Jag har läst lite dagboksanteckningar från Skagalägret 2003 och det är extra roligt att läsa de dagar som jag, Fredrik eller Josef har skrivit! Gissa vem som har skrivit vilken dag:
Dagbok 30/6 -03
Morgonbön, frukost. Sen var det samling i storstugan för en diskussion om brott och straff.
Mat, info, ut för samling i brasrummet med var sin kniv. Efter en kort (rätt lång) instruktion från Billy bar det iväg till fårhagen, stubbe och pinne. Tillbaks till brasrummet för att tälja. Det gick görbra för de flesta ända tills Jocke skar sig i fingret och precis efter så skar sig Josef också i fingret fast sju gånger värre. Josef plåstrades om och täljde inte mer sen.
Mat igen. Storstugan igen. Nu la vi fram förslag på vad vi skulle kunna göra på konfirmationen.
Käk, aftonbön och natti natti.
02/7 2003 (e.Kr.)
Dagen började med att ledarna knackade på dörren och sa till oss att gå upp. Alla tankar på fortsatt sömn försakades genast när Fredrik kom på att han hade morgonbön och några sekunder senare var han påväg till kyrkan medan Oskar fortsatte sussa sött.
Efter den sedvanliga morgonbönen kom den sedvanliga frukosten vilken åtföljdes av ett pass när vi talade om olika sakrament och vad dessa betydde.
Det var den sedvanliga gitarrskolan vilken åtföljdes av den sedvanliga lunchen vartefter det kom en icke lika sedvanlig kanotlektion i hur man skulle göra om en kanot kapsejsade.
Vi återvände kalla men kloka, förvissade om att vi nu behärskade den svåra konsten att välta en kanot till fullo.
Vi åt en välförtjänt måltid och tillbringade den tysta timmen med att bl.a. njuta av godiset vi förvärvat i kiosken.
Sen vad det en mysig kvällspromenad och en gudstjänst. Sedan intog vi vårt kvällsfika och hade en kramring innan vi slutligen sjöng för ledarna (och tvärtom) och gick för att sova.
Lördagen den 5 juli 2003
Morgonbön, klocka, pling, pling, pling
upp och hoppa, till kyrkan spring, spring, spring.
Vi sjöng en liten bordsbön
och ställde oss snabbt i frukostkön
MUDI-MUMS är mycket bra,
men multinationella storföretag vill ingen ha.
Vi smög omkring med sked i hand,
och lekte att vi var indianer från fjärran land.
Utomhus kunde man sola,
och kanske ha lite gitarrskola.
Kalops och potäter
är nåt vi gärna äter.
Vattenkrig var att stunda,
ingen kunde för sanningen blunda.
Elias bytte lag hit och dit,
så alla blötte ner honom med flit.
Helige Ande är mycket bra,
under pausen drack många chokla´.
Trubbel-lådan var full med frågor,
Christian hjälpte oss med våra plågor.
Varma mackor åt vi mycket av.
Meloner också Malin gav.
Kiosk och tysta timmen sen,
vi fick energi igen.
Sedan kom Tobias, en välkommen gäst,
mitt i när Billy listade packning som bäst.
Alla packade -vilket ståhej!
Hur skulle vi få plats med varenda grej?
Packningen bantades, saker drogs ut,
vi fick plats med de flesta grejor till slut.
Helt plötsligt stod man i kvällsfike-kön.
Sedan var det dags för aftonbön.
"Må vinden vara din vän"
så sjöng vi, och sedan var det dags för kramring igen.
Med samma tanke gick alla för att sova sött:
"Gå på hajk imorrn blir inte gött"
Visar inlägg med etikett Nostalgi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Nostalgi. Visa alla inlägg
lördag 17 juli 2010
tisdag 16 december 2008
Dikesromantik à la Tom Falk
Halva grejen med att ha en blogg är att läsa kommentarerna som folk skriver till inläggen och diskussionerna som uppstår. En del kommentarer har ingenting med mina inlägg att göra, men de är roliga ändå! Så, om jag skulle vara en amerikan skulle jag nog uttrycka mej såhär: I'm really blessed to have so many great friends! (lägg till lite "you know, like, uhm.. like, you know" om du vill krydda lite extra)
Här kommer en kommentar, skriven av en av mina trogna läsare, som helt klart är värd ett eget inlägg.
Här kommer en kommentar, skriven av en av mina trogna läsare, som helt klart är värd ett eget inlägg.
Dikesromantik à la Tom Falk
Det var en gång för länge sedan en liten flicka, vi kan kalla henne för Syltan*, Syltan bodde i ett exotiskt land som hette Schweiz.
Syltan kände sig väldigt ensam och ledsen, hon frös men hade inte tillräckligt med pengar för att köpa svavelstickor så Syltan fick gå till den lokala krogen för att köpa sig en kopp kaffe.
Syltan skulle precis gå ut i ösregnet igen när en blixt slog ned i byggnaden tvärs över gatan, i samma sekund öppnade sig dörren och där stod den stiligaste karl Syltan någonsin hade sett, vi kan kalla honom Sven-O**. Syltan blev tvungen att sätta sig ned, i hennes huvud ekade det - "explendido, magnifico, honom ska jag ha".
