åkte till Göteborg i november (som singlar) kände vi båda två att något var på gång. Han tittade på mej sådär speciellt, som man bara får göra när man är tillsammans. "Titta inte på mej på det sättet, Josef!" sa jag till honom. "Så får man bara titta på varann om man är ihop!" Men han bara log, fortsatte titta på mej och sa "Vad fin du är!" med sina ögon.

Många kanske har undrat varför det tog slut mellan mej och Josef. Det var tyvärr en annan tjej inblandad i det hela. Om ni frågar mej, och verkligen vill veta, kan jag berätta allt för er. Men faktum är att jag inte bryr mej längre. Det är jag som räknas. Misstag kan vem som helst göra och förhoppningsvis kommer detta bara göra oss starkare, även om det inte alltid känns så, men oftast. Vårt förhållande växer varje dag och innan jag har hunnit tänka efter har vi kommit över det. Det är jag säker på.

Josef är en väldigt känslosam människa, men han har svårt att sätta ord på sina känslor. Faktum är att han har svårt att sätta ord på saker överhuvudtaget. Så, det kanske kommer som en överraskning när jag berättar att han kan knåpa ihop texter som är helt fantastiska. Jag måste även erkänna att underbara rader blandas hej vilt med meningar av väldigt skiftande kvalité, men här och där finns det klockrena träffar.

Han glömde kvar sin anteckningsbok hos mej. Jag läste lite i den. Och förundrades. Vilka vackra ord. Vilka vackra rader. Men vem skriver han till? Henne? Mej?
Men där var det, efter det allra vackraste partiet:
"Se inte på mej sådär" säger du. Jag ler.

SKU = svenska kyrkans unga

Var där i onsdags på årsmöte. Det var riktigt sköj. Älskar verkligen atmosfären och människorna där. Dessutom fick man tårta!


Har inte varit med mycket de senaste åren, eftersom det alltid är ishockey på onsdagarna. Men denna onsdag hann jag vara med innan träningen. Det var bra, nu har ordvits-kvoten blivit uppfylld, så, guys, jag kommer väl tillbaka om ett år eller två igen!

I onsdags var jag även med i tidningen (eller var det i tisdags...?) som "expertkommentator" i sportpanelen. Ni vet hur det går till. De frågar 3 personer lite frågor om sport och så får man helt enkelt kasta ur sej lite saker och hoppas på att det låter vettigt. Tyckte att Tomas på tidningen fick fram mina åsikter bra. Vi pratade i kanske 4-5 minuter och han sammanfattade det hela i 4-5 meningar, och ni som känner mej vet att jag hinner med mycket mer än bara en mening/minut..

Ber om ursäkt för att jag inte har skrivit något inlägg, när jag praktiskt taget lovade att ni skulle få ett! Men jag är så trött på allt strul med datorn (läs: internet) här hemma. Och det man inte klarar av, det undviker man! Yey!

Ey!

Jag vill ha tillbaka min blogg så som den ska se ut.

Har ingen aning varför, men mina inlägg visas inte normalt när man går in på min blogg..

Så, vem som än är ansvarig, jag tänker åka iväg och komma hem runt kl.22 och då förväntar jag mej att det är fixat. Capish?

Update: jag skrev inlägget och allt fixade sej. Gött. Då får ni ett riktigt inlägg ikväll, runt 22.

Attention, please

Det har inkommit klagomål från diverse personer som önskar terrorisera min mor. Det går nämligen inte om andra människor skriver med hennes namn -då vet ju inte terroristen om det är någon helt oskyldig människa han/hon ger sej på i kommentarerna. Och att utsätta andra människor än min mor för elaka påhopp skulle ju vara fel, helt enkelt.
Hädanefter skriver endast min mor med namnet "mamma" i kommentarsfältet på min blogg.

Så, Marcus, du får helt enkelt sluta upp med det, så Tom kan få ha mamma ifred.

Tack för ordet.

Allvarligt, var inte så allvarlig.

Herregud.

Vad folk stressar upp sej över Melodifestivalen! Det är en show. Det ska vara underhållande, spännande och.. kasst, till viss del.
Och det infriar förväntningarna.

