Aj, aj, aj.

Idag tänkte jag vara duktig och träna. Den onda ljumsken har inte sagt ett knyst på hur länge som helst nu, men precis innan jag skulle ge mej av så högg det till i benet.
Summa summarum: Ingen träning, och ingen utgång idag!

Men, jag har ju chokladen, som Ramsus gav mej, att trösta mej med. Bara det att den ena chokladen innehåller marsipan (som jag tyvärr inte gillar) och den andra någon sorts likör (och sådan choklad gillar jag inte heller..). Sorry Rasmus, men det var en fin gest. Och det finns säkert någon annan svensk som inte har något emot choklad med vaniljmarsipan eller alkohol.

När jag ändå håller på med mina confessions, kan jag lika väl erkänna för svärmor att jag inte gillar skumtomtar överdrivet mycket. Men, de andra svenskarna här är helt tokiga i det, så de gick ändå åt på en bråkdels sekund. Och, det var kul att få lite svensk jul i brevlådan!

Schwoooosch!

sa det, när ett flygplan flög över universitetet idag (ikväll, snarare) när vi hade lektion. Detta är inget ovanligt alls, Mr. Jacuzzi brukar tystna ett par gånger per lektion och låta bullret ta över.

Men idag var det annorlunda. Det var helt mörkt ute, och vi såg på en film om första världskriget. Precis när delen om flygplanen i kriget kom, flög ett stort plan, lågt, rakt mot klassrummet vi satt i (och vi satt på nästan högsta våningen). Det enda vi tänkte på var krig och elände, det enda vi hörde var motorernas oljud, och det enda vi såg var de starka ljusen, som var riktade rakt mot oss.

"Scwoooosch!", lät det och och flygplanet hade passerat över våra huvuden.

Sedan tänkte jag avsluta med ett citat, som en klass innan oss i onsdags hade skrivit på tavlan:
"Don't worry about the world coming to an end today. It's already tomorrow in Australia."
Charles M. Schulz
-Man måste ju få ha lite humor också.

Wegen styr genitiv

-Och det vet jag! Har precis gjort köttfärssås, och slängde i lite rivna morötter för att det skulle se lite gladare ut. Michi (som är expert på att laga mat och alltid, genom sina konstiga blickar, kritiserar alla andra i köket) tittade snett på min mat.

"Ja, det är Fleischsauce, men det har blivit väldigt gult wegen der Karotten (pga morötterna)." sa jag.
"Jaha", nickade han tillbaka. (Det är alltså kill-Michi jag pratar om, inte tjej-Michi, som jag var på bio med en gång. Vi skiljer på dem här genom att säga die Michi eller der Michi; alltså genom att använda bestämd artikel i femininum eller maskulinum framför deras namn.*)

"Men, det heter ju wegen den Karotten!", tyckte Steffi, tjej-Michis lillasyster.
"Nej", sa jag "för wegen styr genitiv och inte dativ."

En kort förklaring:
Morötter=Karotten
Morötterna= die Karotten
-men pga prepositionen wegen
ändras den bestämda artikeln (die).
Steffi tyckte att det skulle vara dativ: den,
och jag kämpade för genitiv: der.**

Sedan engagerade sej halva köket i diskussionen, och Ellinor gick självklart segrande ur striden. Det känns skönt att man kan sin grammatik (i alla fall delar av den), framförallt när man kan glänsa lite över folk som har tyska som modersmål.

*,** Haha, bara för att Josef tråkar ut er med friluftsliv och konstiga termer tyckte jag att jag också minsann kunde skriva tråkiga, interna grejer, som ingen förstår ett ord av. Men jag gjorde det lite enklare.

But they don't know me like you do, Johanna, no one does

Jupp-jupp, idag höll jag mitt föredrag om Friedensreich Hundertwasser. Skrev färdigt det i morse precis innan skolan, och höll ett något panikartat tal inför klassen idag på morgonen.
Men, de flesta verkade tycka att det var bra, och läraren (vår egen Mr. Jacuzzi -egentligen Giacomuzzi- tack för det roliga smeknamnet Rasmus!) sa att jag var "engagerad".

Folk känner mej inte tillräckligt bra här för att genomskåda mej. Det är lite intressant, men ändå skrämmande. Fast, det var ju likadant på gymnasiet. En gång när jag hade hållit ett tal på svenskan sa alla att det va sååååå bra, men Johanna märkte hur jag bara babblade på om min super-dunder-braiga, påhittade uppfinning som jag skulle marknadsföra.

En gång på engelskan skulle vi hålla ett tal, och då var jag inte superförberedd direkt, så jag pratade lungt och långsamt. "Din röst var så lugnande, och du hade sådan koll på ämnet!" eller något sådant löd feedbacken efteråt. Men, Johanna, hon märkte hur nervositeten tog överhanden och förvandlade energi-sprutan Ellinor till en prata-långsamt-och-tydligt-person.
-Ingen här ser sådant. Men jag har fortfarande inte kommit på om det är bra eller dåligt..