Syltan såg med andakt på när Sven-O åt sin chaffis-lunch. När Sven-O reste på sig, betalade och gick ut till sin 24-meters svenskregistrerade lastbil så insåg Syltan att det var nu eller aldrig. Hon sprang ut och startade sin Volkswagen Bubbla*** och drog ut på autobahn, hon var snart ikapp Sven-O som var en rättskaffens man och följde hastighetsbegränsningen. Syltan körde om Sven-O, svängde tvärt in framför honom, drog i handbromsen och bilen rullade av vägen och stannade rykandes i diket.
Sven-O handlade instinktivt, parkerade på vägrenen, rusade fram till Syltans bil, slet upp dörren, lyfte upp Syltan i sin famn.
I samma ögonblick som Sven-O såg Syltan i ögonen upphörde regnet, solen sprack igenom de täta molnen och det hördes kyrkklockor som ekade över nejden.
Sven-O sa - "wie geht es kleines hübsches mädchen, varför kör du inte bilen på vägen som de andra tjurarna... jag menar..."
Sven-O reste på sig, gick iväg med Syltan, i sin starka famn, mot solnedgången.
Vad jag vet så håller Sven-O fortfarande Syltan i sin famn, någonstans i ett civiliserat land och ibland tänker Sven-O för sig själv - "Vad hade väl jag varit idag om denna kvinna hade kunnat köra bil?"
Tack, Tom!
*Min mamma Silvia kallades för Syltan på sitt förra jobb, där hon jobbade med Tom
** Tom har kallat min pappa för Sven-O i alla kommentarer han har skrivit på min blogg
***Sorry Tom, men du hade tyvärr fel på bilen! Ingen Renau CV-2 inte!
söndag 5 oktober 2008
SOS
Abba är riktigt bra. När jag var liten varvades ABBA, Smokie och Harpo med lite andra godbitar. Ibland kommer man bort lite från musiken man älskade när man var liten. Men en del kommer igen, för att den är så bra! Har alltid gillat SOS och nu när jag googlade runt lite visade det sej att den finns på svenska! Sök SOS Swedish på youtube så får ni se.
Var är den lycka som jag en gång drömde om?
Du har förändrat dej och är så långt från mej
Var är dom känslor som du haft?
Hur har det blivit så?
Du är en främling nu, finns någon hjälp att få?
Säg, vem kan svara och vem kan förklara? S.O.S.!
Var är min kära som var mej så nära? S.O.S.!
Vem är du, som jag nu inte känner igen?
Var är han, denne man som en gång var min vän?
Den stora kärleken, vart tog den vägen sen?
Hur gick den melodin som var så spröd och fin?
Fast vi kan gå bredvid varann,
så är du långt från mej,
Och mina känslor dom når inte fram till dej.
Säg, vem kan svara och vem kan förklara? S.O.S.!
Var är min kära som var mej så nära? S.O.S.!
Vem är du, som jag nu inte känner igen?
Var är han, denne man som en gång var min vän?
Varför ska du och jag som två främlingar gå?
Var är han, denne man som jag älskade så?
Josef hade inte hört "When I kissed the teacher", så här kommer den: Musikvideo och allt. ABBA var före sin tid.
Var är den lycka som jag en gång drömde om?
Du har förändrat dej och är så långt från mej
Var är dom känslor som du haft?
Hur har det blivit så?
Du är en främling nu, finns någon hjälp att få?
Säg, vem kan svara och vem kan förklara? S.O.S.!
Var är min kära som var mej så nära? S.O.S.!
Vem är du, som jag nu inte känner igen?
Var är han, denne man som en gång var min vän?
Den stora kärleken, vart tog den vägen sen?
Hur gick den melodin som var så spröd och fin?
Fast vi kan gå bredvid varann,
så är du långt från mej,
Och mina känslor dom når inte fram till dej.
Säg, vem kan svara och vem kan förklara? S.O.S.!
Var är min kära som var mej så nära? S.O.S.!
Vem är du, som jag nu inte känner igen?
Var är han, denne man som en gång var min vän?
Varför ska du och jag som två främlingar gå?
Var är han, denne man som jag älskade så?
Josef hade inte hört "When I kissed the teacher", så här kommer den: Musikvideo och allt. ABBA var före sin tid.
torsdag 25 september 2008
Ett annorlunda möte
En del människor är väldigt spontana och öppna. Jag brukar vara det, men vissa oväntade situationer gör mej ganska fördomsfull. Någon som alltid är snäll och trevlig är Tom Falk. Men han är inte alltid diskret..
Ett och ett halvt till 2 år sedan, på ett ungefär
En dag gick jag med stadiga steg mot bankomaten för att ta ut pengar (vad gör man annars där, liksom..). Min mamma, som kallar mej "Ellie", gick några meter bakom.
När jag har knappat in mina uppgifter och väntar på pengarna samtidigt som jag förbereder mej för att lämna kön så snabbt som möjligt (visst är det jobbigt att ha en massa folk som väntar bakom en i kön till bankomaten?!) så dyker en man upp, 40ish, blondt yvigt hår och ett stort flin. Han sticker fram sitt huvud, kanske bara en decimeter eller två från mitt och säger högljutt: "HEJ ELLIS!"
