Jul i Lidköping

Nu är jag här hos min pojke. Har varit här sedan juldagen, så det blev julfirande både i Halna och i Lidköping. Tack för alla julhälsningar! Har tyvärr inte varit särskilt aktiv på sistone, har man lov så har man!

Har letat runt efter lite kläder och skor med Josef, som antagligen är ganska trött på mitt springande in och ut ur affärer, men, vi ska till Skövde en sväng imorgon och kolla lite till! Han vågar ju inte säga emot mej, och det gör han rätt i.

Hoppas ni alla har haft en bra jul, och hoppas ni får ett gott nytt år. <3

Lika som bär

God Jul allihop! Jag fick både en fin dagbok och världens bästa parfym (Estée Lauder - Pleasures delight) -så, lyckade julklappar minst sagt. Här kommer ett färskt foto på mej och min tvilling. Som ni ser fick han: de coola ögonen (ett grönt och ett blått), det fina, lockiga håret (mitt är fejk, Josef flätade det igår), de fylliga läpparna, samt förmågan att vara photogenique.

Efter att Fredrik hade fjantat sej ett tag, fick jag äntligen ett kort där han såg någorlunda seriös ut. For you Jenny.

Borta bra, men hemma bäst

Japp, sitter här i Halna och knappar på föräldrarnas dator. Fick med mej allt hem, och lyckades byta i Frankfurt utan problem. Det var en sjukt stor flygplats, men det var jättebra skyltat, och jag är ju snabb som få!

Har lovat Jenny att lägga upp en bild på mej och Josef under julen (så hon vet att jag lever), men jag träffas ju inte Josef förrän imorgon, så jag får lägga upp en annan bild helt enkelt.

Ja, så kan det se ut en klar novemberdag i Halna. (19 november 2005, för att vara exakt)

Ready for take off

Ready for take off, in:
5..
6..
7..
-8 hours.

Har jag fått med allt? Det är den stora frågan. Men, jag har pengar, biljetterna och passet. Då kommer man i alla fall hem. Skridskorna mosade jag ner också, men hjälmen fick inte plats.
Hmm... första gången jag inte kommer på något att skriva. Märkligt. Just det; julklapparna har jag också, så ni kan vara lugna.

Har bara 45 minuter på mej att byta flyg i Frankfurt. Alla här säger: "Das schaffst du nie." (=Det klarar du aldrig). Well, I'll prove them wrong.

En del av er ser jag redan imorgon och många ser jag på fredag. Vill någon träffas innan jag sticker igen i början av januari: just give me a call, så får vi se vad jag kan göra.

En sak till: Idag (den 19:e) har jag och Josef varit tillsammans i 4,5 år. Och snart ses vi, älsklingen! Lovar att ringa så fort jag kommer innanför dörren!

Mysteriet med matens försvinnande

För några dagar sedan lovade jag en utförligare historia om "mysteriet med matens försvinnande", så här kommer den:

Förrförra helgen lagade jag storkok. Vegetariskt blev det, och ruskigt gott dessutom. De gamla vanliga kom och gick i köket (konstige Berndt, klåfingriga Lina, och några till). På helgerna är det alltid samma få människor som stannar kvar.
När jag var färdig hade jag tänkt att frysa in maten, men jag hade inget att lägga maten i. Det var lördag kväll, och jag ställde maten i kylskåpet. På söndagarna är allt stängt, men på måndag morgonen köpte jag fryspåsar, och skulle frysa in maten i portioner.
-Då var maten borta. Min skål stod där, och det var 1/2 portion kvar. Jag hade lagat minst 4 stora portioner.

Självklart misstänkte jag Lina först. Jag vet vilka som smyger omkring här på helgerna, och det är henne jag litar minst på. Dessutom har jag haft färdiglagad mat i kylskåpet förut, som inte har försvunnit, men då var det med kött i. Lina är nämligen vegetarian.
Jag frågade först Linas kompis, och sedan Lina , om de hade sett något. Lina försvarade sej lite för mycket, jag ställde ju bara en fråga. Sedan försökte hon vara jättehjälpsam och förklara att om man inte fryser in maten direkt, så snor folk den. Till slut fick hon även det att låta som om det hela var mitt fel.