Så ta det lugnt.

Musik är musik.
Show är show.

Och just det, humor är humor. Petra Mede tänjer på gränserna och det är vad humor är till för. Utmana fördomar, vara vågad och se andra perspektiv. Hon är inte min favorit, men hon har en del poänger.
Om ni inte klarar av att se henne, så:

• fråga Marcus om han har något förslag på stand up comedy,
• se dem
• inse att humor kan dras låååångt bortom Petra Mede
• sluta gnäll
• och väx upp

Är jag jobbig? Och gnällig? Förlåt. Pojken är på färd och jag har abstinensbesvär. Får försöka komma ihåg den här känslan nästa gång jag blir irriterad på någon som försöker sluta röka/snusa/whatever och är gnällig.

Tack för mej.

Dream, dream, dream

Mina drömmar är lite knasiga, men inte värre än andras, skulle jag tro. Jag kan ofta se händelser och tankar från mitt "verkliga" liv som går igen i drömvärlden. Jag sorterar helt enkelt mina minnen och intryck från dagen som har gått.

Igår natt drömde jag, precis som vanligt. Men.. Det var en konstig dröm. Josef friade.
Jag har aldrig drömt något sådant förut.

Stämningen var perfekt: Vi satt på en sten i vattnet och solen gick ned och spred ett varmt, rött ljus över nejden. Aaah. Vi kände det på oss. Vem skulle föreslå det? Skulle han? Skulle jag?!
Han, tänkte jag. Han kommer säga det. Han kommer bedyra sin eviga kärlek för mej i detta nu.
Jag kände i mitt hjärta att detta var vad jag ville. Nu gällde det. Detta skulle blir den lyckligaste dagen i mitt liv!
Och så öppnade han munnen.
Totalt misslyckat.

Jag (i drömmen) kände det på mej direkt och svarade inte ens. (Jag tror knappt jag lät honom avsluta) Istället hoppade jag ner från stenen och sa något i stil med "Josef, kan du inte börja om från början, för det här var verkligen inte vad jag hade tänkt mej." och började regissera hans frieri. "Kan du inte göra det lite mer känslosamt? Eller nostalgiskt?" jag viftade frenetiskt med armarna, "Så som jag ser det får man välja ett tema. Ska du berätta om alla de fina stunder vi har haft? Eller om hur starka känslor du har för mej? Eller kanske om hur fint vi kommer ha det tillsammans? Det gäller att vara konsekvent helt enkelt. -Nu får du ta det igen."

Jag vaknar och tänker "Äh, den där drömmen handlade inte om giftastankar. Den sa helt enkelt bara som det är och alltid har varit: Ska man få något gjort på ett bra sätt, då måste man göra dej själv!" Sedan läser jag horoskopet för dagen:

"Ett fortsatt förhalande av något speciellt skapar bara onödiga problem -så sätt igång." (Metro ons 11/2 -09)

Take it easy

Ett citat som en av Linus bloggläsare delade med sej av:

"Death is inevitable. Our fear of it makes us play safe, blocks out emotion. It's a losing game. Without passion you are already dead."

(om jag har förstått det hela rätt kommer det från en tv-spelsfigur, Max Payne)

Så sant, så sant.
Varför ska man vara rädd för att dö när det hindrar en från att leva? Nu går ju jag varken omkring med varken någon överdriven dödsångest eller livsglädje. Men jag blir ändå irriterad på folk som låter irrationella tankar hindra dem från att må bra.

Jag brukar alltid ta upp det där experimentet med mössen.
Några forskare satte en många möss i i samma bur, en i taget. I buren fanns ett litet hus. Forskarna kollade mössens rörelsemönster och mätte hjärtslagen. Några möss höll sej mest vid det trygga huset och vid burens väggar. Deras hjärtan slog väldigt fort.
De lite mer modiga mössen hade en lugnare hjärtrytm och de kunde våga sej ut mitt i buren, där det var ganska osäkert för en liten mus att vara. Vad hände sedan? Jo, de "nervösa" mössen dog i genomsnitt tidigare. Om jag inte missminner mej dog de, översatt i människoår, en sisådär 7 år tidigare än de lugnare mössen.