Jag blir livrädd! Vill han ta mina pengar??? Jag tar mina sedlar snabbt som blixten och småspringer därifrån, till min mamma (som är stor och stark och kan slå ner honom - ironi) och säger panikartat: "Mamma, det är en jävla alkis som följer efter mej!" Varpå mamma tittar upp och konstaterar att det inte är en alkis, utan att det är Tom från hennes förra jobb.
Tom har ett ruskigt bra minne och han kände igen mej direkt. Vi hade bara hejat på varandra i korridoren när jag hade varit där och hälsat på. Sedan så pratar ju arbetskollegor med varandra om sina familjer, så han hade hyfsad koll. Däremot hade han fått mitt namn om bakfoten. Det ska vara "Ellie" och inte "Ellis".
Denna händelse var lite pinsam, men Tom brydde sej nog inte. Nuförtiden stöter jag på honom i ishallen då och då. Han säger fortfarande "Hej Ellis!" med hög röst när han ser mej. Jag har försökt förklara att jag heter Ellie och jag tror det har fastnat nu.
Tänk om alla människor var lika fria som Tom, då skulle vi inte gå omkring och vara stela och bittra hela tiden. Och inte skulle vi beskylla intet ont anande människor för att vara alkisar heller.
Ett och ett halvt till 2 år sedan, på ett ungefär
En dag gick jag med stadiga steg mot bankomaten för att ta ut pengar (vad gör man annars där, liksom..). Min mamma, som kallar mej "Ellie", gick några meter bakom.
När jag har knappat in mina uppgifter och väntar på pengarna samtidigt som jag förbereder mej för att lämna kön så snabbt som möjligt (visst är det jobbigt att ha en massa folk som väntar bakom en i kön till bankomaten?!) så dyker en man upp, 40ish, blondt yvigt hår och ett stort flin. Han sticker fram sitt huvud, kanske bara en decimeter eller två från mitt och säger högljutt: "HEJ ELLIS!"
Jag blir livrädd! Vill han ta mina pengar??? Jag tar mina sedlar snabbt som blixten och småspringer därifrån, till min mamma (som är stor och stark och kan slå ner honom - ironi) och säger panikartat: "Mamma, det är en jävla alkis som följer efter mej!" Varpå mamma tittar upp och konstaterar att det inte är en alkis, utan att det är Tom från hennes förra jobb.
Tom har ett ruskigt bra minne och han kände igen mej direkt. Vi hade bara hejat på varandra i korridoren när jag hade varit där och hälsat på. Sedan så pratar ju arbetskollegor med varandra om sina familjer, så han hade hyfsad koll. Däremot hade han fått mitt namn om bakfoten. Det ska vara "Ellie" och inte "Ellis".
Denna händelse var lite pinsam, men Tom brydde sej nog inte. Nuförtiden stöter jag på honom i ishallen då och då. Han säger fortfarande "Hej Ellis!" med hög röst när han ser mej. Jag har försökt förklara att jag heter Ellie och jag tror det har fastnat nu.
Tänk om alla människor var lika fria som Tom, då skulle vi inte gå omkring och vara stela och bittra hela tiden. Och inte skulle vi beskylla intet ont anande människor för att vara alkisar heller.
söndag 27 april 2008
Die Biographie
Inspirerad av Jenny, here I go:
För 15 år sedan (1993):
Var jag 5 år gammal.
Hade jag inte börjat skolan.
Pratade jag oavbrutet.
Kunde jag inte skriva, men hemma hade vi en skrivmaskin som jag och tvillingbrorsan brukade hamra på, för att sedan skratta tills vi dog när vi tvingade mamma eller pappa (helst båda) att läsa det högt för oss.
Sög jag på ringfingret och pekfingret - samtidigt.
Åt jag alltid banan.
Hade jag 3 lägen (utan inbördes rangordning): 1. sova 2. vara gnällig eller 3. prata, sjunga och leka med allt och alla.
För 10 år sedan (1998):
Var jag 10 år gammal.
Pratade jag oavbrutet.
Hade min bästa vän Eleine flyttat till Norge och jag kände mej ensam.
Träffade jag en ny bästa vän som hette Olivia, kom från Kalmar och pratade konstigt.
Spelade jag ishockey för första gången.
Hade jag kommit över att Jesper hade dumpat mej och insåg att jag kunde krama vilka pojkar jag ville.
För 5 år sedan (2003):
Var jag 15 år gammal.
Gick jag i åttan.
Var jag kapten för västergötlands flickishockeylag.
Gick jag på ett konfirmationsläger och tog med mej min allra bästa vän, som hade lärt sej västgötska.
Träffade jag Honom.
Insåg jag att jag gillade honom.
Insåg jag att jag var kär.
Pratade jag oavbrutet om honom.
Var jag sur på en oförstående omvärld som trodde att en 15-åring inte kunde vara kär.
Var jag för kär och egoistisk för att ställa upp för mina kompisar.
För 3 år sedan (2005):
Var jag 17 år gammal.
Gick jag i tvåan på gymnasiet.
Hade jag lämnat Halna och Töreboda för en etta i Falköping och ett samhällsprogram med engelsk profil.
Fick jag akut bukspottskörletsinflammation, blev frisk och insåg värdet av vänner som ställer upp och värdet av att ställa upp för andra.
För 1 år sedan (2007):
Var jag 19 år gammal.
Såg jag fram emot min andra Taizéresa.