Jag klarade mej alltså igenom natten, mycket tack vare "Tales of mere existence", en helt genial serie, gjord av en amerikan vid namn Lev. Kexchokladen åt jag till frukost imorse, och var helt hög på socker när jag kom till skolan (det kanske var därifrån "engagemanget" kom..?).
Och när vi ändå är inne på bra youtube-klip tycker jag ni kan spana in Clay Aiken. Han sjunger som en Gud. Här krävs ett citat, som jag snott från kommentarerna till ett klipp: "Not bad for a guy who was born with a collapsed lung, huh?!"

Kexchoklad är överskattat

När jag var liten var jag helt galen i kexchoklad. Jag vet inte varför, för så himla gott är det ju egentligen inte. Men jag brukade köpa en 100grams kexchoklad för 8 kr i cafeterian i ishallen och smaska i mej den så fort jag bara kunde. Och inte bröt jag den i bitar och åt dem var för sej heller. Nejnej, jag smaskade på hela stycket.

En barndomskompis ville antagligen dela med mej en gång, och frågade mej varför jag inte delade upp den i bitarna som den redan var uppdelad i, och åt lite i taget. "Och varför skulle jag vilja göra det?", "Det kanske inte är så kul om du har dreglat över hela chokladbiten, om du skulle få för dej att dela med någon annan..." Mitt svar löd: "Och varför skulle jag vilja göra det?"

Och nej, jag var inte elak på ett skojigt sätt, som det hade varit om Joey i "Vänner" hade gett en sådan kommentar till en hungrig Chandler. Jag var bara otroligt dålig på att fatta hintar när jag var liten. Har ni tur kanske jag i framtiden kommer berätta något om alla de gånger som mina bröder lurade i mej saker när jag var liten, och ibland t.o.m. hyfsat stor. -Men det är en annan historia.

Det jag vill komma till är att kexchoklad verkligen är överskattat, men tydligen tycker de inte det här i Österreich. För när jag skulle få ur lite chokladbitar ur godismaskinen på bottenvåningen fanns det bara diverse kexchoklad-sorter kvar! Kanske fanns det bara choklad med kex i urvalet, och då är det något allvarligt fel, med tanke på all underbar choklad som går att få tag på i det här landet. Eller, så har folk insett att kexchoklad är roten till allt ont, och därför var bara de "äckliga" bitarna kvar i maskinen, som jag nu får stå ut med..

"Och varför vill Ellinor äta choklad mitt i natten???" Well, I hate to admitt it, men jag måste vara lite ärlig här: Heute muss ich eine schriftliche Arbeit schreiben, und Morgen muss ich darüber sprechen (also einen mündlichen Vortrag halten..).
Resultatet på grammatikprovet gav mej kraft: Kraft att skjuta upp saker! Men, jag vet hur jobbigt det blir om man skjuter upp saker för mycket, därför kommer jag och mina vänner kexchoklad sitta uppe hela natten tills det där arbetet är klart.

Och nu ett meddelande till min käre bror vars namn börja på F:
Ey! Pipistrello! Jag gav dej en jättebra ledtråd -och du hör inte av dej tillbaks till mej!!! Som sagt: din julklapp är tänkt att vara inspirerande och tvetydig, och den kombineras med ett säkert kort, + att den är från både mej och Josef.
-Så: få höra min ledtråd nu!

LYCKA, LYCKA, LYCKA!!!

Skit i dagis-hockeylaget, skit i det tråkiga regniga vädret, skit i att tänka på alla böcker som måste läsas, och alla arbeten som måste skrivas!
-Ellinor Maria Kristina Olsson fick VG på grammatikprovet.

Läste precis mejlet från Bengan, och shit vilken glädjekick!

Nu har jag fått lite mer kraft.

Back to Kindergarten

Ja, kära läsare. Damishockeylaget Innsbruck Red Angels har än en gång visat hur man inte ska spela ishockey.. Felpass, tjat på domaren, onödiga utvisningar, egoistiska dribblingsturer -you name it. Men det värsta var allt hackande med klubbor, fula saker som domaren inte såg osv.. Graz (som vi mötte) var inte mycket bättre de heller, ja, de var faktiskt mycket sämre. Slutresultatet: vinst med 6-1, och ett mål gjort av "Ällinåöhr Åållsån".

Under en period i matchen tänkte jag "Herregud, är vi tillbaka på dagis eller?". Inte långt senare gjorde en Graz-spelare en ful, otillåten tackling som kunde gått mycket illa. Zum Glück var det Miriam, stor och stark, som blev tacklad, och allt gick fint. 5 minuter senare gör en av våra spelare (vi kan kalla henne M) en exakt likadan tackling mot sargen, och det slutade med att ambulansen fick komma och plåstra om motspelarens axel.
NU kommer det som verkligen är dagisnivå: M visste att hon skulle få en utvisning, men hon höll sej lugn, ändå tills situationen hade klarat upp sej och hon skulle åka till utvisningsbåset: då blir M helt galen och slår med klubban i sargen och skriker! Allt för att få uppmärksamhet. Istället för 5 min blev det alltså matchstraff för Innsbrucks jubelidiot (japp, hon delar förstaplatsen med bestick-tjuven från in våning -men de båda rickspuckona innehar guldmedaljen av två helt olika anledningar..).

Historien tar inte slut här. När vi gick till omklädningsrummet efter matchen stod hela vårt lag och väntade på att Graz hade gått därifrån innan vi gick, så vi slapp möta dem i korridoren. "Vi vill inte ha någon konfrontation", sa en av våra spelare.
Aaaaargh! Vi är ju alla vuxna människor, ibland händer skitsaker och M fick sitt straff. Lägg av! Om vi undviker Graz, för att vi tror att de ska slå ner oss utanför isen, förolämpar vi dem. Räcker det inte med att vi har skadat en av deras spelare? Ska vi också utgå från att de är dumma i huvudet och våldsamma???

Till slut sitter vi allihop i omklädningsrummet, och några börjar bråka utanför. M och en Graz-spelare slåss, på riktigt. Några "röda änglar" gick ut och drog isär kämparna.
M påstår att Graz-spelaren gick på henne helt oprovocerat, men jag kan tänka mej att M också var lite elak. M, som är dramaqueen number one, låtsades självklart att hon hade skadat foten, så några i vårt lag var tvungna att stötta henne så fort hon skulle gå någonstans.. Men när en tjej sa "Du måste nog till Hannes" (co-trainern som är läkare) tyckte M helt plötsligt "Nej, nej, det går nog", och började gå själv (med tydligt fejkad haltning).
-Nu är jag trött på Innsbruck och alla omogna människor.

Dessutom har min cykellampa gått sönder. Plasten sprack (ojojoj, precis som med den förra, kan vi ana en stor konspiration???) och det är just typiskt att den ska gå sönder när det har blivit mörkt, och när jag har lagt mycket energi på att fästa lamp-fästet på styret! -Så mycket energi att Miriam tog mej för en cykel-tjuv..

Jaja, igår kändes det i alla fall bra att prata med Linus på msn. Han var så söt och ärlig, som alltid, och öste beröm över mej. Visste ni att jag är "som superwoman" fast "i miniform"? Och när vi skulle säga hejdå och godnatt skrev han underbara saker som "take care, love" och "fare thee well, noble dame". Ah, det är tur att folk som Linus finns.
För övrigt fick jag för sisådär en vecka sedan höra av Rasmus att jag är "en av de tio coolaste personer han någonsin träffat". Inte illa för en Halna-tjej.

Fredrik: Haha, nu har jag köpt din julklapp också! Den är både symbolisk och praktisk. Sug på den du!

Vanillekipferl

Igår bakade jag, Carina och Emma (eller på tyska: Carina, Emma und ich -eftersom det är ohövligt att säga "jag" först..) österrikiska julkakor: Vanillekipferl. De blev riktigt goda, vi kanske var färdiga vid 21.30-tiden, och sedan pratade vi med en kille från Equador (Chavier) och hans kompis från Spanien. De var riktigt trevliga. Man kanske borde lära känna dem lite bättre och åka och hälsa på i Granada i sommar.. Det vore inte dumt.

Efteråt satt jag och Emma på rummet (Emmas rum) och pratade. När vi började blir lite trötta kollade Emma på klockan: 02.49. VA?! Jag skulle chansat på 00.30.
Så vi pratade en timma till, och sen gick jag och lade mej. Carina hade (äntligen!) varit ute och festat och kom hem till rummet precis innan mej. Skönt att jag slapp väcka henne.

Gick upp för en och en halv timma sedan, och har letat på internet efter botet mot ljumskproblem. Jag har tyvärr skadat ljumsken på vänster sida. Internet gav inte direkt några svar. Om man googlar på "ljumskproblem" kommer det bara upp en massa artiklar om kända fotbollsspelare ("Zlatan tvingades gå av planen tidigt, pga ljumskproblem" "Anders Svensson missar spel.." "Tobias Linderoth är äntligen frisk efter..").
När jag väl har hittat något har de olika tipsen sagt helt skilda saker:
"Vila, inte stretcha ljumsken"
"Träna ljumsken och musklerna omkring, stretcha mycket."

Vad ska jag göra?

Auf der anderen Seite

eller "vid himlens utkant"

Den såg jag på bio idag. Jag har fortfarande inte bestämt mej för vad jag tycker om den. Den berörde, men inte så mycket som jag hade trott, och den var lite seg, men inte så seg att man störde sej på det.

Men jag måste ändå säga att jag är imponerad av alla känslor filmen lyckades förmedla, utan en pampig stråkorkester à la Hollywood i bakgrunden..

Och imorgon kanske det bär av till julmarknaden, i jakt på julkänslor!

Long time, no see

Japp, så går det när Ellinor har mycket att göra. Eller, egentligen har jag inte supermycket att göra, men jag skjuter upp allt till sista sekunden - och då har jag helt plötsligt alldeles för mycket att göra.
Tyvärr har det inte blivit några brev skrivna, men jag har faktiskt träffat min tandemkompis: 2 gånger! Hon heter Gabriele, är 24 år, och pratar svenska hyfsat bra.

Matchen i söndags: förlorade vi med 5-3, men vi ledde med 2-3 inför sista perioden. Snacka om surt. Jag gjorde två assist, och spelade riktigt bra genom hela matchen. (Här skulle jag kunna häva ur mej en massa skit om vår älskade tränare, men jag besparar era öron från de orden jag tänker på -jag tror ni redan har förstått vad jag tycker om honom..)

Dagens roliga händelse: Idag skulle jag fästa min cykellampa på styret, men styret var för smalt för fästningsanordningen. Då tog jag och slängde ner en silvertejprulle i väskan, och efter träningen tejpade jag på styret (myyyycket tejp) tills det blev tillräckligt tjockt.
Jag tänkte på att det kanske såg lite suspekt ut att stå där i mörkret och greja onormalt mycket med en cykel. Det blev en hel del pillande, och till slut kom en tjej (som faktiskt spelar i mitt lag!) och frågade om jag försökte sno cykeln, eller vad jag egentligen höll på med. Jag bara skrattade och förklarade vad jag gjorde.
"Haha, ok, ciao!"
"Ciao", sa jag, tog min nytejpade cykel, och cyklade därifrån.
Dag(natt???)drömde hela vägen hem, och tog en detour bara för att kunna sväva vidare på min PUCH genom den sovande staden, och bara kunna tänka, låta idéerna få fritt spelrum i huvudet. En skön kväll.

"Vi mobbas inte, vi bara roar oss på hennes bekostnad!"

Citat: Jenny, när vi var på Volksmuseum och det bara var jag som kunde gå raklång in i de små stugorna som folk levde i på 1600-talet...
Nej, jag har fått ta mycket skit för att jag är kort, så när folk jag tycker om skämtar om min längd bryr jag mej inte. Det känns bara skönt när folk känner en tillräckligt väl för att veta att det går att skoja lite. It won't kill me.

Precis, det var alltså museumsbesök igår - bara vardagsföremål från området, som var inrymda i ett gammalt kloster, så allt kändes gammalt och mysigt. Storleken på museumet var häpnadsväckande, hur lyckas man samla ihop så mycket saker? Det häftigaste var att de hade flyttat gamla stugor till museumet och byggt upp dem innomhus. Jättemysigt med lukten av gammalt trä, och känslan när en hel skolklass tränger sej in, inte kan stå raklånga, slutligen sätter sej på träbänkarna längs väggarna, pekar på dvärgen (jag) och skrattar.. Läraren sa faktiskt: "Ja, som ni ser är stugorna väldigt små, och nästan alla av er var tvungna att ducka när ni gick in genom dörren". Precis: nästan.

Något som förvånade mej var att alla vardagsföremål var rena konstverken. Mönster var utskurna, de var målade och symmetriska. Självklart fanns det mer och mindre ståtliga föremål, men jag tror inte att allt kom ifrån rika familjer. Kanske var det helt enkelt så att skulle man använda ett verktyg mycket, kunde det likagärna vara vackert att se på också. Idag är det snarare så att de vackra sakerna vi äger vågar vi inte använda, och de sakerna vi använder mycket ägnar vi inte en tanke åt att de skulle kunna vara vackrare, och kanske förgylla vardagen lite grann.

Nu är det snö även på marken här i Innsbruck. Det bidrar till julkänslan. "Bara 4 veckor kvar" sa min rumskompis innan hon gick till skolan. Ja, jag slutar den 13:e, men vår lärare sa tyvärr att vi slutade den 18:e, så alla har beställt biljetter hem till den 19:e. Usch, jag vill inte gå i Innsbruck en vecka när jag skulle kunna vara hemma i Halna och ha det mysigt. Tyvärr kostar biljetten 85€ att boka om.
Till nästa termin ska jag i alla fall ta reda på bombsäkert när vi slutar.

Bilder!!! ÄNTLIGEN!

Utsikten från Uni-Brücke som jag möts av varje morgon..

Det är helt otroligt hur bortskämd man är med de fina vyerna som Innsbruck har att erbjuda. De första veckorna blev jag helt förbluffad varje gång vi åkte någonstans med hockeylaget och varenda blick man kastade genom fönstret kunde ha varit en del av en oemotståndlig tavla. Men nu börjar man tyvärr bli lite van, sorgligt, men sant.

Nya frisyrer och gamla plånböcker

Jenny tappade sin plånbok på utestället Stadtcafé i fredags, och igår kom polisen och knackade på hennes dörr och lämnade tillbaka den. Allt var kvar: bankomartkort, säsongs-liftkort, id-kort och varenda liten cent.

Nu har jag och Rasmus varit och klippt oss på ett ställe som ligger bara ett stenkast (bokstavligt talat) härifrån. Det var billigt också. Men jag fick "pflege" (hårvårdsprodukt) i håret, plus att jag bad om att få håret fönat och lockat (jag vet, jag ska på träning ikväll, men det var så kul att bli ompysslad!) så det blev totalt 41€. Bara klippning kostade 20€(!)

Ska ta lite mer väl hand om mitt hår nu, och har köpt en produkt man ska ta i håret innan man fönar det. Iochförsej blåser inte jag håret särskilt ofta, men det sliter ju på håret, så när jag väl gör det ska jag ta i min dyra lyxprodukt (en liten, liten, tub -den var dyr, så den måste vara bra...).

Jag tyckte att jag blev ompysslad, men Rasmus frisör gjorde verkligen hela kittet -riktig grooming. Inte bara klippning, utan också: rakning, trimning och noppning av ögonbryn, han brände (med en liten brinnande tuss på en pinne) bort överflödigt hår från Rasmus öron (som jag tror att bara frisören själv såg..) och han smorde in Rasmus hud med någon mild salva, samt att han pudrade på något konstigt pulver. Allt det där räknades tydligen som vanlig klippning, för Rasmus behövde bara betala 20€ ändå..

Jag ska be min rumskompis ta en bild när hon kommer hem, och sen ska jag gå till Uni imorgon och försöka lägga upp därifrån.

Julklappsjakt

Idag ska jag gå en shopping-runda med Jenny. Förhoppningsvis kommer jag få lite inspiration till julklappar, och kanske inhandla en fin present. Igår köpte jag Lindas julklapp, och jag är jättenöjd!

Jag har fått en del klagomål på min önskelista, så jag tänkte att jag kunde berätta lite om mej själv och vad jag tycker om. Det lämnar lite mer över till den egna fantasin när man letar efter julklappar.

Jag tycker om:

• att se på film och att gå på bio. Allting fungerar, utom svenska actionfilmer och absolut inte amerikanska dåliga komedier.
• allting som är sött och vackert. Har ju aldrig varit en sådan som bär mycket smycken, men nu har jag blivit mer intresserad av framförallt diadem, hårspännen, armband och ringar.
• kläder -som alla andra tjejer runt 20. Just nu letar jag efter söta toppar med små fina detaljer, som rosetter, band och spets. Jag har hittat den perfekta toppen här i Innsbruck, men den kostar tyvärr 1000 SEK.. H&M är min nya favorit-fyndaffär, men Vero Moda är också bra.
• söta parfymer. Donna Karan's "Be Delicious" luktar gott, precis som Britney Spears' "Fantasy".
• eller närmare sagt: är helt galen i skor, men här i Innsbruck har jag inte köpt ett enda par. Så fort jag har lite pengar över går jag och spanar efter ett par svarta pumps, eller ett pars snygga vinterskor.
• att tassa omkring i mina sköna tofflor här på Rössl, men de har tyvärr gått sönder. Så ett par nya behöver jag! (stl 37)
• söta portmonnäer. För tillfället har jag en snygg plånbok, men jag är sugen på en söt tyg-portmonnä.
• att spela sällskapsspel, men jag äger inget eget, utan alla därhemma tillhör familjen Olsson.
• inredningstidningar! Har alltid köpt en tidning då och då hemma i Sverige, men här har det inte blivit något av med det.
• tjocka strumpbyxor. Har köpt ett par ribbstickade, mörgrå strumpbyxor här i Innsbruck, och jag vill bara ha fler! Tjocka och mönsterstickade i mörka färger kan bara inte bli fel!
• Marianne's (Adrian-mamman's) skålar, tallrikar osv. osv. Har redan ett par matchande muggar (Naturvita med ljusgröna prickar) och det skulle vara kul att ha andra saker att matcha med.

Ja, då kan vi gå vidare till vad jag verkligen önskar mej. Jag har funderat lite, och bara kommit på några grejer till:

• en egen kamera
• en kort-hållare (för bank-kort, id-kort osv.)
• alla the Ark's skivor
• Lasse Lindh's två senaste skivor
• lite kent-skivor
• en bra CD-spelare
• en Cobra-klubba (ishockey) 67 flex (saknar min gamla så mycket!)
• ett par nya hockey-handskar
• tjocka sjalar. Hade en underbart fin brun sjal, som jag tyvärr har tappat bort.

Nu har jag verkligen försökt att komma på så mycket som möjligt. Jag hoppas att detta har varit till hjälp för er som undrar. -Nu ska jag ut på julklappsjakt!

Mos i hjärnan..

..efter tentan. Men nu är det äntligen över (om man har klarat den vill säga..).

Vi hade 3 timmar på oss, jag utnyttjade drygt 1,5. Provet bestod av: 1. en massa meningar att översätta 2. verb att böja 3. ännu mer verb att böja 4. paradigmen 5. böjning av Junge-gruppen ord
I efterhand kom jag på ett slarvfel jag hade gjort (läste av en mening på svenska fel, och översatte helt korrekt, men det var inte den meningen Bengt var ute efter..) men annars var nog meningarna nästan felfria, verben chansade jag lite på, paradigmen kunde jag nästan allihop (men en sektion hade jag ingen aning om, men det tror jag inte många av de andra hade heller) och på substantiven skrev jag ihop något som såg snyggt ut (men det är antagligen inte rätt).

Jag tror inte att det är 100% som gäller på paradigmen, i alla fall inte när det dök upp ett sytem vi inte ens har gått igenom förut. Men det finns inget att göra förutom att lämna alla tankar bakom sej, och vänta tills resultatet kommer. Exakt när vet ingen, men förhoppningsvis snart.

Nu ska jag vila mej lite, och sedan skriva lite brev. Jag vet, jag är seg, men idag tänker jag ta mej tid för er därhemma!

Dagen D

Imorgon gäller det.
Idag har jag pluggat en hel del, och blivit ännu mer medveten om de saker jag inte är 100%ig på (på vissa är jag lååååångt därifrån).

Dagen kändes så tråkigt, det obehagliga lugnet före stormen, ni vet. Så jag skojsade till det lite och köpte två julklappar på stan! Jag har faktiskt hittat en sak till Elin, och en till Johanna. Det är en chansning (tyvärr, men det fanns inga zebrarandiga..) som jag hoppas går hem.

Så: det blir julklappsbyte i år tjejer - länge sedan sist! Presenten får kosta högst 40 kronor.

Nu vet jag vad jag ska köpa till Linda och pappa, och Josef, Johanna och Elin är avklarade. Puh -inte så övedrivet många kvar!

Stresstålig..?

Ok, snart bara 2 dagar kvar till avrättningen, a.k.a. Bengts grammatikprov.
Ellinor: "Hur många rätt behöver man egentligen?"
Ellen: "Ja, 65% är ju standard för att få G."
Ellinor: "Gött, jag som bara vill klara det - 65% är ju a peace of cake!"

Vad händer sedan, kära läsare? Jo, ett mail från "Bengan" trillar ner i inkorgen:
"100% rätt på alla paradigmen gäller för godkänt"
I say:" WHAT?!"

Idag skrev jag och Emma ner alla paradigmen, samt adjektivets svaga och starka böjning + orden som styr adjektivets svaga böjning. Mer kan han inte begära. Kanske lite Junge-gruppen, eller lite prepositioner, men det ska jag nog klara hyfsat.

Nu har jag också insett vad jag ska akta mej för:

• att glömma ordet "worden" i långa passivumsatser
• att skriva har när det ska vara hade
• de lömska, svaga adjektivändelserna i plural
• att böja allt i tredje person singular (det låter bra i mitt huvud, men är inte rätt för fem öre..)
• att det heter wissen (inte weissen) och müssen (inte mussen)
• STARKA VERB (det är bara att känna sej fram och chansa, enligt Jenny)

Om jag bara följer punkterna, och använder min hjärna effektivt, kommer nog det mesta att gå vägen. Tyvärr är konjunktiv (om jag vore rik) det enda jag inte gått igenom än, och det måste jag också kunna... Men, för Ellinor (moi) är två dagar en evighet. För Carola är iochförsej en evighet bara "en kort sekund".. Jag tolkar det som att vi båda är lika orealistiska.

Upp som en sol..

..och ner som en pannkaka.

Det kändes ju så bra! Men idag blev jag återigen påmind om att jag inte alls har blivit frisk igen. En småjobbig förkylning har följt mej, och idag visade den att jag minsann inte var fit for fight.

Under Red Angels hemmamatch blev jag alltså en "Zuschauer" (åskådare) istället för en medlem av "die erste Linie" (första femman).
Men, nästan hela första femman var sjuk, samt en av våra bästa forwards och en av kämpa-och-slit-backarna (som vi för övrigt bara har tre av..). Jag var alltså långt ifrån ensam.

För motståndet stor Klagenfurt, det obesegrade laget som egentligen hör hemma i internationella ligan EWHL, men som spelar i vår liga för att ekonomin tydligen inte gick ihop sej förra säsongen.
9-1 vann de med. Deras "sämsta" resultat hittills är vinst med ynka 7-2. 9-1 snor åt sej en god andraplats.
Jag tyckte att de röda änglarna kämpade på bra. De var ju bara 2 femmor, och många av de tongivande spelarna var höga på host-medicin och inte i närheten av isen.

Åter en jobbig dag alltså. Det enda jag har fått gjort är att jag har städat rummet. Det fanns inte särskilt mycket att städa, men jag ordnade om i garderoben, och det nya systemet slår det gamla med hästlängder! ..Fast det är npg bara en tidsfråga innan jag återgår till det gamla vanliga: kaos och kläder överallt.
-Vi får se.

Godnatt, godnatt...

..sov gott, sov gott
imorgon ska vi vakna till en - härlig ny dag

godnatt, godnatt

sov gott, sov gott,

och vet att Gud har lovat vaka - över oss

Ikväll blev det mycket nostalgi när 8 av svenskarna gick på grekisk restaurang och bl.a. pratade om barnprogram. Kommer ni ihåg?

Mannen som målade på filen
Ebba och Didrik

Fem fyror är fler än fyra elefanter

Anders Lundin och kompisen som sjöng sånger

Tippen

Dårfinkar och dönickar
Björnes Magasin (självklart med riktiga Björne!)

Lillstrumpa och Syster Yster

...Tyvärr kan jag inte erinra mej om precis alla program som dök upp i våra huvuden under kvällen, men mysigt var det! Jag kom in så i stämningen att jag sjöng den lilla godnattsången (se ovan) sedan när vi kom hem och skulle gå till våra rum. "Ellinor, hon är konstig, hon" kunde jag se i de andra svenskarnas ansiktsuttryck. Ja, då är jag väl det, och det trivs jag så bra med!

Min fråga till er kära läsare är: Vilket är det absolut bästa barnprogramet genom tiderna?!

På gång igen -och sugen på att rädda världen!!!

Så, nu har jag njutit av 100 sidor Harry Potter på tyska, och pratat ut med Andreas. Han är bara så otroligt vettig, förstående, rolig, genomtänkt: ja, allt. Jag har redan tipsat om honom i ett tidgare inlägg, och jag står fast vid att Andreas är årets kap 2008 -så åk hit till Innsbruck och ta honom redan nu!

När jag är på topp snurrar tankarna omkring okontrollerat i mitt huvud. (Typiskt att man är uppe i varv när man ska gå och lägga sej..) Den senaste timmen har min huvudbry handlat om de där knepiga växthusgaserna.
Någonstans fanns det en röst som sa till mej "Bov nummer 1: köttproduktionen, Bov nummer 2: flyget" Jag googlade helt enkelt, och hittade sidan klimatfakta.com:

Honoured jury, I hereby present to you:

Exhibit A:
"Världens köttproduktion generar mer utsläpp av växthusgaser än världens transporter."

Exhibit B:
"En enda Thailandresa med flyg utgör en tredjedel av en typisk svensks årliga koldioxidutsläpp. Är du en flitig flygresenär kan du göra en stor skillnad genom att ändra dina resvanor."

Sedan måste jag påpeka att jag inte kollat upp mina källor 100%igt, och att jag inte har kollat med fler källor. Resultaten är lite chockerande, men inte alls otroliga. Mitt sista bevis i målet människan vs moder jord kommer nog röra upp mer tankar:

Exhibit C:
"/.../grönsaker som orsakar de värsta utsläppen:

• /.../Odlat i växthus: de flesta salladsblad, holländska och svenska tomater, holländska paprikor, svenska gurkor."

Dessutom stod det också att man skulle lägga märke till "att de lokalt odlade morötterna orsakar 1800 gånger mindre utsläpp än den lokalt, men i växthus, odlade salladen!" och från tabellen kunde man även utläsa att den lokalt, växthusodlade, salladen genererar 35 gånger så mycket utsläpp som bananer från Centralamerika.
-Sedan vet man ju iochförsej inte hur arbetsförhållandena är på bananplantagen i Centralamerika, och hur det är med giftbesprutning. Denna undersökning tar ju bara utsläppen av växthusgaser i hänsyn.

Men det tål verkligen att tänkas på... -Man tror att allt blir bättre om man börjar cykla till jobbet. Nej, ät vegetariskt en gång i veckan; köp inte bara lokala grönsaker och fruker -utan tänkt på hur de har blivit odlade; och sist, men inte minst: Åk tåg och inte flyg!

Jag vet, jag kommer flyga hem över jul, och flyga tillbaka. Jag äter mycket sallad, och jag är inte vegetarian. Jag jobbar på det.
Har faktiskt bara köpt köttprodukter 6 gånger under min vistelse i Innsbruck. Det blir ju faktiskt mindre än 1 gång/vecka om man räknar på det!

Ynk, ynk

Ja, för idag är det synd om mej.

Ingen ork, ingen vilja, absolut inget är roligt. Just det: den negativa spiralen går bara nedåt och nedåt. Men, det gör inget, för sedan kommer den ju bara att gå uppåt!

Idag har jag slösurfat, och kollat på Harry Potter 1 och 2 på tyska + mosat i mej ohälsosamma mängder choklad. Och ingen, ingen, kan hindra mej från mitt självömkande. -Ingen.
Har gjort upp en "plugg-plan" för imorgon, så då blir det lite mer fart. Dessutom måste jag städa rummet lite, det räcker inte med att Putzfrau kommer var 14:e dag...

Nej, nu hinner jag inte skriva mer. Harry Potter und die Heiligtümer des Todes väntar!