Nästa dag gick jag in i köket. Då hade Linas kompis (A) och dennas pojkvän (P) en liten diskussion:
P: Det fattar du väl att du måste säga.
A: Men, jag vet inte hur jag ska säga det.
P: Skit i om hon blir arg.
A: Men.. Jag vet inte..
P: Du måste ju säga till henne "Lina, du får ta och köpa ditt eget bröd, du kan ju inte sno mitt hela tiden!".

Nu är det bevisat. Lina är den som tar all mat. Vem skulle det annars vara? Medicinstudenten i andra korridoren, som är så rädd för människor att han inte går in i köket om någon är där...? I don't think so.

Ohne Scheiß

Våra backar är de sämsta backarna i världshistorien. Idag förlorade vi med 4-2, och alla mål för motståndarna uppstod genom strul från försvarets sida. De första två var t.o.m. pass från våra backar till fria motståndare framför mål... Jag blir så trött. Jag var inte inne på något baklängesmål, och jag sköt ett själv också, men det hjälpte inte. Nu har vi definitivt missat chansen till slutspel.

Jaja, det är bara att gå vidare. Det finns ju en del roliga saker också. T.ex. Emma och Julia, de skönaste tjejerna som finns. Spana in oss på: http://www.elfyourself.com/?id=1447180249 Självklart är Julia den snyggaste, Emma den coolaste, och jag den klumpigaste. Men, jag har aldrig hävdat att jag kan dansa, det lämnar jag åt Olivia.

Och när jag ändå är inne på att ge andra uppgifter, kan jag väl också säga att jag lämnar sjungandet åt Clay Aiken: http://www.youtube.com/watch?v=J6EdAqsiJ7U Kameramannen (kvinnan?) gjorde inte ett särskilt bra jobb, men man behöver inte titta på det. Bara lyssna och njut.

Check!

Lussekatterna blev goda, men pga den 2:a jäsningen blev de inte helt perfekta utseendemässigt. Vi har dock tillsammans räknat ut precis hur man ska göra för att de ska få den ultimata formen.

Vidare har jag julhandlat med Jenny. Hon fick en hel del gjort, och jag ännu mer:
Josef: Check!
Mamma & Pappa: Check!
Fredrik: Check!
Lobo: Check!
Fam. Kj: Check!
Linda: Check!
Johanna & Elin: Check!
Tobbe: Vet exakt vad jag ska köpa

Skönt att ha koll, och skönt att nästan vara färdig. Köpte ett par svarta mönster-strumpbyxor också (de är absolut inte varma, men de är snygga!) som jag kan matcha med den gråa kjolen jag köpte på 2nd Hand i går. På andrahanden köpte jag också ett par skidvantar för 6,50€. Det var varmt och skönt att cykla hem med dem på händerna efter träningen.

Just det: Ljumsken håller, så imorgon ska vi spöa Neuberg Highlanders.

"Hur kan man låta bli?!"

Det blev Ellens svar när jag sa: "Ellen, du skrattar åt mej hela tiden.". Jag får väl erkänna, jag är humor personifierad. Nej, men jag är glad och full av energi. Tyvärr känner jag att den håller på att ta slut. Skönt att det bara är 5 dagar kvar. Hemma i Halna kan jag ladda batterierna, och komma tillbaka till Innsbruck, och vara roligare än någonsin. Det är min plan.

Annars har jag också andra planer:

• Ikväll: Testa ljumsken på is
• Lördag: Lussebullsbak med Carina och Emma
• Senare på lördagen: Shopping med Jenny
• Söndag: Match, om ljumsken tillåter (en viktig match för oss)
• Måndag: Köpa de sista julklapparna
• Tisdag: Packa
• Onsdag: ÅKA HEM!

I'll see you in 5 days.

----------------------------------------------------------------------

Uppdatering: Nu har jag tränat lite över halva passet, och kommit tillbaka. Just nu känns det bra, men jag får känna efter imorgon. *hoppas*

Ketchup

Ketchup och pasta hör helt enkelt ihop. Ketchup och friterat likaså. Men här ser österrikarna (och südtirolarna) snett på en om man har ketchup på makaronerna. Usch, vad äckligt! Det enda som duger till pasta är nämligen Tomatensugo (tomatsås) och till den friterade wienerschnitzeln med pommes har man lingonsylt.