Vad har vi lärt oss av detta? -Chill.

Kodspråk

Min pojke Josef är ju en riktig skogsmulle. Han går just nu andra året på friluft/hantverk/ledarskaps-linjen på Sjöviks folkhögskola.

Han har även en blogg. Det tycker jag är bra, för han lägger upp en del fina bilder. Inte så många som jag hade önskat, men ändå några. Sedan skriver han lite ibland. Tyvärr blir det en hel del interna grejer, som knappt jag förstår (och då har han ändå försökt förklara för mej över telefon exakt hur man tillverkar en kanot och varför just ask från Billingen är det bästa träslaget att göra en paddel i..) men det är ju lite tjusningen. Att se om man klarar av kodspråket.

Det är liksom vi mot dem. De vanliga dödliga mot friluftarna. De har andra värderingar, annan humor, ett eget språk och de lägger märke till de underligaste saker..

En höstnatt i Göteborg. Vi ska precis sova efter en utekväll, men det är något som tynger friluftaren Adrian och hans kollega Josef.
Adrian: Josef, tänkte du på vad det var för träslag på toasitsen?
Josef: Ja, jag funderade också på det och jag har verkligen ingen aning!
Adrian: Visst är det knepigt! För det är ju inte ek..
Josef: ..nej, precis, för det är ju alldeles för /...blablablabla../
och så var det hela igång..
(Hade jag kunnat återberätta alla detaljer hade jag gjort det, men jag är tyvärr ingen expert på träslag, så jag låter bli..)

Det var lite irriterande när man bara ville pussa på sin pojke. Men det är ändå lite gulligt. Jag kanske dras till nördar, trots allt. (Jag menar, själv bär jag ju en gul reflexväst once in a while)

Det som är lite skrämmande med det hela är när man märker att man sakta men säkert blir påverkad. Omedvetet. Det liksom smyger sej på. Helt plötsligt sitter man där en dag och man förstår. Och innan man vet ordet av tillhör man dem.

Josef: Jag pratade med Adrian om det och jag har kommit på att jag kan använda topplocket på min ryggsäck som dagsturs-säck!
Ellinor: Haha! Som dagsturs-säck, liksom! Det är ju helt sjukt! Haha!

Oh-oh.

Att vara eller icke vara

Nu har jag jobbar färdigt mina 2 veckor som lärarvikarie. Puh!
Det har varit riktigt roligt, men lite ansträngande. Det är så mycket ansvar. Men givande! För varje bra kommentar jag har fått har jag vuxit lite som människa. Och idag fick jag hela 9D att leka sardinburken (omvänd kurragömma)! Det kallar jag lyckat.

När jag har varit vikarie har det också ingått att vara bussvakt en gång i veckan. Det man gör är helt enkelt att stå vid busshållplatsen och kolla läget. Alla lärare som är där har en gul reflexväst på sej. Jag drunkar i den, men man ställer ju upp för laget! Så enkelt är det. Hade jag gått på högstadiet hade jag säkert tyckt att det kändes löjligt, men nu skulle det nog känts mer löjligt att vägra ha den på sej. Hur dålig självkänsla har man om man låter sej stopppas av ett neongult tygstycke?
Ja, det skulle man kunna fråga två andra lärarvikarier som var med och vaktade en dag. De totalvägrade, men själv tog jag på mej den "vackert skrikgula västen" (som en annan lärare kallade den) och tyckte mest att de andra två var lite knasiga.

När man är 15 är en gul reflexväst skillnaden mellan tönt och cool. Men när man har gått ut gymnasiet och är där och arbetar känns det som att man ska ha kommit förbi det stadiet, eller?

My home, my castle

Denna dag har varit ganska seg. Hade match igår. Bortamatch mot Grästorp som vi vann, kontrollerat med 6-1, vilket betydde serieseger! Nu väntar slutspel!

Efter maten idag tog jag och mamma en promenad. Jag funderade på att ta med min kamera, för vädret var så fint, men jag skippade det.

När vi kom hem tog jag ändå fram den och tog några bilder från balkongen.

Så, här kommer det, Halna: