Jag ska göra bönbiffar och ta med mej.
Vi ska fira våren och att tentan är förbi (som jag fick VG på!). Vi får se om Julia och jag slänger ihop ett sångblad också...
"Vintern rasat ut bland våra fjällar..."
tisdag 29 april 2008
söndag 27 april 2008
Die Biographie
Inspirerad av Jenny, here I go:
För 15 år sedan (1993):
Var jag 5 år gammal.
Hade jag inte börjat skolan.
Pratade jag oavbrutet.
Kunde jag inte skriva, men hemma hade vi en skrivmaskin som jag och tvillingbrorsan brukade hamra på, för att sedan skratta tills vi dog när vi tvingade mamma eller pappa (helst båda) att läsa det högt för oss.
Sög jag på ringfingret och pekfingret - samtidigt.
Åt jag alltid banan.
Hade jag 3 lägen (utan inbördes rangordning): 1. sova 2. vara gnällig eller 3. prata, sjunga och leka med allt och alla.
För 10 år sedan (1998):
Var jag 10 år gammal.
Pratade jag oavbrutet.
Hade min bästa vän Eleine flyttat till Norge och jag kände mej ensam.
Träffade jag en ny bästa vän som hette Olivia, kom från Kalmar och pratade konstigt.
Spelade jag ishockey för första gången.
Hade jag kommit över att Jesper hade dumpat mej och insåg att jag kunde krama vilka pojkar jag ville.
För 5 år sedan (2003):
Var jag 15 år gammal.
Gick jag i åttan.
Var jag kapten för västergötlands flickishockeylag.
Gick jag på ett konfirmationsläger och tog med mej min allra bästa vän, som hade lärt sej västgötska.
Träffade jag Honom.
Insåg jag att jag gillade honom.
Insåg jag att jag var kär.
Pratade jag oavbrutet om honom.
Var jag sur på en oförstående omvärld som trodde att en 15-åring inte kunde vara kär.
Var jag för kär och egoistisk för att ställa upp för mina kompisar.
För 3 år sedan (2005):
Var jag 17 år gammal.
Gick jag i tvåan på gymnasiet.
Hade jag lämnat Halna och Töreboda för en etta i Falköping och ett samhällsprogram med engelsk profil.
Fick jag akut bukspottskörletsinflammation, blev frisk och insåg värdet av vänner som ställer upp och värdet av att ställa upp för andra.
För 1 år sedan (2007):
Var jag 19 år gammal.
Såg jag fram emot min andra Taizéresa.
Hade jag skrivit högskoleprovet och partade därefter loss med några underbara vänner och fick beröm av en kille som tyckte att jag var modig som kunde vara så party med så lite, faktiskt inte en droppe, alkohol i mej.
Var det mindre än 2 månader som stod emellan mej och den fruktade, osäkra framtiden.
Verkade det som om det bara var jag som tyckte att: 1 studenten var överskattad, och 2. bara för att man fick en vit mössa utan att behöva ha ansträngt sej ett skit innebar inte det att man automatiskt skulle få ett liv.
Sökte jag i panik till tyskakursen i Innsbruck.
För 3 månader sedan:
Var jag i Innsbruck och räknade ned dagarna till Josefs ankomst.
Pratade jag oavbrutet om just det.
Hade jag insett sedan ett tag tillbaka att Julia och Emma är riktiga kompisar.
Bad jag mer än vanligt.
Igår (25:e april 2008):
Började jag dagen starkt genom att prata med min rumskompis till kl.01.00 samma dag som jag skulle ha tenta.
Skrev jag tentan.
Skrev jag tentan riktigt bra.
Blev jag intervjuad på engelska av en spansk tjej som inte kunde tyska, men hade en österrikisk pojkvän och därför bodde här tillfälligt, för att kunna skriva artiklar om Innsbruck-utlänningars förväntningar inför EM.
Klädde jag upp mej.
Festade jag efter tentan och bevisade ännu en gång att jag suger på bowling.
Idag (26:e april 2008):
Var jag trött och sov bort halva dagen.
Blev mitt rum ockuperat av två klasskamrater som behövde låna datorn.
Köpte jag en massa mat för att sedan komma hem, skita i maten och äta en massa godis.
Skrattade jag mej igenom en dålig film med Emma.
Pratade jag och skrattade jag med Julia.
Imorgon (27:e april 2008):
Kommer det bli en tidigare uppgång.
Kommer det bli saffranspannkaka med hela klassen.
Kommer jag att äta upp resten av godiset jag har på rummet.
Kommer det vara exakt 7 veckor kvar tills jag lämnar Innsbruck tillsammans med mamma, pappa, tvillingen och pojken.
Om ett år (april 2009):
Har jag förhoppningsvis sökt till psykologprogrammet och kommit på vilken stad jag vill plugga i.
Har Josef förhoppningsvis valt samma stad.
Har vi förhoppningsvis planer på att flytta ihop.
Är vi förhoppningsvis (och troligtvis) fortfarande ihop.
För 15 år sedan (1993):
Var jag 5 år gammal.
Hade jag inte börjat skolan.
Pratade jag oavbrutet.
Kunde jag inte skriva, men hemma hade vi en skrivmaskin som jag och tvillingbrorsan brukade hamra på, för att sedan skratta tills vi dog när vi tvingade mamma eller pappa (helst båda) att läsa det högt för oss.
Sög jag på ringfingret och pekfingret - samtidigt.
Åt jag alltid banan.
Hade jag 3 lägen (utan inbördes rangordning): 1. sova 2. vara gnällig eller 3. prata, sjunga och leka med allt och alla.
För 10 år sedan (1998):
Var jag 10 år gammal.
Pratade jag oavbrutet.
Hade min bästa vän Eleine flyttat till Norge och jag kände mej ensam.
Träffade jag en ny bästa vän som hette Olivia, kom från Kalmar och pratade konstigt.
Spelade jag ishockey för första gången.
Hade jag kommit över att Jesper hade dumpat mej och insåg att jag kunde krama vilka pojkar jag ville.
För 5 år sedan (2003):
Var jag 15 år gammal.
Gick jag i åttan.
Var jag kapten för västergötlands flickishockeylag.
Gick jag på ett konfirmationsläger och tog med mej min allra bästa vän, som hade lärt sej västgötska.
Träffade jag Honom.
Insåg jag att jag gillade honom.
Insåg jag att jag var kär.
Pratade jag oavbrutet om honom.
Var jag sur på en oförstående omvärld som trodde att en 15-åring inte kunde vara kär.
Var jag för kär och egoistisk för att ställa upp för mina kompisar.
För 3 år sedan (2005):
Var jag 17 år gammal.
Gick jag i tvåan på gymnasiet.
Hade jag lämnat Halna och Töreboda för en etta i Falköping och ett samhällsprogram med engelsk profil.
Fick jag akut bukspottskörletsinflammation, blev frisk och insåg värdet av vänner som ställer upp och värdet av att ställa upp för andra.
För 1 år sedan (2007):
Var jag 19 år gammal.
Såg jag fram emot min andra Taizéresa.
Hade jag skrivit högskoleprovet och partade därefter loss med några underbara vänner och fick beröm av en kille som tyckte att jag var modig som kunde vara så party med så lite, faktiskt inte en droppe, alkohol i mej.
Var det mindre än 2 månader som stod emellan mej och den fruktade, osäkra framtiden.
Verkade det som om det bara var jag som tyckte att: 1 studenten var överskattad, och 2. bara för att man fick en vit mössa utan att behöva ha ansträngt sej ett skit innebar inte det att man automatiskt skulle få ett liv.
Sökte jag i panik till tyskakursen i Innsbruck.
För 3 månader sedan:
Var jag i Innsbruck och räknade ned dagarna till Josefs ankomst.
Pratade jag oavbrutet om just det.
Hade jag insett sedan ett tag tillbaka att Julia och Emma är riktiga kompisar.
Bad jag mer än vanligt.
Igår (25:e april 2008):
Började jag dagen starkt genom att prata med min rumskompis till kl.01.00 samma dag som jag skulle ha tenta.
Skrev jag tentan.
Skrev jag tentan riktigt bra.
Blev jag intervjuad på engelska av en spansk tjej som inte kunde tyska, men hade en österrikisk pojkvän och därför bodde här tillfälligt, för att kunna skriva artiklar om Innsbruck-utlänningars förväntningar inför EM.
Klädde jag upp mej.
Festade jag efter tentan och bevisade ännu en gång att jag suger på bowling.
Idag (26:e april 2008):
Var jag trött och sov bort halva dagen.
Blev mitt rum ockuperat av två klasskamrater som behövde låna datorn.
Köpte jag en massa mat för att sedan komma hem, skita i maten och äta en massa godis.
Skrattade jag mej igenom en dålig film med Emma.
Pratade jag och skrattade jag med Julia.
Imorgon (27:e april 2008):
Kommer det bli en tidigare uppgång.
Kommer det bli saffranspannkaka med hela klassen.
Kommer jag att äta upp resten av godiset jag har på rummet.
Kommer det vara exakt 7 veckor kvar tills jag lämnar Innsbruck tillsammans med mamma, pappa, tvillingen och pojken.
Om ett år (april 2009):
Har jag förhoppningsvis sökt till psykologprogrammet och kommit på vilken stad jag vill plugga i.
Har Josef förhoppningsvis valt samma stad.
Har vi förhoppningsvis planer på att flytta ihop.
Är vi förhoppningsvis (och troligtvis) fortfarande ihop.
fredag 25 april 2008
Tentan
gick enligt planerna. Tog bara en timme att skriva och trippelkolla. En del saker kunde jag inte 100%igt, då var det bara till att chansa. Kollade upp osäkerheterna när jag kom hem och jag verkar ha en chansningrate på 50%.
Tre ord (som inte kom med på provet, men som var med i det ökända gula häftet):
3. Computerverantwortliche = dataansvarig
2. Textverarbeitungsprogramm = ordbehandlingsprogram
1. Geschwindigkeitsbeschränkungen = hastighetsbegränsningar
Tyskan är lååååång och krånglig, om man inte använder gerundivumkonstruktioner, då är den bara krånglig.
Tre ord (som inte kom med på provet, men som var med i det ökända gula häftet):
3. Computerverantwortliche = dataansvarig
2. Textverarbeitungsprogramm = ordbehandlingsprogram
1. Geschwindigkeitsbeschränkungen = hastighetsbegränsningar
Tyskan är lååååång och krånglig, om man inte använder gerundivumkonstruktioner, då är den bara krånglig.
söndag 20 april 2008
Jobbar på
Jag brukar skämta om att Josef "springer omkring i skogen och leker" när jag berättar om vad han gör. Han går en friluftsutbildning på Sjöviks folkhögskola, och har faktiskt lärt sej en hel del. Och han jobbar på hårt. Vissa saker som han kan gör mej helt... förvånad.
Nu är han t.ex. färdig med min paddel (och två andra) och den blev jättefin! Kika in på hans blogg, spana in paddlarna och ge honom en upplyftande kommentar. Det är han värd.
Jag har också jobbat på bra. Har jobbat igenom nästan alla övningsmeningar två gånger. Gött. Om jag jobbar på lika bra nu i veckan kanske jag kan få ett VG. Det får framtiden utvisa.
Något annat som framtiden får utvisa är om det blir som en av meningarna i häftet när familjen kommer hit till Innsbruck i juni:
Den äldre herrn blev stående länge framför disken med modelljärnvägståg.
Nu är han t.ex. färdig med min paddel (och två andra) och den blev jättefin! Kika in på hans blogg, spana in paddlarna och ge honom en upplyftande kommentar. Det är han värd.
Jag har också jobbat på bra. Har jobbat igenom nästan alla övningsmeningar två gånger. Gött. Om jag jobbar på lika bra nu i veckan kanske jag kan få ett VG. Det får framtiden utvisa.
Något annat som framtiden får utvisa är om det blir som en av meningarna i häftet när familjen kommer hit till Innsbruck i juni:
Den äldre herrn blev stående länge framför disken med modelljärnvägståg.
lördag 19 april 2008
Det är vad lagen och profeterna säger
Förra torsdagen hittade jag en nyckelknippa på bron. Jag tog den och lämnade in det till hittegodsavdelningen här i staden. De frågade inte efter mitt nummer, vilket jag tyckte var lite konstigt. Om jag hade tappat bort alla min nycklar och fått tillbaka dem skulle jag vilja ha ett nummer att ringa till och en person i ändra änden av luren att tacka. Men jaja. Jag är glad över att ha gjort det rätta.
Det blev lite prat i klassen om vad man gör i en sådan situation (alltså, en hitta-nycklar-situation) och alla var inte överens om att de skulle lämna in dem. Det verkade inte spela särskilt stor roll.
Sedan tappade Julia bort sina nycklar på måndagen och då spelade det tydligen en väldigt stor roll om någon vänlig själ hade lämnat in dem eller inte. Och nej. Julia var inte en av dem med dubbelmoral och jag ville ju också verkligen att hon skulle få tillbaka dem. Det jag försöker få fram är att man ska försöka tänka "Vad skulle jag vilja att en annan person skulle göra för mej i detta läge?" Gyllene regeln, helt enkelt. Det funkar. Vi måste bara hjälpas åt.
Jag följde den förra torsdagen och gjorde förhoppningsvis någon väldigt glad och lättad. Någon annan följde den i måndags och gjorde en Julia väldigt glad och lättad.
Matt 7:12, en av få "gyllene regler" som handlar om att göra gott, och inte om att undvika att göra ont.
Det blev lite prat i klassen om vad man gör i en sådan situation (alltså, en hitta-nycklar-situation) och alla var inte överens om att de skulle lämna in dem. Det verkade inte spela särskilt stor roll.
Sedan tappade Julia bort sina nycklar på måndagen och då spelade det tydligen en väldigt stor roll om någon vänlig själ hade lämnat in dem eller inte. Och nej. Julia var inte en av dem med dubbelmoral och jag ville ju också verkligen att hon skulle få tillbaka dem. Det jag försöker få fram är att man ska försöka tänka "Vad skulle jag vilja att en annan person skulle göra för mej i detta läge?" Gyllene regeln, helt enkelt. Det funkar. Vi måste bara hjälpas åt.
Jag följde den förra torsdagen och gjorde förhoppningsvis någon väldigt glad och lättad. Någon annan följde den i måndags och gjorde en Julia väldigt glad och lättad.
Matt 7:12, en av få "gyllene regler" som handlar om att göra gott, och inte om att undvika att göra ont.
torsdag 17 april 2008
Kläder
Visst är det irriterande när någon skriver på sin blogg att de ska köpa/har köpt kläder, och sedan får man inte se någon bild på dem?! Det är precis vad jag gjorde för någon vecka sedan (och som en supernyfiken Jenny påpekade) och det är precis vad jag kommer att göra nu (i brist på kamera):
-Idag har jag köpt nya kläder!
Men, var tålmodiga, jag lovar att lägga upp en bild i helgen.
Förresten. Har ni hört den här sanningen som jag snappade upp hos en modebloggare idag:
"Jag var totalt inställd på att shoppa en massa när jag var uppe och att passa på att handla i andra butiker än de som finns i Norrköping. Jag var runt överallt men hittade inte överdrivet mycket. Det slutade med att jag köpte grejer på Monki och Gina som jag redan spanat in hemma."
Hon skrev det bara i förbigående, men det är så ruskigt sant! Ta Emma och Julia t.ex. De åkte till Wien, kollade i affärer köpte bara saker de hade spanat in hemma i Innsbruck! Man måste tydligen köpa något när man åker bort..
-Idag har jag köpt nya kläder!
Men, var tålmodiga, jag lovar att lägga upp en bild i helgen.
Förresten. Har ni hört den här sanningen som jag snappade upp hos en modebloggare idag:
"Jag var totalt inställd på att shoppa en massa när jag var uppe och att passa på att handla i andra butiker än de som finns i Norrköping. Jag var runt överallt men hittade inte överdrivet mycket. Det slutade med att jag köpte grejer på Monki och Gina som jag redan spanat in hemma."
Hon skrev det bara i förbigående, men det är så ruskigt sant! Ta Emma och Julia t.ex. De åkte till Wien, kollade i affärer köpte bara saker de hade spanat in hemma i Innsbruck! Man måste tydligen köpa något när man åker bort..
tisdag 15 april 2008
Paranoid?
Xavier bor på min våning. Han är otroligt snäll, men... han är lite för flörtig. Ni vet, lite over the top. Efter att Josef hade varit här blev det bara ännu värre. Det är ju smickrande för Josef, men lite jobbigare för mej. Nu har Xavi äntligen fått en flickvän. Tyvärr kanske det är som min rumskompis befarade "Ellinor, du tror väl inte på allvar att en sån kille kommer hålla sej borta från andra tjejer även fast han har en flickvän?" Vi får se, men jag hoppas på det.
Än så länge har det varit lugnt med Xavi, men Benji på våningen har varit lite konstig de senaste 2 veckorna. Förra veckan lagade han mat till lite folk och när jag kom in i köket och började laga mat skulle han smaka på min mat, sedan mata mej med den, och slutligen mata mej med hans mat. Min teori är att han inte har fattat att jag är svenskan som har bott här hela året, utan tror det är en ny, blond, kortklippt tjej som har flyttat in. Både jag och Carina tyckte att det var mycket märkligt.
Idag var han i köket igen och lagade mat: ugnsbakade minibaguetter med fyllning, och jag fick 3(!) stycken! + en massa "Ska du inte gå ut ikväll?"
Och nej. Jag tror inte att jag är superpopulär, men när killar här väl flörtar lite är det svårt att veta vad man ska göra. Ni som har varit här vet att österrikiska killar (och spanska, tydligen) inte kan vara diskreta. Alls. I Sverige är de lätta att göra sej av med, men jag kan ju inte heller vara elak, killarna bor ju på min våning, och träffar på dem hela tiden.
Jag gjorde iochförsej en grym grej i julas. Carina hade lite medicinare här som spelade spel, åt kakor och drack Glühwein (glögg, stark glögg). När en utländsk tjej ansluter sej till en grupp som innehåller alkohol och killar blir det alltid en tävling om vem som kan mest obscena ord på det språket som tjejer råkar ha som modersmål. Antingen vill de lära sej så mycket som möjligt, eller så vill de visa hur mycket de kan. Alternativ nummer 2 var det som hände mej.
K: [tyska:] "Jaha, så du pratar svenska. Jag kan lite svenska."
E: [tyska:] "Okej, få höra då."
K: [svenska:] "Svenska tjejer knullar bra."
Självklart förväntade han sej att jag skulle skratta, rodna eller bli helt stum. Men..
E: [tyska, så han förstod:] "Jo, det har jag också hört, och (pekar på mej själv) det stämmer faktiskt.
Tystnad. En kille med illröda kinder tittar ned i golvet.
De andra runt bordet hade ingen aning om vad han sa, men blev väldigt nyfikna över varför han rodnade.. Sedan skulle killen på andra sidan vara lika cool, och sa nåt i stil med "Du är snygg, får jag knulla dej" på knackig svenska, och jag svarade "Tack, men nej tack, jag har pojkvän."
Konstigt att de inte fortsatte med sina raggningsrepliker efter det...
Än så länge har det varit lugnt med Xavi, men Benji på våningen har varit lite konstig de senaste 2 veckorna. Förra veckan lagade han mat till lite folk och när jag kom in i köket och började laga mat skulle han smaka på min mat, sedan mata mej med den, och slutligen mata mej med hans mat. Min teori är att han inte har fattat att jag är svenskan som har bott här hela året, utan tror det är en ny, blond, kortklippt tjej som har flyttat in. Både jag och Carina tyckte att det var mycket märkligt.
Idag var han i köket igen och lagade mat: ugnsbakade minibaguetter med fyllning, och jag fick 3(!) stycken! + en massa "Ska du inte gå ut ikväll?"
Och nej. Jag tror inte att jag är superpopulär, men när killar här väl flörtar lite är det svårt att veta vad man ska göra. Ni som har varit här vet att österrikiska killar (och spanska, tydligen) inte kan vara diskreta. Alls. I Sverige är de lätta att göra sej av med, men jag kan ju inte heller vara elak, killarna bor ju på min våning, och träffar på dem hela tiden.
Jag gjorde iochförsej en grym grej i julas. Carina hade lite medicinare här som spelade spel, åt kakor och drack Glühwein (glögg, stark glögg). När en utländsk tjej ansluter sej till en grupp som innehåller alkohol och killar blir det alltid en tävling om vem som kan mest obscena ord på det språket som tjejer råkar ha som modersmål. Antingen vill de lära sej så mycket som möjligt, eller så vill de visa hur mycket de kan. Alternativ nummer 2 var det som hände mej.
K: [tyska:] "Jaha, så du pratar svenska. Jag kan lite svenska."
E: [tyska:] "Okej, få höra då."
K: [svenska:] "Svenska tjejer knullar bra."
Självklart förväntade han sej att jag skulle skratta, rodna eller bli helt stum. Men..
E: [tyska, så han förstod:] "Jo, det har jag också hört, och (pekar på mej själv) det stämmer faktiskt.
Tystnad. En kille med illröda kinder tittar ned i golvet.
De andra runt bordet hade ingen aning om vad han sa, men blev väldigt nyfikna över varför han rodnade.. Sedan skulle killen på andra sidan vara lika cool, och sa nåt i stil med "Du är snygg, får jag knulla dej" på knackig svenska, och jag svarade "Tack, men nej tack, jag har pojkvän."
Konstigt att de inte fortsatte med sina raggningsrepliker efter det...
söndag 13 april 2008
Varför har jag inte berättat det här?
En rolig grej hände för en sisådär 3 veckor sedan, men jag har helt glömt bort att skriva om det på min blogg! Så, here it is:
För 5 år sedan fick jag en cykel, årgång 1971, av min farmor. Hon hade inte använt den mycket de senaste 20 åren. Det vara bara att damma av den, och jag är säker på att pappa fixade lite med den, och sedan var den så gott som ny. Fast bättre. Det finns inget som slår gamla, bra, damcyklar.
Cykeln användes flitigt. Men, för 3,5 år sedan lånade en av mina bröder cykeln för att cykla in till Töreboda -och glömde låsa den. Den blev stulen, så klart. Jättesuperdupertråkigt.
I påskas upptäckte jag att det stod en exakt likadan cykel utanför vårt hus i Halna. "Den har stått där i flera veckor, och ingen har brytt sej om den" sa mamma. Cykeln, som numera är min, är lite sliten och den har ingen pakethållare, som min gamla. Men, jag har en cykel! Och det är exakt samma modell som min förra! Yey!
För 5 år sedan fick jag en cykel, årgång 1971, av min farmor. Hon hade inte använt den mycket de senaste 20 åren. Det vara bara att damma av den, och jag är säker på att pappa fixade lite med den, och sedan var den så gott som ny. Fast bättre. Det finns inget som slår gamla, bra, damcyklar.
Cykeln användes flitigt. Men, för 3,5 år sedan lånade en av mina bröder cykeln för att cykla in till Töreboda -och glömde låsa den. Den blev stulen, så klart. Jättesuperdupertråkigt.
I påskas upptäckte jag att det stod en exakt likadan cykel utanför vårt hus i Halna. "Den har stått där i flera veckor, och ingen har brytt sej om den" sa mamma. Cykeln, som numera är min, är lite sliten och den har ingen pakethållare, som min gamla. Men, jag har en cykel! Och det är exakt samma modell som min förra! Yey!
lördag 12 april 2008
Mordmysterier
Ofta har jag funderat över hur det skulle vara om man förde en dagbok. Jag skriver dagbok, men den är snarare en varannanvecka-bok. Ibland uppgraderas den till dagbok, men det brukar inte hålla i sej länge. Jag har den för att skriva av mej alla tankar. Men, det konstiga är att när man har som mest behov av att skriva av sej, alltså när det händer som mest, orkar eller hinner man inte skriva. Den blir alltså inte särskilt representativ..
Det bästa sättet att skriva dagbok på måste vara som en.. observatör, som alltid följer samma mönser. Objektivt. Varje dag skulle man föra in vad man har gjort, var man har varit, vad man har sett. Tänk vad häftigt om man skulle göra det hela sitt liv. Bara kunna gå tillbaks till vilket datum som helst, och se vad man har gjort.
Dessutom har jag tänkt: Tänk om någon skulle behöva den informationen? I t.ex. en polisutredning. Jag kommer knappt ihåg vad jag gjorde för 2 veckor sedan, men med en "riktig dagbok" skulle jag kunna ta reda på en del, och kanske komma ihåg saker jag inte skulle kommit ihåg annars.
Jag kom att tänka på detta tema idag igen, för jag läste om massmördaren (eller..?) Thomas Quick på nätet. Han har alltså erkänt mord, blivit delgiven misstanke, fått läsa polisrapporterna och se bevisningen innan rättegången, och sedan bekännt och beskrivit saker "som allmänheten inte bör känna till" -för han fick ju tillgång till allt material innan rättegången!
Blev förvånad när jag läste det. Självklart är jag inte något insatt i ett enda fall, men tänk om han har ljugit, i åtminstone något av fallen -bara för uppmärksamhetens skull. Vilken skam mot rättvisan!
Det är säkert ingen som kommer ihåg var han var på ett exakt datum för 10, 20 eller 30 år sedan. Han kan ju hitta på vadsomhelst om han får tillgång till allt bevismaterial. Tänk om någon hade skrivit i sin bok "Jag var hemma idag. Tog en promenad. Såg Thomas Quick på väg till Konsum." -och helt plötsligt var han tydligen hemma i Falun, och inte i Sundsvall och dödade en 11-årig pojke..
Kanske verkar jag konstig som går omkring och funderar på sånt här, men jag har funderat på mordmysterier ända sedan jag läste den första boken ur Stieg Larsson's Milleniumtrilogi (som jag för övrigt inte tyckte var bra, jag måste verkligen skriva ett spoiler-inlägg om den någon gång).
Hur skulle jag lägga upp en mordhistoria i min egen bok? Ja, kanske skulle offrets tvillingsyskon (nej, Fredrik, jag har inga konstiga komplex, don't worry) som hade varit "bortrest" till slut fällas för mordet, genom att polisen hittat byfånens (som självklart bor ute i skogen) utförliga dagbok "08.03, åt frukost -08.32, borstade tänderna -08.37, såg Elsa Johansson (tvillingen) gå förbi utanför".
Blev allt konstigt nu? Eller blev bara jag konstig i era ögon? Det spelar ingen roll, jag gillar mina ögon bäst.
Det bästa sättet att skriva dagbok på måste vara som en.. observatör, som alltid följer samma mönser. Objektivt. Varje dag skulle man föra in vad man har gjort, var man har varit, vad man har sett. Tänk vad häftigt om man skulle göra det hela sitt liv. Bara kunna gå tillbaks till vilket datum som helst, och se vad man har gjort.
Dessutom har jag tänkt: Tänk om någon skulle behöva den informationen? I t.ex. en polisutredning. Jag kommer knappt ihåg vad jag gjorde för 2 veckor sedan, men med en "riktig dagbok" skulle jag kunna ta reda på en del, och kanske komma ihåg saker jag inte skulle kommit ihåg annars.
Jag kom att tänka på detta tema idag igen, för jag läste om massmördaren (eller..?) Thomas Quick på nätet. Han har alltså erkänt mord, blivit delgiven misstanke, fått läsa polisrapporterna och se bevisningen innan rättegången, och sedan bekännt och beskrivit saker "som allmänheten inte bör känna till" -för han fick ju tillgång till allt material innan rättegången!
Blev förvånad när jag läste det. Självklart är jag inte något insatt i ett enda fall, men tänk om han har ljugit, i åtminstone något av fallen -bara för uppmärksamhetens skull. Vilken skam mot rättvisan!
Det är säkert ingen som kommer ihåg var han var på ett exakt datum för 10, 20 eller 30 år sedan. Han kan ju hitta på vadsomhelst om han får tillgång till allt bevismaterial. Tänk om någon hade skrivit i sin bok "Jag var hemma idag. Tog en promenad. Såg Thomas Quick på väg till Konsum." -och helt plötsligt var han tydligen hemma i Falun, och inte i Sundsvall och dödade en 11-årig pojke..
Kanske verkar jag konstig som går omkring och funderar på sånt här, men jag har funderat på mordmysterier ända sedan jag läste den första boken ur Stieg Larsson's Milleniumtrilogi (som jag för övrigt inte tyckte var bra, jag måste verkligen skriva ett spoiler-inlägg om den någon gång).
Hur skulle jag lägga upp en mordhistoria i min egen bok? Ja, kanske skulle offrets tvillingsyskon (nej, Fredrik, jag har inga konstiga komplex, don't worry) som hade varit "bortrest" till slut fällas för mordet, genom att polisen hittat byfånens (som självklart bor ute i skogen) utförliga dagbok "08.03, åt frukost -08.32, borstade tänderna -08.37, såg Elsa Johansson (tvillingen) gå förbi utanför".
Blev allt konstigt nu? Eller blev bara jag konstig i era ögon? Det spelar ingen roll, jag gillar mina ögon bäst.
Kan man bli mer less?
Okej, jag var ju tvungen att hämta ishockey-utrustningen idag kl.09.30.
Promenad till ishallen? -45 minuter med min ljumske?? Nej tack.
Cykel? -Funkar på ditvägen, men inte tillbaks med 13 kg hockeygrejer.
Buss? -Det kostar ju lite grann, men det är enda sättet.
Det fanns bara en buss, som det tar 10 min från mej att gå till, men bättre än 45 min. Tyvärr går den väldigt sällan, var tvungen att gå hemifrån redan 08.45.
Väl där träffade jag supertrevliga Kathi, som också var lite irriterad över att det hade varit så kort varsel, och inte heller har någon plats för grejerna hemma.
Sedan kom personen med nyckeln (i tid!) och vi tog ut våra saker ur förrådet. Men.. alla hade inte hämtat sina grejer. "Nej, det är bara för att det är B-VM här, så vi kommer inte åt grejerna, men vi kan ha dem här till slutet av maj."
Och jag som inte ska träna mer pga min ljumske! You've got to be kidding me?! Varför skrev ni inte "Ni som ska träna måste..." i sms:et? Kathi hade också fattat fel. Hon ska inte heller träna mer.
Jag skulle ju ändå ta bussen hem, så jag tog med grejerna. Men jag är inte glad.
Promenad till ishallen? -45 minuter med min ljumske?? Nej tack.
Cykel? -Funkar på ditvägen, men inte tillbaks med 13 kg hockeygrejer.
Buss? -Det kostar ju lite grann, men det är enda sättet.
Det fanns bara en buss, som det tar 10 min från mej att gå till, men bättre än 45 min. Tyvärr går den väldigt sällan, var tvungen att gå hemifrån redan 08.45.
Väl där träffade jag supertrevliga Kathi, som också var lite irriterad över att det hade varit så kort varsel, och inte heller har någon plats för grejerna hemma.
Sedan kom personen med nyckeln (i tid!) och vi tog ut våra saker ur förrådet. Men.. alla hade inte hämtat sina grejer. "Nej, det är bara för att det är B-VM här, så vi kommer inte åt grejerna, men vi kan ha dem här till slutet av maj."
Och jag som inte ska träna mer pga min ljumske! You've got to be kidding me?! Varför skrev ni inte "Ni som ska träna måste..." i sms:et? Kathi hade också fattat fel. Hon ska inte heller träna mer.
Jag skulle ju ändå ta bussen hem, så jag tog med grejerna. Men jag är inte glad.
fredag 11 april 2008
Less på allt
Mitt hockeylag är snälla som personer, godkända som hockeyspelare (tränaren får dock IG) och hemskt dåliga på att organisera och kommunicera.
3 exempel:
1. Första träningen:
E: "Vart ska jag ställa väskan med utrustningen?"
H: "Vart du vill, där det finns plats."
Tittar mej omkring, en massa plats -inga namnskyltar. Ställ vart du vill.
E: "Vartsomhelst?"
H: "Japp."
Jag ställer min utrustning på en tom plats.
Efter nästa träning:
Jag ställer min utrustning på en annan tom plats, eftersom min blev tagen.
H: "Men, hallå! Vad gör du?"
E: "Har jag gjort något fel?"
H: "Det där är ju M's plats! Jag sa ju att du bara fick ställa väskan där det finns plats!"
H suckar och skakar på huvudet*
2. Josef ska komma:
Jag har sagt till 3 veckor i förväg att jag inte kan vara med på helgens matcher, eftersom vi skulle åka på fredagen och komma hem på söndag kvällen. Josef skulle komma på lördagen, och no way att han ska vara ensam i Innsbruck i 36 timmar.
E: "Jag har ju redan sagt det här många gånger förut, men jag ville bara säga att jag inte kan vara med på matcherna, eftersom min pojkvän kommer från Sverige och hälsar på."
M: "Men han kan ju åka med."
E: "Nej, han kommer på lördagen."
M: "Men, kan han inte vara ensam i Innsbruck en dag?"
E: "Nej, och jag har sagt det här förut."
M förvandlas till ett gnälligt, argt barn
M: "Meh, Bella ska ju inte heller med ju!"
Därefter följer en lång monolog som består av en massa gnäll, tjat och (dåliga) övertalningsmetoder.
Jag sa till i god tid. Ska jag straffas för att Bella inte ska med? Ska Josef straffas för det? Och vilket lag består av två spelare?*
3. Idag fick jag ett sms: "Ishockeygrejerna ska ut ur hallen idag, senast imorgon" VA?!
Bara 3 personer har nyckel till förrådet. Jag ringde runt och har fixat att jag kan hämta mina grejer samtidigt som en annan tjej, kl. 09.30.
M: "Halv tio imorgon."
E: "Ok, halv tio."
M: "Nej, Ellie, halv tio, inte halv sju."
E: "Jag sa halv tio."
M: "Halv tio, alltså nollnio-trettio."
E: "Jag vet."
M: "Alltså, nollnio-trettio på morgonen."
Tack för förtydligandet, verkligen.*
All information kommer med kort varsel, och man får sällan svar på sina frågor. När vi har åkt till andra orter för att träna/spela får vi bara ett mejl "Träning i Götzens 19.00 på fredag". Ok, det tar ju 20 minuter med bil. Jag har ingen bil? Hur kommer jag dit? Och min utrustning? Jag mejlar -får inget svar. Då får man ringa till en person, som säger att man ska ringa en annan person, som säger att man ska ringa en tredje person. -Och det har inte delats ut en telefonlista. Till slut blir jag den jobbiga personen som mejlar och ringer till alla om skjuts.
Varför blir det såhär? Jo, för att kärnan i laget känner varandra, har spelat ihop sedan urminnes tider och allt har alltid sett likadant ut. De säger allting till varandra, bestämmer saker inom gänget, och sedan kanske vi dödliga kan få lite info. Jag är den enda som alltid kommer till träningen som inte är med i gänget. That's why.
*Här skulle jag kunna ösa ur mej måååånga fler kommentarer och mycket mer skit. Men jag besparar er min bitterhet, den passar inte med min image.
3 exempel:
1. Första träningen:
E: "Vart ska jag ställa väskan med utrustningen?"
H: "Vart du vill, där det finns plats."
Tittar mej omkring, en massa plats -inga namnskyltar. Ställ vart du vill.
E: "Vartsomhelst?"
H: "Japp."
Jag ställer min utrustning på en tom plats.
Efter nästa träning:
Jag ställer min utrustning på en annan tom plats, eftersom min blev tagen.
H: "Men, hallå! Vad gör du?"
E: "Har jag gjort något fel?"
H: "Det där är ju M's plats! Jag sa ju att du bara fick ställa väskan där det finns plats!"
H suckar och skakar på huvudet*
2. Josef ska komma:
Jag har sagt till 3 veckor i förväg att jag inte kan vara med på helgens matcher, eftersom vi skulle åka på fredagen och komma hem på söndag kvällen. Josef skulle komma på lördagen, och no way att han ska vara ensam i Innsbruck i 36 timmar.
E: "Jag har ju redan sagt det här många gånger förut, men jag ville bara säga att jag inte kan vara med på matcherna, eftersom min pojkvän kommer från Sverige och hälsar på."
M: "Men han kan ju åka med."
E: "Nej, han kommer på lördagen."
M: "Men, kan han inte vara ensam i Innsbruck en dag?"
E: "Nej, och jag har sagt det här förut."
M förvandlas till ett gnälligt, argt barn
M: "Meh, Bella ska ju inte heller med ju!"
Därefter följer en lång monolog som består av en massa gnäll, tjat och (dåliga) övertalningsmetoder.
Jag sa till i god tid. Ska jag straffas för att Bella inte ska med? Ska Josef straffas för det? Och vilket lag består av två spelare?*
3. Idag fick jag ett sms: "Ishockeygrejerna ska ut ur hallen idag, senast imorgon" VA?!
Bara 3 personer har nyckel till förrådet. Jag ringde runt och har fixat att jag kan hämta mina grejer samtidigt som en annan tjej, kl. 09.30.
M: "Halv tio imorgon."
E: "Ok, halv tio."
M: "Nej, Ellie, halv tio, inte halv sju."
E: "Jag sa halv tio."
M: "Halv tio, alltså nollnio-trettio."
E: "Jag vet."
M: "Alltså, nollnio-trettio på morgonen."
Tack för förtydligandet, verkligen.*
All information kommer med kort varsel, och man får sällan svar på sina frågor. När vi har åkt till andra orter för att träna/spela får vi bara ett mejl "Träning i Götzens 19.00 på fredag". Ok, det tar ju 20 minuter med bil. Jag har ingen bil? Hur kommer jag dit? Och min utrustning? Jag mejlar -får inget svar. Då får man ringa till en person, som säger att man ska ringa en annan person, som säger att man ska ringa en tredje person. -Och det har inte delats ut en telefonlista. Till slut blir jag den jobbiga personen som mejlar och ringer till alla om skjuts.
Varför blir det såhär? Jo, för att kärnan i laget känner varandra, har spelat ihop sedan urminnes tider och allt har alltid sett likadant ut. De säger allting till varandra, bestämmer saker inom gänget, och sedan kanske vi dödliga kan få lite info. Jag är den enda som alltid kommer till träningen som inte är med i gänget. That's why.
*Här skulle jag kunna ösa ur mej måååånga fler kommentarer och mycket mer skit. Men jag besparar er min bitterhet, den passar inte med min image.
Molotov-cocktail
Har alltid undrat varför det heter så. Igår fick jag svaret. Varje torsdag har vi Landes- und Kulturkunde, och det går ut på att samma lärare står och pratar 2 timmar inför klassen om Österrikes historia från mitten av 1800-talet och framåt -ibland ser vi på film- och det kommer inte att komma någon tenta på det vi har "lärt" oss. Ganska soft.
Det är alltså 2 timmar fullspäckade med fakta som kastas emot en med ljusets hastighet. Jag brukar ignorera det mesta (vem har inte redan hört om den österrikisk-ungerska monarkin, WWI och WWII?), men lägga märke till de roliga detaljerna. Under andra världskriget hette Sovjets utrikesminister Molotov. Detta noterade Ellinor, och googlade sedan: det var i Sovjets krig mot Finland som de "uppfanns" och finnarna började kalla dem Molotov-cocktails.
Sedan sa hon också att tyskarnas pansarvagnar drog 900L Diesel/Färdtimma! Det lät ju lite smått otroligt.. Har hittat en sida där det står 4L Diesel/Kilometer, jag vet inte hur fort en pansarvagn rörde sej under WWII, men det kanske motvsarar 100L Diesel/Färdtimma, och det verkar ju mer troligt. Men ändå: inte konstigt att tyskarna hade brist på bränsle...
Det är alltså 2 timmar fullspäckade med fakta som kastas emot en med ljusets hastighet. Jag brukar ignorera det mesta (vem har inte redan hört om den österrikisk-ungerska monarkin, WWI och WWII?), men lägga märke till de roliga detaljerna. Under andra världskriget hette Sovjets utrikesminister Molotov. Detta noterade Ellinor, och googlade sedan: det var i Sovjets krig mot Finland som de "uppfanns" och finnarna började kalla dem Molotov-cocktails.
Sedan sa hon också att tyskarnas pansarvagnar drog 900L Diesel/Färdtimma! Det lät ju lite smått otroligt.. Har hittat en sida där det står 4L Diesel/Kilometer, jag vet inte hur fort en pansarvagn rörde sej under WWII, men det kanske motvsarar 100L Diesel/Färdtimma, och det verkar ju mer troligt. Men ändå: inte konstigt att tyskarna hade brist på bränsle...
torsdag 10 april 2008
Fördomar
Här har vi det igen! Den sista meningen är helt underbart nedlåtande! Ok, det är inte seriösa nyhter från SVT den här gången, utan jag hittade det på MSN. Nöjesnyhterna presenterar:
"Axl Rose och hans Guns N´ Roses har varit på gång med plattan "Chinese democracy" i över tio år, men ännu finns inga konkreta löften om när den kommer att släppas. Något som den amerikanske läsktillverkarkaren Dr Pepper av någon anledning beslutat sig för att göra ett pr-nummer av.
Läsktillverkaren förefaller bergsäker på att den inte släpps innan årets slut. Om den skulle göra det lovar nämligen företaget alla amerikaner att bjuda på gratis läsk, skriver New Music Express. Om Guns N´ Roses mot förmodan släpper plattan innan året är slut kan det kosta Dr Pepper runt en miljard kronor. Vi i Europa blir hur som helst utan, men kanske ställer oss frågan om det verkligen är just gratis läsk amerikanerna behöver allra mest."
"Axl Rose och hans Guns N´ Roses har varit på gång med plattan "Chinese democracy" i över tio år, men ännu finns inga konkreta löften om när den kommer att släppas. Något som den amerikanske läsktillverkarkaren Dr Pepper av någon anledning beslutat sig för att göra ett pr-nummer av.
Läsktillverkaren förefaller bergsäker på att den inte släpps innan årets slut. Om den skulle göra det lovar nämligen företaget alla amerikaner att bjuda på gratis läsk, skriver New Music Express. Om Guns N´ Roses mot förmodan släpper plattan innan året är slut kan det kosta Dr Pepper runt en miljard kronor. Vi i Europa blir hur som helst utan, men kanske ställer oss frågan om det verkligen är just gratis läsk amerikanerna behöver allra mest."
onsdag 9 april 2008
Tack
för alla fina kommentarer. Jag är nöjd, men det känns ovant när jag drar fingrarna genom det korta håret och varje gång jag ser min egen spegelbild tror jag inte mina ögon..
Vad är då bra med att ha kort hår och lugg?
-Det går åt mindre hårprodukter
-Håret går att variera mer och lättare.
-Det sätter fokus på ögonen.
Vad är sämre?
-Det går inte att bara sätta upp håret med en hårsnodd och se ok ut. Den här frisyren är antingen snygg eller en katastrof.
-Det är svårt att kombinera med mjukiskläder, kontrasten slacker med chick frisyr blir för stor.
-Det sätter fokus på ögonen, och det är något som trötta ögon inte gillar. Då blir det fram med mascaran.
Vad tycker jag om blondt hår?
-Det är somrigt och fint, men jag undrar hur det kommer se ut när det börjar växa ut. Only time can tell.
Vad är då bra med att ha kort hår och lugg?
-Det går åt mindre hårprodukter
-Håret går att variera mer och lättare.
-Det sätter fokus på ögonen.
Vad är sämre?
-Det går inte att bara sätta upp håret med en hårsnodd och se ok ut. Den här frisyren är antingen snygg eller en katastrof.
-Det är svårt att kombinera med mjukiskläder, kontrasten slacker med chick frisyr blir för stor.
-Det sätter fokus på ögonen, och det är något som trötta ögon inte gillar. Då blir det fram med mascaran.
Vad tycker jag om blondt hår?
-Det är somrigt och fint, men jag undrar hur det kommer se ut när det börjar växa ut. Only time can tell.
tisdag 8 april 2008
En bild säger mer än 1000 ord
Yes, det funkade efter midnatt när folk slutade upp med att uggla framför sina datorer på studenthemmet. This is me now. Varje gång jag kollar i spegeln tror jag att det är någon annan. Eller att det är en peruk som kommer försvinna när jag vaknar. Nu kommer jag lägga mej, och imorgon kommer jag vakna och inse att det inte är en dröm...
Just det, håret är blondare (det var mörkt ute när vi tog bilden, så ljuset är dåligt) och mer gult. Fördelarna på kort hår kommer imorgon... eller, jag menar: senare detta dygn... Nite
Just det, håret är blondare (det var mörkt ute när vi tog bilden, så ljuset är dåligt) och mer gult. Fördelarna på kort hår kommer imorgon... eller, jag menar: senare detta dygn... Nite
(PS. Ett STOOORT tack till Rasmus, världens mest tålmodige fotograf!)
söndag 6 april 2008
Sunday, hold my hand until Monday comes
Imorgon ska det genomföras en redovisning. Vi har inte direkt någon press på oss, eftersom vi får lägga upp det hela precis hur vi vill. Egentligen ska det handla om den tyska litteraturen under "Återföreningens årtionde" (Das Jahrzehnt der Wiedervereinigung), alltså 1989-1999, men boken vi har som stöd behandlar åren 1975-1999 (utan nåon som helst kronologi eller ett enda korn av riktig fakta), och när vi frågade vår lärare vilken period vi skulle ta och vad som egentligen var viktigt svarade han ungefär "Ta det ni tycker är kul och intressant". Ok. Ingen press, som sagt.
Det som gör mej liiiite nervös är att jag ska klippa håret imorgon -och jag har ingen aning om hur. Det är nämligen inte upp till mej att välja, eftersom jag ska klippa mej hos Heike, som är frisör-lärare. De kommer antagligen gå igenom ett visst moment/en viss frisyr med mej som modell. Heike frågade innan "Har du något emot att klippa kortare?" och jag sa att jag inte hade det. Nu börjar jag undra "HUR KORT MENADE HON EGENTLIGEN?!". Jag vill inte bli av med allt mitt hår. Till axlarna är ok, men inte kortare.. kanske bara om hon lyckas övertala mej, eller om frisyren är riktigt, riktigt, snygg..
Det som gör mej liiiite nervös är att jag ska klippa håret imorgon -och jag har ingen aning om hur. Det är nämligen inte upp till mej att välja, eftersom jag ska klippa mej hos Heike, som är frisör-lärare. De kommer antagligen gå igenom ett visst moment/en viss frisyr med mej som modell. Heike frågade innan "Har du något emot att klippa kortare?" och jag sa att jag inte hade det. Nu börjar jag undra "HUR KORT MENADE HON EGENTLIGEN?!". Jag vill inte bli av med allt mitt hår. Till axlarna är ok, men inte kortare.. kanske bara om hon lyckas övertala mej, eller om frisyren är riktigt, riktigt, snygg..
lördag 5 april 2008
Tävling
Hejsan alla glada! Idag hade jag tänkt att plugga, men nu har jag ändrat mej: jag tänker gå på en liten shoppingtur istället! Jag vet redan vilka plagg jag vill ha, så det kommer nog inte ta särskilt lång tid att få det gjort, det får bli lite plugg i eftermiddag.
Nu ska jag tipsa om en tävling, som pågår fram till den 26:e april. Gå in på den här bloggen, svara på en fråga och vinn ett presentkort på 5000 kronor i en inredningsbutik i Stockholm! Jag följer en del modebloggar och en del inredningsbloggar, men brukar inte vara med och tävla, eftersom jag inte står ut med alla korkade motiveringar.... men här gäller det bara att svara rätt, sedan blir det old fashion lottning och sånt gillar jag! Förresten.. det där med varför jag inte gillar motiveringar får jag skriva ett blogginlägg om senare.
Nu ska jag tipsa om en tävling, som pågår fram till den 26:e april. Gå in på den här bloggen, svara på en fråga och vinn ett presentkort på 5000 kronor i en inredningsbutik i Stockholm! Jag följer en del modebloggar och en del inredningsbloggar, men brukar inte vara med och tävla, eftersom jag inte står ut med alla korkade motiveringar.... men här gäller det bara att svara rätt, sedan blir det old fashion lottning och sånt gillar jag! Förresten.. det där med varför jag inte gillar motiveringar får jag skriva ett blogginlägg om senare.
fredag 4 april 2008
Viktnedgång = Tabu?
Jag känner mej på riktigt bra humör idag, men tänker ändå påpeka något som jag kan bli aning irriterad på: att folk inte kan prata om vikt. OK, alla vill inte diskutera vad de väger, en del vet inte (som jag), andra vill inte veta. Men varför ska det vara så svårt att förhålla sej positiv när någon säger "Jag vill gå ner i vikt." Varför ska vi va så politiskt korrekta hela tiden?