Hade jag skrivit högskoleprovet och partade därefter loss med några underbara vänner och fick beröm av en kille som tyckte att jag var modig som kunde vara så party med så lite, faktiskt inte en droppe, alkohol i mej.
Var det mindre än 2 månader som stod emellan mej och den fruktade, osäkra framtiden.
Verkade det som om det bara var jag som tyckte att: 1 studenten var överskattad, och 2. bara för att man fick en vit mössa utan att behöva ha ansträngt sej ett skit innebar inte det att man automatiskt skulle få ett liv.
Sökte jag i panik till tyskakursen i Innsbruck.
För 3 månader sedan:
Var jag i Innsbruck och räknade ned dagarna till Josefs ankomst.
Pratade jag oavbrutet om just det.
Hade jag insett sedan ett tag tillbaka att Julia och Emma är riktiga kompisar.
Bad jag mer än vanligt.
Igår (25:e april 2008):
Började jag dagen starkt genom att prata med min rumskompis till kl.01.00 samma dag som jag skulle ha tenta.
Skrev jag tentan.
Skrev jag tentan riktigt bra.
Blev jag intervjuad på engelska av en spansk tjej som inte kunde tyska, men hade en österrikisk pojkvän och därför bodde här tillfälligt, för att kunna skriva artiklar om Innsbruck-utlänningars förväntningar inför EM.
Klädde jag upp mej.
Festade jag efter tentan och bevisade ännu en gång att jag suger på bowling.
Idag (26:e april 2008):
Var jag trött och sov bort halva dagen.
Blev mitt rum ockuperat av två klasskamrater som behövde låna datorn.
Köpte jag en massa mat för att sedan komma hem, skita i maten och äta en massa godis.
Skrattade jag mej igenom en dålig film med Emma.
Pratade jag och skrattade jag med Julia.
Imorgon (27:e april 2008):
Kommer det bli en tidigare uppgång.
Kommer det bli saffranspannkaka med hela klassen.
Kommer jag att äta upp resten av godiset jag har på rummet.
Kommer det vara exakt 7 veckor kvar tills jag lämnar Innsbruck tillsammans med mamma, pappa, tvillingen och pojken.
Om ett år (april 2009):
Har jag förhoppningsvis sökt till psykologprogrammet och kommit på vilken stad jag vill plugga i.
Har Josef förhoppningsvis valt samma stad.
Har vi förhoppningsvis planer på att flytta ihop.
Är vi förhoppningsvis (och troligtvis) fortfarande ihop.
För 15 år sedan (1993):
Var jag 5 år gammal.
Hade jag inte börjat skolan.
Pratade jag oavbrutet.
Kunde jag inte skriva, men hemma hade vi en skrivmaskin som jag och tvillingbrorsan brukade hamra på, för att sedan skratta tills vi dog när vi tvingade mamma eller pappa (helst båda) att läsa det högt för oss.
Sög jag på ringfingret och pekfingret - samtidigt.
Åt jag alltid banan.
Hade jag 3 lägen (utan inbördes rangordning): 1. sova 2. vara gnällig eller 3. prata, sjunga och leka med allt och alla.
För 10 år sedan (1998):
Var jag 10 år gammal.
Pratade jag oavbrutet.
Hade min bästa vän Eleine flyttat till Norge och jag kände mej ensam.
Träffade jag en ny bästa vän som hette Olivia, kom från Kalmar och pratade konstigt.
Spelade jag ishockey för första gången.
Hade jag kommit över att Jesper hade dumpat mej och insåg att jag kunde krama vilka pojkar jag ville.
För 5 år sedan (2003):
Var jag 15 år gammal.
Gick jag i åttan.
Var jag kapten för västergötlands flickishockeylag.
Gick jag på ett konfirmationsläger och tog med mej min allra bästa vän, som hade lärt sej västgötska.
Träffade jag Honom.
Insåg jag att jag gillade honom.
Insåg jag att jag var kär.
Pratade jag oavbrutet om honom.
Var jag sur på en oförstående omvärld som trodde att en 15-åring inte kunde vara kär.
Var jag för kär och egoistisk för att ställa upp för mina kompisar.
För 3 år sedan (2005):
Var jag 17 år gammal.
Gick jag i tvåan på gymnasiet.
Hade jag lämnat Halna och Töreboda för en etta i Falköping och ett samhällsprogram med engelsk profil.
Fick jag akut bukspottskörletsinflammation, blev frisk och insåg värdet av vänner som ställer upp och värdet av att ställa upp för andra.
För 1 år sedan (2007):
Var jag 19 år gammal.
Såg jag fram emot min andra Taizéresa.
Hade jag skrivit högskoleprovet och partade därefter loss med några underbara vänner och fick beröm av en kille som tyckte att jag var modig som kunde vara så party med så lite, faktiskt inte en droppe, alkohol i mej.
Var det mindre än 2 månader som stod emellan mej och den fruktade, osäkra framtiden.
Verkade det som om det bara var jag som tyckte att: 1 studenten var överskattad, och 2. bara för att man fick en vit mössa utan att behöva ha ansträngt sej ett skit innebar inte det att man automatiskt skulle få ett liv.
Sökte jag i panik till tyskakursen i Innsbruck.
För 3 månader sedan:
Var jag i Innsbruck och räknade ned dagarna till Josefs ankomst.
Pratade jag oavbrutet om just det.
Hade jag insett sedan ett tag tillbaka att Julia och Emma är riktiga kompisar.
Bad jag mer än vanligt.
Igår (25:e april 2008):
Började jag dagen starkt genom att prata med min rumskompis till kl.01.00 samma dag som jag skulle ha tenta.
Skrev jag tentan.
Skrev jag tentan riktigt bra.
Blev jag intervjuad på engelska av en spansk tjej som inte kunde tyska, men hade en österrikisk pojkvän och därför bodde här tillfälligt, för att kunna skriva artiklar om Innsbruck-utlänningars förväntningar inför EM.
Klädde jag upp mej.
Festade jag efter tentan och bevisade ännu en gång att jag suger på bowling.
Idag (26:e april 2008):
Var jag trött och sov bort halva dagen.
Blev mitt rum ockuperat av två klasskamrater som behövde låna datorn.
Köpte jag en massa mat för att sedan komma hem, skita i maten och äta en massa godis.
Skrattade jag mej igenom en dålig film med Emma.
Pratade jag och skrattade jag med Julia.
Imorgon (27:e april 2008):
Kommer det bli en tidigare uppgång.
Kommer det bli saffranspannkaka med hela klassen.
Kommer jag att äta upp resten av godiset jag har på rummet.
Kommer det vara exakt 7 veckor kvar tills jag lämnar Innsbruck tillsammans med mamma, pappa, tvillingen och pojken.
Om ett år (april 2009):
Har jag förhoppningsvis sökt till psykologprogrammet och kommit på vilken stad jag vill plugga i.
Har Josef förhoppningsvis valt samma stad.
Har vi förhoppningsvis planer på att flytta ihop.
Är vi förhoppningsvis (och troligtvis) fortfarande ihop.
söndag 13 april 2008
Varför har jag inte berättat det här?
En rolig grej hände för en sisådär 3 veckor sedan, men jag har helt glömt bort att skriva om det på min blogg! Så, here it is:
För 5 år sedan fick jag en cykel, årgång 1971, av min farmor. Hon hade inte använt den mycket de senaste 20 åren. Det vara bara att damma av den, och jag är säker på att pappa fixade lite med den, och sedan var den så gott som ny. Fast bättre. Det finns inget som slår gamla, bra, damcyklar.
Cykeln användes flitigt. Men, för 3,5 år sedan lånade en av mina bröder cykeln för att cykla in till Töreboda -och glömde låsa den. Den blev stulen, så klart. Jättesuperdupertråkigt.
I påskas upptäckte jag att det stod en exakt likadan cykel utanför vårt hus i Halna. "Den har stått där i flera veckor, och ingen har brytt sej om den" sa mamma. Cykeln, som numera är min, är lite sliten och den har ingen pakethållare, som min gamla. Men, jag har en cykel! Och det är exakt samma modell som min förra! Yey!
För 5 år sedan fick jag en cykel, årgång 1971, av min farmor. Hon hade inte använt den mycket de senaste 20 åren. Det vara bara att damma av den, och jag är säker på att pappa fixade lite med den, och sedan var den så gott som ny. Fast bättre. Det finns inget som slår gamla, bra, damcyklar.
Cykeln användes flitigt. Men, för 3,5 år sedan lånade en av mina bröder cykeln för att cykla in till Töreboda -och glömde låsa den. Den blev stulen, så klart. Jättesuperdupertråkigt.
I påskas upptäckte jag att det stod en exakt likadan cykel utanför vårt hus i Halna. "Den har stått där i flera veckor, och ingen har brytt sej om den" sa mamma. Cykeln, som numera är min, är lite sliten och den har ingen pakethållare, som min gamla. Men, jag har en cykel! Och det är exakt samma modell som min förra! Yey!
tisdag 15 januari 2008
Fesch
Jag är medlem på StudiVZ.net, en community där man kan vara medlem om man studerar någonstans på denna jord, men det är mest folk från de tyskspråkiga länderna som letar sej dit. Min första profilbild (där jag är svampplockare) tyckte Miriam i mitt lag var hur cool som helst, men sedan bytte jag till en bild från togapartyt innan studenten nån gång. När vi diskuterade bilderna i bussen såg Heike ett kort på Josef (alla bilderna finns på min mobil, och är tagna med mobil allihop, därav den dåliga bildkvalitén) och sa, spontant: "Ah! Fesch!" Vilket betyder "snygg" eller "het". Japp, Fesch är vad han är.
.jpg)
Svampplockning i Halnas skogar (hösten 06).jpg)
Toga i Falköping (nästan sommar 07)
En Fesch pojke på Smögen (sommaren 06)söndag 13 januari 2008
Mitt lag (extended version)
som jag iochförsej inte känner är mitt lag, men, det är laget jag spelar med. Vi förlorade igen, knappt med 3-1, efter att motståndarna gjort mål i tom bur i slutminuten. Vi är så mycket bättre, men tyvärr är inte vår coach det. Men, nu lämnar vi det, och snackar lite om mitt lag istället.
Dryckesvanorna är liiiite annorlunda här. Efter varje match tar vi en öl, ett glas vin eller champagne. Igår innan matchen gick vi ut och tog en öl och satt på en rökig krog, en "superbra" uppladdning inför en match! Dessutom bjuder Heike alla på snapps efter varje måltid. "Schnapps, jemand?!"
Och så röker ca 40% av laget. Detta förekommer inte i någon annan sport, men eftersom alla i mitt lag snarare spelar ishockey för att komma långt bort från sportens värld, så är det egentligen helt logiskt. Något som inte är logiskt däremot är en av varningstexterna på cigarett-paketen. Det står ungefär så här:
Och så röker ca 40% av laget. Detta förekommer inte i någon annan sport, men eftersom alla i mitt lag snarare spelar ishockey för att komma långt bort från sportens värld, så är det egentligen helt logiskt. Något som inte är logiskt däremot är en av varningstexterna på cigarett-paketen. Det står ungefär så här:
Den som slutar att röka löper mindre risk för hjärt-, kärl- och lungsjukdomar.
Jahapp. I så fall är det absolut bästa sättet att undvika hjärt-, kärl- och lungsjukdomar att först börja röka och sen att sluta, för då löper man ju mindre risk att drabbas. Hur korkat formulerat är inte den texten??? Självklart menar den, lite subtilt sådär: "jämfört med dem som inte slutar att röka", och det finns inte så mycket plats att klämma ihop allt det där på ett litet paket. Men ändå, det är ju korkat som stryk. Vad skulle Caroline Vöörmann* sagt om det egentligen? (Åh, Vöörmann, annars dör man.)
Just det. Jag har redan skrivit det i en kommentar på förra inlägget, men jag måste skriva det här också, för jag har kommit på några till tankar angående Linus (eller tatuerarens, beroende på hur man ser det) "tjejer-som-är-missnöjda-med-sitt-utseeende-kompenserar-med-annat-teori":
Klart att man vill kompensera, men jag tror inte att man gör det med en stark personlighet. Däremot tror jag att många gömmer sej bakom humor. Och intelligensen föds man med, men man kan säkert skaffa bra betyg ändå, och det tror jag en del med lite sämre självförtroende utnyttjar (fast där krävs det ändå lite intelligens, men inte rå-mycket). Det, eller det som du sa: en specialegenskap, något som jag kan, och som jag är (någorlunda) ensam om.
Och der där med sex: Litar man inte på sitt utseende, vågar man inte skryta med sex, hur gudomligt det än är..
(PS, min käre bror påpekade att man faktiskt kan öva upp sin intelligens. Ja, man kan öva upp logiskt tänkande osv, men jag tror bara man gör bättre ifrån sej på test osv, men att det inte märks utåt att man är intelligent, och då blir det ingen kompensation.)
Och när vi ändå är inne på intelligens, så måste jag slänga med något som en kompis till min bror skrev på min brors dörr (med spritpenna):
Klart att man vill kompensera, men jag tror inte att man gör det med en stark personlighet. Däremot tror jag att många gömmer sej bakom humor. Och intelligensen föds man med, men man kan säkert skaffa bra betyg ändå, och det tror jag en del med lite sämre självförtroende utnyttjar (fast där krävs det ändå lite intelligens, men inte rå-mycket). Det, eller det som du sa: en specialegenskap, något som jag kan, och som jag är (någorlunda) ensam om.
Och der där med sex: Litar man inte på sitt utseende, vågar man inte skryta med sex, hur gudomligt det än är..
(PS, min käre bror påpekade att man faktiskt kan öva upp sin intelligens. Ja, man kan öva upp logiskt tänkande osv, men jag tror bara man gör bättre ifrån sej på test osv, men att det inte märks utåt att man är intelligent, och då blir det ingen kompensation.)
Och när vi ändå är inne på intelligens, så måste jag slänga med något som en kompis till min bror skrev på min brors dörr (med spritpenna):
"Jag är så inteligent att ingen förstår sej på mej"
Lobo: Men, Jimmy, "intelligent" stavas ju med två L.
Jimmy: Va, gör det?! Åh, fan.
Sedan stoppade han inte ett extra L, men det såg ju förj*vligt ut. Och det gjorde det bara ännu mer misslyckat, och roligt.
Sedan stoppade han inte ett extra L, men det såg ju förj*vligt ut. Och det gjorde det bara ännu mer misslyckat, och roligt.
Han var för övrigt vegetarian, men en gång beställde han en "stor kebabpizza". "Men Jimmy, du är ju vegetarian!" "Ja vet, men ja e hungrig!"
En annan gång hade han en djup filosofisk diskussion, som handlade om att han i princip var en militant vegan. "Men Jimmy, du har ju läderkängor och läderjacka på dej.." "Öh, jaaaa.. Men, jackan är ju snygg, och kängorna fick ja av min bror. Om jag inte skulle använda dom skulle han bli lessen jueh!" , "Men, kebabpizzan då?", "Meh, ja va ju hungrig!"
En annan gång hade han en djup filosofisk diskussion, som handlade om att han i princip var en militant vegan. "Men Jimmy, du har ju läderkängor och läderjacka på dej.." "Öh, jaaaa.. Men, jackan är ju snygg, och kängorna fick ja av min bror. Om jag inte skulle använda dom skulle han bli lessen jueh!" , "Men, kebabpizzan då?", "Meh, ja va ju hungrig!"