Varför finns det ens ketchup i detta land, när två av de främsta användningsområdena försvinner? För pommes fritens skull (men inte om man har schnitzel till..) och för hamburgarna -något som aldrig lagas i de österrikiska studenthemsköken. Ändå står det ketchup i var och varannan kylskåpshylla. Jag frågar mej återigen varför?

Jo, för här gör de varma mackor (med ost, paprika, skinka, hela köret) i ugnen som de sedan äter med ketchup på. Eller, varför inte slänga på lite ketchup på den nybakta pizzan, i sann österrikisk anda. Närmare bestämt så tar de och lägger en klick ketchup på ena sidan av tallriken, och doppar smörgåsen eller pizzan i den röda härligheten.

Felix gör det goda godare. Ketchup är till för att göra maten godare, men österrikarna förstör den..

Ett litet rött brev

damp ner i brevlådan idag. Nej, det var inte det orangea pensionbrevet, utan det var årets julhälsning. Det är när den kommer som man vet att julen är nära. I år kom årsberättelsen från familjen Kjellqvist lite tidigare, men det var precis vad jag behövde!
För alla er som inte vet storyn: Varje år skickar familjen Kjellqvist ut ett rött brev, där man kan läsa hur det gångna året har sett ut i stora drag, och där man även önskas en god jul och ett gott nytt år.

Brevet ligger inte i ett kuvert, utan själva pappret (som allt står på) viks ihop på ett alldeles speciellt sätt, och adressen skrivs på utsidan. Första året brevet kom till Halna var jag lite fascinerad av den smarta idén, och jag lärde mej redan samma dag (genom noggranna studier av det röda brevet) att vika exakt likadant. -En kunskap som har imponerat en del jag har stött på sedan dess. Konfirmanderna på Skaga -06 tyckte minsann att det var lite häftigt att man inte behövde något kuvert för att skicka iväg ett brev på en sida. (OBS: Det får bara vara text på ena sidan av pappret)

Sedan har jag också fått många kramar från Japan, i brevform. Närmare bestämt från Sara, som studerar i Tokyo detta läsåret. (drömmande:) Jag önskar att jag också hade en sådan där fin, snirklig och alldeles personlig handstil.
Jaja, jag får väl vara nöjd med min, den är ju faktiskt läslig, till skillnad från vissa andras.. (OBS: pikvarning)

Annars har det faktiskt också hänt lite tråkiga saker. Det verkar som om Rasmus cykel har blivit stulen, och jag har blivit av med en massa mat. En utförligare historia om mysteriet med matens försvinnande kommer inom kort.

Tron på människans goda vilja

Jag vill ju så gärna tro att folk vill gott, och säger sanningen. Samtidigt vet jag att man måste vara kritisk, och ärlig själv för den delen. Man kan inte vara med och stötta varenda organisation/grupp/förening i hela världen. Pick your fights.

Detta har jag gjort hyfsat bra. Varje gång ett kedjebrev om sjuka barn, misshandlade katter eller hänsynslösa våldtäktsmän har trillat ner i inkorgen, har jag googlat runt lite på nätet, och synat bluffen. När jag tänker tillbaka lite grann, har jag inte fått ett enda kedjebrev av den sorten som inte har varit en bluff.

Nu finns fenomenet facebook. Vad ska man göra när det kommer ett meddelande "My boy is missing, send his picture on." Självklart kan det vara ett "skämt", inte ett roligt, men samtidigt: tänk om det inte är någon som försöker lura en. Vad har jag att förlora på att skicka vidare ett meddelande på en community på nätet?

Jag erkänner: Jag skickade vidare foto på den "försvunne" pojken, och tyvärr också snyfthistorien om Amy Bruce (synd att jag inte läste hela texten innan jag vidarebefodrade den, det märks direkt att den är fejk). I USA började polisen på riktigt leta efter pojken, men det var han själv som hade skickat meddelandet, som ett skämt. Detta meddelande spred sej över hela världen.
-Enskilda människor förlorar tid på all den här skiten
-Samhäller förlorar pengar
-Men framförallt försvinner tilltron till andra människor