Nej, nej, gå emot strömmen, skit i idealen, gå upp 20 kilo -helst nu på en gång- och visa hur stark och självständig du är. -Vadå? Vill du inte det? Ok, sluta då upp med din dubbelmoral. Det är bevisat att kvinnor som väger lite mer oftast är mer självsäkra, och att tanigare tjejer oftast har lite problem med osäkerhet, men jag tror att man mår bäst om man väger det man själv vill väga. Självklart finns det gränser, man mår nog precis lika dåligt av att väga 35 kilo som av att väga 110 kilo, men på olika sätt.
Om en kompis säger till dej "Du, min målsättning detta år är att gå ner 5 kilo. Vad tycker du?" Då svarar du direkt: "Nej, nej! Du är fin som du är! Det viktigaste är att du mår bra på insidan!" Föreställ dej om samma kompis hade sagt "Du, min målsättning detta år är att gå upp 5 kilo."
-Hade du svarat likadant då?? Precis.
Detta avståndstagande hittar vi inte ens i skolvärlden. Vi vet att en massa ungdomarna idag mår dåligt av all press och stress. Trots det skulle vi aldrig vara negativa om någon satte upp mål med sina studier. "Vill du ha ett VG? -Kör hårt! Jag vet att du kan!"
Oavsett vad min kompis skulle sagt, skulle jag ha svarat "Bra, du har ett mål! Kämpa på!". Och om jag någon gång börjar tjata om min vikt: lägg ner "du är fin som du är"-snacket och ge mej lite back up, oavsett om jag vill gå upp eller ner i vikt.
Nej, nej, gå emot strömmen, skit i idealen, gå upp 20 kilo -helst nu på en gång- och visa hur stark och självständig du är. -Vadå? Vill du inte det? Ok, sluta då upp med din dubbelmoral. Det är bevisat att kvinnor som väger lite mer oftast är mer självsäkra, och att tanigare tjejer oftast har lite problem med osäkerhet, men jag tror att man mår bäst om man väger det man själv vill väga. Självklart finns det gränser, man mår nog precis lika dåligt av att väga 35 kilo som av att väga 110 kilo, men på olika sätt.
Om en kompis säger till dej "Du, min målsättning detta år är att gå ner 5 kilo. Vad tycker du?" Då svarar du direkt: "Nej, nej! Du är fin som du är! Det viktigaste är att du mår bra på insidan!" Föreställ dej om samma kompis hade sagt "Du, min målsättning detta år är att gå upp 5 kilo."
-Hade du svarat likadant då?? Precis.
Detta avståndstagande hittar vi inte ens i skolvärlden. Vi vet att en massa ungdomarna idag mår dåligt av all press och stress. Trots det skulle vi aldrig vara negativa om någon satte upp mål med sina studier. "Vill du ha ett VG? -Kör hårt! Jag vet att du kan!"
Oavsett vad min kompis skulle sagt, skulle jag ha svarat "Bra, du har ett mål! Kämpa på!". Och om jag någon gång börjar tjata om min vikt: lägg ner "du är fin som du är"-snacket och ge mej lite back up, oavsett om jag vill gå upp eller ner i vikt.
onsdag 2 april 2008
"När jag blir stor..."
..just det.. så får man ju inte säga. För jag är ju redan stor, eller.. inte stor, men vuxen, myndig. Har röstat i ett val, har tagit studenten, bott hemifrån. Det enda som saknas är väl körkortet -och framtidsplaner.
Därför har jag (smått panikartat) letat efter passande utbildningar de senaste två dagarna. Som alltid finns det en sak som jag alltid fastnar för: Psykolog.
Varför? Jag vet inte. Det konstiga är att min mamma också ville bli psykolog när hon var ung, men eftersom det inte fanns någon möjlighet att finansiera de dyra studierna blev hon ekonom istället, så kan det gå.
Jag måste ju ha ett års arbetslivserfarenhet för att komma in på programmet, men annars finns det inget som hindrar mej. Det är ju antaligen det jag vill göra, det jag alltid har haft i bakhuvudet. Jag har alltid velat omkring och sagt "mummel, mummel... läkare.... mummel.. arkitekt.. mummel, mummel.. språk är ju kul.." och radat upp nästan vartenda program som finns vårt avlånga land som en möjlighet. Men, psykolog, har alltid varit med i diskussionen.
"Men, Ellinor, du vet väl om att då är det inte du som ska prata?"
-Den piken har jag fått ganska många gånger när jag har berättat för folk hur mina tankebanor har gått. Det gäller bara att inse att faktumet att jag är livlig och pratglad inte hindrar mej från att vara en bra lyssnare och en god medmänniska som faktiskt kan hjälpa och se lösningar på problem. Det är nog därför. Jag är en problemlösare, och lite av en människokännare. Inget proffs, absolut inte, men förhoppningsvis efter 5 år på psykologprogrammet.
(Men, idag när jag sa till Niclas att jag ville bli psykolog sken han upp ordentlig och sa "Jag tror verkligen att du kommer att bli en jättebra psykolog! Det passar dej!" -yey!)
PS. Med risk för eventuella ändringar. Kanske redan imorgon, eller om en timme, eller 10 minuter. Framtiden är diffus, framförallt i Ellinors värld.
Därför har jag (smått panikartat) letat efter passande utbildningar de senaste två dagarna. Som alltid finns det en sak som jag alltid fastnar för: Psykolog.
Varför? Jag vet inte. Det konstiga är att min mamma också ville bli psykolog när hon var ung, men eftersom det inte fanns någon möjlighet att finansiera de dyra studierna blev hon ekonom istället, så kan det gå.
Jag måste ju ha ett års arbetslivserfarenhet för att komma in på programmet, men annars finns det inget som hindrar mej. Det är ju antaligen det jag vill göra, det jag alltid har haft i bakhuvudet. Jag har alltid velat omkring och sagt "mummel, mummel... läkare.... mummel.. arkitekt.. mummel, mummel.. språk är ju kul.." och radat upp nästan vartenda program som finns vårt avlånga land som en möjlighet. Men, psykolog, har alltid varit med i diskussionen.
"Men, Ellinor, du vet väl om att då är det inte du som ska prata?"
-Den piken har jag fått ganska många gånger när jag har berättat för folk hur mina tankebanor har gått. Det gäller bara att inse att faktumet att jag är livlig och pratglad inte hindrar mej från att vara en bra lyssnare och en god medmänniska som faktiskt kan hjälpa och se lösningar på problem. Det är nog därför. Jag är en problemlösare, och lite av en människokännare. Inget proffs, absolut inte, men förhoppningsvis efter 5 år på psykologprogrammet.
(Men, idag när jag sa till Niclas att jag ville bli psykolog sken han upp ordentlig och sa "Jag tror verkligen att du kommer att bli en jättebra psykolog! Det passar dej!" -yey!)
PS. Med risk för eventuella ändringar. Kanske redan imorgon, eller om en timme, eller 10 minuter. Framtiden är diffus, framförallt i Ellinors värld.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)