Han var verkligen så "intelligent" att ingen förstod sej på honom..
.
.
.
*En petig lärare (men skön) från gymnasiet.
torsdag 20 december 2007
Borta bra, men hemma bäst
Japp, sitter här i Halna och knappar på föräldrarnas dator. Fick med mej allt hem, och lyckades byta i Frankfurt utan problem. Det var en sjukt stor flygplats, men det var jättebra skyltat, och jag är ju snabb som få!
Har lovat Jenny att lägga upp en bild på mej och Josef under julen (så hon vet att jag lever), men jag träffas ju inte Josef förrän imorgon, så jag får lägga upp en annan bild helt enkelt.
Har lovat Jenny att lägga upp en bild på mej och Josef under julen (så hon vet att jag lever), men jag träffas ju inte Josef förrän imorgon, så jag får lägga upp en annan bild helt enkelt.
Ja, så kan det se ut en klar novemberdag i Halna. (19 november 2005, för att vara exakt)
torsdag 6 december 2007
Djupa spår
Sitter och slösurfar, stöter på Kents låt "Ingenting", skön att lyssna på.
-Och då börjar det, tänkandet. Jag känner hur orden sakta kommer till mej. Jag vet inte hur, det bara dyker upp, en random Kent-fras. Jag går vidare, och kommer helt oundvikligt in på min favorit-rad
ni kan skratta om ni vill, håna oss, vi rör oss -ni står still
eller, egentligen är det hans.. På en och samma gång känner jag saknad, och vrede. Musiken får mej alltid att tänka på honom. Vad man än gör finns han där, allt kan kopplas ihop med honom; musiken han lyssnar på, musiken han har gett mej, stunder vi har haft tillsammans, åsikter han har eller inte har, de fåniga orden han brukar säga till mej när jag argumenterar emot honom, hur arg han blir när något inte går som planerat, sättet han ler på, vad sött det är när han spelar gitarr och biter sej i tungan när han koncentrerar sej extra mycket, hur han luktar trygghet och starkt och ömt på samma gång, värmen av hans hud.. I saknaden efter min pojkvän blir jag också arg, arg på alla jävlar som inte förstår. Hur svårt kan det vara? Om jag säger att jag verkligen älskar honom, varför skulle det vara annorlunda eller mindre värt än någon annan kärlek?
-För att vi blev tillsammans när vi bara var 15? Det betyder ju inte att vi inte vet något om kärlek. Och det betyder inte att vi är tillsammans för att det är det enda vi känner till. Den som känner mej vet att jag endast nöjer mej med det bästa, och nu när jag har insett att jag verkligen har hittat det, är det inte gott nog för min omgivning?!
Men, nu när jag tänker på det, så spelar det ingen roll, för..
ni kan skratta om ni vill, håna oss, vi rör oss -ni står still
Men du som känner mej bättre än alla andra, vet vilken som egentligen är min favorit. Mest för att den påminner om dej, om din bestämdhet och ärlighet
Jag älskar när du visar att du vet att du har rätt,
och rätar på din rygg, det är det rakaste jag sett
-Och då börjar det, tänkandet. Jag känner hur orden sakta kommer till mej. Jag vet inte hur, det bara dyker upp, en random Kent-fras. Jag går vidare, och kommer helt oundvikligt in på min favorit-rad
ni kan skratta om ni vill, håna oss, vi rör oss -ni står still
eller, egentligen är det hans.. På en och samma gång känner jag saknad, och vrede. Musiken får mej alltid att tänka på honom. Vad man än gör finns han där, allt kan kopplas ihop med honom; musiken han lyssnar på, musiken han har gett mej, stunder vi har haft tillsammans, åsikter han har eller inte har, de fåniga orden han brukar säga till mej när jag argumenterar emot honom, hur arg han blir när något inte går som planerat, sättet han ler på, vad sött det är när han spelar gitarr och biter sej i tungan när han koncentrerar sej extra mycket, hur han luktar trygghet och starkt och ömt på samma gång, värmen av hans hud.. I saknaden efter min pojkvän blir jag också arg, arg på alla jävlar som inte förstår. Hur svårt kan det vara? Om jag säger att jag verkligen älskar honom, varför skulle det vara annorlunda eller mindre värt än någon annan kärlek?
-För att vi blev tillsammans när vi bara var 15? Det betyder ju inte att vi inte vet något om kärlek. Och det betyder inte att vi är tillsammans för att det är det enda vi känner till. Den som känner mej vet att jag endast nöjer mej med det bästa, och nu när jag har insett att jag verkligen har hittat det, är det inte gott nog för min omgivning?!
Men, nu när jag tänker på det, så spelar det ingen roll, för..
ni kan skratta om ni vill, håna oss, vi rör oss -ni står still
Men du som känner mej bättre än alla andra, vet vilken som egentligen är min favorit. Mest för att den påminner om dej, om din bestämdhet och ärlighet
Jag älskar när du visar att du vet att du har rätt,
och rätar på din rygg, det är det rakaste jag sett
måndag 26 november 2007
But they don't know me like you do, Johanna, no one does
Jupp-jupp, idag höll jag mitt föredrag om Friedensreich Hundertwasser. Skrev färdigt det i morse precis innan skolan, och höll ett något panikartat tal inför klassen idag på morgonen.