När jag ändå är inne på ämnet internet, måste jag flika in att om finns det något jag verkligen avskyr, är det alla video-klipp som bara är designade för att skrämma. De brukar vara väldigt händelselösa klipp, som avslutas med att en läskig person oväntat intar bildskärmen och skriker så högt så att trumhinnorna sprängs och man får multipla hjärtinfarkter. Man brukar inse efter bara någon sekund att det är en sådan video, men det är synd om alla därute som mår dåligt efter att ha sett en sådan video.
Det finns till och med hjärtlösa föräldrar som filmar sina barns reaktioner när det ser på en sådan film. Vilken toppenidé! -Skräm skiten ur din unge, trösta inte barnet, utan skratta åt det och lägg upp hela filmen på youtube och dela din glädje med andra idioter! Inte konstigt att folk mår psykiskt dåligt, inte känner sej älskade, och börjar skicka falska kedjebrev för att få uppmärksamhet.

Klockan 20.30 gick vi

och nu kom vi tillbaka. (Vi= jag, Emma och Julia)

Först till Lichtblick, 8 våningar över marken, ett bar/café-ställe med 360graders utsikt över Innsbruck, där vi tog varsin drink. Sedan vidare till Tapas, till en Irish Coffee (med alldeles för mycket whisky) och sedan Irish Pub (varför tog vi inte vår Irish Coffee där...?). Där var det några alldeles för partysugna spanjorer, som försökte hooka upp med oss. De drog av sej byxor och t-shirts och dansade runt som galningar, men några av dem (läs: 2) var i alla fall trevliga. -En av dem var Xavier (har frågat hur han stavar sitt namn, han stavar med X inte Ch..).

Tyvärr skulle de ut och åka skidor nästa dag (läs: idag), så vi drog själva vidare till Bögen (en gata, plural av båge, därvav det för oss svenskar konstiga namnet). Julia visade mej och Emma ett konstigt, men skönt, ställe. Tyvärr försvann partystämningen efter ett tag, så Dj:n envisades med att spela konstiga låtar.
Bögen är förresten en konstig gata. På en skylt stod det "Women and transsexuals only" och på ett annat stället, som Julia råkade gå in på en gång, blir det slagsmål varje kväll.
(Lägg märke till det frekventa användandet av ordet "konstig" i alla former - detta pga att det inte finns något annat ord som kan beskriva Bögen, eller något av ställena som finns där. Konstigt namn, konstig gata, konstiga ställen, konstiga låtar)

Uppdatering: (Såg detta först idag) Tiden på inlägget har blivit helt fel. Vi kom inte hem kl.20.02 (alltså inte 28 minuter innan vi gick) utan snarare kl.04.45

Djupa spår

Sitter och slösurfar, stöter på Kents låt "Ingenting", skön att lyssna på.
-Och då börjar det, tänkandet. Jag känner hur orden sakta kommer till mej. Jag vet inte hur, det bara dyker upp, en random Kent-fras. Jag går vidare, och kommer helt oundvikligt in på min favorit-rad

ni kan skratta om ni vill, håna oss, vi rör oss -ni står still

eller, egentligen är det hans.. På en och samma gång känner jag saknad, och vrede. Musiken får mej alltid att tänka på honom. Vad man än gör finns han där, allt kan kopplas ihop med honom; musiken han lyssnar på, musiken han har gett mej, stunder vi har haft tillsammans, åsikter han har eller inte har, de fåniga orden han brukar säga till mej när jag argumenterar emot honom, hur arg han blir när något inte går som planerat, sättet han ler på, vad sött det är när han spelar gitarr och biter sej i tungan när han koncentrerar sej extra mycket, hur han luktar trygghet och starkt och ömt på samma gång, värmen av hans hud.. I saknaden efter min pojkvän blir jag också arg, arg på alla jävlar som inte förstår. Hur svårt kan det vara? Om jag säger att jag verkligen älskar honom, varför skulle det vara annorlunda eller mindre värt än någon annan kärlek?
-För att vi blev tillsammans när vi bara var 15? Det betyder ju inte att vi inte vet något om kärlek. Och det betyder inte att vi är tillsammans för att det är det enda vi känner till. Den som känner mej vet att jag endast nöjer mej med det bästa, och nu när jag har insett att jag verkligen har hittat det, är det inte gott nog för min omgivning?!