(Av någon anledning tror jag att jag har gått upp i vikt återigen.. hmmm.. "Bra!" säger Josef "Hoppsan!" säger jag..)

Något man inte kan sätta fingret på...

Då har man varit i Innsbruck i två månader. Hittills har jag fått många frågor om hur jag trivs, om jag har fått några nya kompisar, och om de i hockeylaget är schyssta.
"Jo, Innsbruck är en trevlig stad."
"Alla är väldigt snälla och hjälpsamma."
"De i hockeylaget är supertrevliga."

I två månader har jag gått omkring och varit lite halvnöjd. Allting kan inte stämma direkt. Saker och ting tar tid. I två månader har jag väntat.
Folket är trevliga, staden är trevlig, laget är trevligt - det har ju bara varit en tidsfråga innan allting verkligen skulle lossna. Och anledningen till att det har gått lite segt är ju pga språket, men när väl språket kommer igång lite mer - DÅ kommer det verkligen allt att sätta igång på riktigt..

-Ja, detta är vad jag har tänkt.
Men: Nu har jag börjat att ändra mej.

Vilka mål (och förväntningar) hade jag med min vistelse i Innsbruck?

1. Prata mycket tyska
2. Få nya kompisar (huvudsakligen folks om pratar tyska)
3. Klara tentorna
4. Lära mej något under lektionerna
5. Spela ishockey

Vilka förväntningar har infriats?

1. Kanske: Om man räknar "Ciao" (hej) och "Ciao" (hejdå) som man säger till alla i köket..?
2. Kanske: Om man räknar "Ciao" (hej) och "Ciao" (hejdå) som man säger till alla i köket..?
3. Kanske: Det återstår att se, men jag är inte särskilt orolig.
4. Ja: Lektionerna med Peter är oerhört intressanta, men ruskigt sega. Landeskunde med Sabine, däremot, är hur tråkigt som helst!
5. Kanske: Om man räknar 1 isträning/vecka med halva laget, 1 fysträning med en femtedel av laget, och 1 match med en korkad tränare...? Allt till det facila priset av 200€ för en säsong!

Känner ni ironin (eller ska jag säga min besvikelse) flöda?

Ok, ok: Idag är jag negativ. Mer än vanligt (men, vänta.. jag brukar ju aldrig var negativ... hmm..)

Alla svenskar är också snälla, och en del är verkligen riktigt goa (Emma, Julia, Jenny och Minna-ta åt er!!! Rasmus: Du är också med på ett hörn!) -men jag kom ju hit för tyskan. Och oavsett hur underbara mina nya svenska kompisar här är kan de inte slå Olivia, Josef, Carlströmmarna, Simon, Fredrik och framförallt inte mamma och pappa.
Nej, jag längtar faktiskt inte hem mycket alls. Jag är "ganska nöjd" här, men jag har kommit på att det inte räcker! Antingen ska jag vara helnöjd, eller så ska jag åtminstone lära mej en massa tyska. Jag har insett att jag vill att Innsbruck-upplevelsen ska berika mitt liv. Jag har börjat tänka logiskt: Om Innsbruck inte ger mej det jag vill kan jag ju lika gärna vara hemma i Halna.

Här är det smått omöjligt att få nya (österrikiska) kompisar. Österrikiska studenter åker hem VARJE helg och VARJE ledig dag. Här i Innsbruck pluggar, äter och sover de. Lever sitt liv gör de hemma med sina gamla kompisar.

Michi har varit glädjeämnet hittills, men hon sticker på praktik i sin hemstad om 2 veckor-och är borta till juni...
Chavier är en skön kille, men han kan bara engelska.
Maria verkar trevlig (och hon åker inte hem så ofta), men hon pluggar heltid och har ett jobb.

Räddningen kan komma om...
...jag kommer Michis lillasyster Steffi närmare - vi kanske kan börja umgås..?
...jag blir bättre kompis med Nicki i ishockeylaget - hon verkar ruskigt trevlig.
...Carina (min rumskopmis) får mer tid över att umgås när hennes dissektionskurs slutar i januari.
...jag kommer bra överens med Gabriele, min blivande tandemkompis*, som jag ska träffa nästa vecka.

-Only time can tell..

Bli inte oroliga: Jag är inte ledsen, jag funderar bara väldigt mycket över vad jag gör här, och vad jag verkligen vill göra. Det är skönt att kunna vara lite negativ ibland, och få ur sej sina tankar. Och nu när jag skrivit ner några av dem kanske det blir lite mer ordning i mitt huvud.
Så fort jag kommer fram till något lovar jag att meddela det direkt.

*Tandemkompis=Man skriver i en lapp "Jag talar flytande svenska, och vill lära mej tyska" och man får en e-mailadress till en person som "talar flytande tyska, och vill lära sej svenska". Sedan får man själv ta kontakt och bestämma träff. Under träffarna kan t.ex. man prata halva tiden tyska med varandra, och halva tiden svenska.