Men, de flesta verkade tycka att det var bra, och läraren (vår egen Mr. Jacuzzi -egentligen Giacomuzzi- tack för det roliga smeknamnet Rasmus!) sa att jag var "engagerad".
Folk känner mej inte tillräckligt bra här för att genomskåda mej. Det är lite intressant, men ändå skrämmande. Fast, det var ju likadant på gymnasiet. En gång när jag hade hållit ett tal på svenskan sa alla att det va sååååå bra, men Johanna märkte hur jag bara babblade på om min super-dunder-braiga, påhittade uppfinning som jag skulle marknadsföra.
En gång på engelskan skulle vi hålla ett tal, och då var jag inte superförberedd direkt, så jag pratade lungt och långsamt. "Din röst var så lugnande, och du hade sådan koll på ämnet!" eller något sådant löd feedbacken efteråt. Men, Johanna, hon märkte hur nervositeten tog överhanden och förvandlade energi-sprutan Ellinor till en prata-långsamt-och-tydligt-person.
-Ingen här ser sådant. Men jag har fortfarande inte kommit på om det är bra eller dåligt..
Jag klarade mej alltså igenom natten, mycket tack vare "Tales of mere existence", en helt genial serie, gjord av en amerikan vid namn Lev. Kexchokladen åt jag till frukost imorse, och var helt hög på socker när jag kom till skolan (det kanske var därifrån "engagemanget" kom..?).
Och när vi ändå är inne på bra youtube-klip tycker jag ni kan spana in Clay Aiken. Han sjunger som en Gud. Här krävs ett citat, som jag snott från kommentarerna till ett klipp: "Not bad for a guy who was born with a collapsed lung, huh?!"
Men, de flesta verkade tycka att det var bra, och läraren (vår egen Mr. Jacuzzi -egentligen Giacomuzzi- tack för det roliga smeknamnet Rasmus!) sa att jag var "engagerad".
Folk känner mej inte tillräckligt bra här för att genomskåda mej. Det är lite intressant, men ändå skrämmande. Fast, det var ju likadant på gymnasiet. En gång när jag hade hållit ett tal på svenskan sa alla att det va sååååå bra, men Johanna märkte hur jag bara babblade på om min super-dunder-braiga, påhittade uppfinning som jag skulle marknadsföra.
En gång på engelskan skulle vi hålla ett tal, och då var jag inte superförberedd direkt, så jag pratade lungt och långsamt. "Din röst var så lugnande, och du hade sådan koll på ämnet!" eller något sådant löd feedbacken efteråt. Men, Johanna, hon märkte hur nervositeten tog överhanden och förvandlade energi-sprutan Ellinor till en prata-långsamt-och-tydligt-person.
-Ingen här ser sådant. Men jag har fortfarande inte kommit på om det är bra eller dåligt..
Jag klarade mej alltså igenom natten, mycket tack vare "Tales of mere existence", en helt genial serie, gjord av en amerikan vid namn Lev. Kexchokladen åt jag till frukost imorse, och var helt hög på socker när jag kom till skolan (det kanske var därifrån "engagemanget" kom..?).
Och när vi ändå är inne på bra youtube-klip tycker jag ni kan spana in Clay Aiken. Han sjunger som en Gud. Här krävs ett citat, som jag snott från kommentarerna till ett klipp: "Not bad for a guy who was born with a collapsed lung, huh?!"
söndag 4 november 2007
Godnatt, godnatt...
..sov gott, sov gott
imorgon ska vi vakna till en - härlig ny dag
imorgon ska vi vakna till en - härlig ny dag
godnatt, godnatt
sov gott, sov gott,
och vet att Gud har lovat vaka - över oss
Ikväll blev det mycket nostalgi när 8 av svenskarna gick på grekisk restaurang och bl.a. pratade om barnprogram. Kommer ni ihåg?
Mannen som målade på filen
Ebba och Didrik
Mannen som målade på filen
Ebba och Didrik
Fem fyror är fler än fyra elefanter
Anders Lundin och kompisen som sjöng sånger
Tippen
Dårfinkar och dönickar
Björnes Magasin (självklart med riktiga Björne!)
Björnes Magasin (självklart med riktiga Björne!)
Lillstrumpa och Syster Yster
...Tyvärr kan jag inte erinra mej om precis alla program som dök upp i våra huvuden under kvällen, men mysigt var det! Jag kom in så i stämningen att jag sjöng den lilla godnattsången (se ovan) sedan när vi kom hem och skulle gå till våra rum. "Ellinor, hon är konstig, hon" kunde jag se i de andra svenskarnas ansiktsuttryck. Ja, då är jag väl det, och det trivs jag så bra med!
Min fråga till er kära läsare är: Vilket är det absolut bästa barnprogramet genom tiderna?!
...Tyvärr kan jag inte erinra mej om precis alla program som dök upp i våra huvuden under kvällen, men mysigt var det! Jag kom in så i stämningen att jag sjöng den lilla godnattsången (se ovan) sedan när vi kom hem och skulle gå till våra rum. "Ellinor, hon är konstig, hon" kunde jag se i de andra svenskarnas ansiktsuttryck. Ja, då är jag väl det, och det trivs jag så bra med!
Min fråga till er kära läsare är: Vilket är det absolut bästa barnprogramet genom tiderna?!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)