Men, nu när jag tänker på det, så spelar det ingen roll, för..
ni kan skratta om ni vill, håna oss, vi rör oss -ni står still


Men du som känner mej bättre än alla andra, vet vilken som egentligen är min favorit. Mest för att den påminner om dej, om din bestämdhet och ärlighet
Jag älskar när du visar att du vet att du har rätt,
och rätar på din rygg, det är det rakaste jag sett

Lösningen på läkarnas oläsliga handstil

Varje gång man är hos en doktor skriver han samtidigt som man berättar om sitt problem. Man förklarar hur länge man har haft problemet, hur det uppstod, och när det återkommer. Doktorn nickar "Mmm.." skriver på sitt anteckningsblock, tittar upp ibland, ställer någon fråga, ger ett jakande läte ifrån sej, och skriver lite till.

Men, även fast man sitter 2 meter ifrån honom kan man aldrig se vad han skriver. Jo, se kan man ju, men läsa, det är en annan femma. En teori jag hade först var att det bara finns en enda läkare i hela världen, och han har en jätteslarvig handstil, och det är han som skriver i alla journaler. Fast.. det låter ju lite långsökt. (Men det skulle iochförsej förklara en hel del om alla journaler var oläslig. Själv är jag allergisk mot både penicillin och sulfa, men varje gång jag ska få ett recept utskrivet skriver de ut penicillin eller sulfa -om man inte extra berättat att man är allerigsk. En gång frågade min mamma: Vad har ni egentligen journalerna till?! Ja, det kanske är så att de inte kan läsa dem helt enkelt.)

Min andra teori är att läkarna helt enkelt har otroligt tråkigt på jobbet, och gör helt andra saker på arbetstiden än de borde. Detta är inte ovanligt, för inte så länge sedan dök det upp en undersökning att alla kontorsnissar runt om i Sverige använder datorn på jobbet för privata syften i en oroväckande hög utsträckning. Så kan inte doktorerna göra, för då radar patienterna upp sej i kö (ja, det är ju inget ovanligt. Låt mej säga så här: i en mycket längre kö än vanligt.). Det enda sättet att göra privata ärenden på jobbet är att göra dem samtidigt som man hjälper patienten. Därav kråk-handstilen.

E: "Jo, det började för en sisådär 4 veckor sedan.."
L: "Mmm..." (skriver: Inköpslista 4 tomater, ett paket smör..)
E: "Antagligen hade jag inte värmt upp ordentligt, och sträckte mej kanske.."
L: (nickar, skriver: värmeljus, kanske lite tändstickor..)
E: "Och det kommer tillbaka varje gång jag tränar."
L: (tittar upp) "Jaha, vad tränar du för något?"
E: "Ishockey"
L: "Mmm.." (tittar ner i sina papper, skriver: just det: ischoklad, en ny termos..)

Så kan det vara. Eller så skriver de skit om patienten "Inte konstigt att den tjockisen skadade sej under en ishockeyträning, undrar om hon ens når ner till skridskorna för att knyta dem.." eller skvaller om de andra på sjukhuset "Ingrid på ortopedin sa till Bertil att Jonas hade sagt att Linn kanske hade sett Per och Eva byta telefonnummer".
Det är ju inte heller helt otroligt, med tanke på att läkare måste ha så mycket i huvudet (och en massa på latin!), de vardagliga sakerna kanske trillar ut hur lätt som helst om de inte skriver upp dem?

Ja, teorierna är många, men idag fick de sitt slut. Jag fick nämligen lappen han hade skrivit på, när jag skulle gå därifrån. "Okej, vila tills smärtan försvinner och smörj in ljumksen med den här salvan 2ggr/dag. Här, så du kan se vad vi har pratat om." Och det var inget konstigt på den inte, tusan!

Första advent

Jag och Emma hade pratat lite löst om att gå till kyrkan den första adventssöndagen, men jag skulle ju spela match, så det stannade bara på kanske-stadiet. Men, sedan blev det ingen match för mej idag, eftersom jag måste vila min ljumske.

Vi gick på familjemässan kl.10 och det var ganska likt en vanlig gudstjänst, samma saker dök upp; de hade förbön, kollekt, nattvard, herrens frid, trosbekännelsen (vi tror på en helig katolsk kyrka) och fader vår, samt en liten barnkör. Eftersom det var en familjemässa var språket väldigt enkelt, så jag och Emma förstod 99% av det som sades. (det var lite roligt att prästen försökte prata högtyska, men misslyckades. Hans "tirolska" ch och k-ljud lyste igenom väldigt väl, framförallt när han skulle säga nachdenklichkeit) Sedan uppfattade vi det som Bengan jämt tjajar om: "Lasst uns beten" och alla konjunktiv-former i Fader vår.

Det var mycket interna grejer. Hela församlingen sa en massa saker, och alla var med på noterna, utom jag och Emma, och så var det en massa knäböjande och korstecken hit och dit. Men, vi hängde med hyfsat, och eftersom det var en familjemässa var det inte särskilt strikt. Vem orkar notera de två vilsna svenskarna, när det finns gråtande barn överallt?
Efteråt såldes det hemmabakade keks (småkakor) utanför kyrkan.

Tre ord Ellinor lade märke till:
Gnade=nåd
widmen=ägna
gießen=gjuta (vergießen=utgjuta)

TÄVLING - favoritårstid
Jag vet, jag är seg, men här kommer resultaten:
1. Sommar (58%)
2. Höst (23%)
3. Vår (11%)
Jumboplats: Vinter, med bara en enda röst.
Men, snart är det jul och nyår, och det är bra med vintern! (och ishockey förstås!)

Den typiska köks-scenen

På min våning finns det en del lite speciella typer. Vi har den förvirrade sydtysken Berndt som aldrig har koll, men låtsas som om han alltid har det. Han tar varje tillfälle till social kontakt i akt, och så fort han får någon som helst respons börjar han dra en helkonstig historia som han har varit med om, och skryta med sina erfarenheter. Berndt ljuger tyvärr väldigt ofta. Och hur vet jag det? Jo, för han säger alltid: "Ohne Scheiß" (ungefär: Inget skitsnack, det är helt sant) och om en person säger det varje gång man för ett samtal (i detta fallet är det bara Berndt som pratar, så vi får väl säga man lyssnar eller snarare man försöker fly därifrån...) kan man lita på att han/hon ljuger.

Sedan finns det den överdrivet sociala vegetarianen Lina som alltid snor mat till höger och vänster. Hon tar den inte direkt ur kylskåpet, hon har mer finess än så. Gärningsmannen (kvinnan?) brukar inleda tjuveriet med en, tillsynes helt oskyldig, fråga (ofta full av entusiasm) som oundvikligt leder till mindre mat för offrets del.
"Men, oj, vad lagar du för spännande?!"
"Så du gör potatis i ugn igen?"
"Jag lagade samma grej förra veckan, men ditt luktar mycket godare, vad har du i egentligen?"
"Du tycker alltså att det blir bättre om man har lite chili i?"
"Va?! Är det paprika i woken? Vad intressant, jag har aldrig hört talas om något liknande!"

När dessa två sorters människor (den ena hungrar efter socialt sällskap, och den andra utnyttjar sina sociala förmågor till max) möts, blir det en win-win-situation. (+ att vi som är i närheten får oss ett gott skratt, eftersom allting blir precis som man har förutspått)

Idag utspelade sej den klassiska scenen:
(Det luktar konstigt i köket, Lina kommer in)
L: "Vad är det som luktar?"
(Hon kollar i ugnen)
L: "Det är ju Berndts mat, jag måste säga till honom!"
(Lina rusar ut ur köket, och kommer tillbaka med Berndt, de tar ut maten ur ugnen)
L: "Berndt, det kanske vore bättre om du värmde din mat direkt på en plåt i ugnen, istället för att värma den i en kastrull med plasthandtag som smälter i värmen.."
B: (försöker att låta övertygande) "Men hemma i Tyskland funkar det varje gång, ohne Scheiß! Jag kommer ihåg en gång, då.."
L: (enstusiastiskt) "Kan man verkligen äta de där rostade kastanjerna nu?!"
(och innan hon egentligen hunnit avsluta frågan har hon redan hunnit skala en kastanj, stoppa den i munnen och äta upp den)
Ja, och sedan stod de där; Berndt babblade (och kunde därför inte äta så mycket), och Lina mosade i sej så mycket föda hon bara kunde.