Fakta är inte alltid fakta

Att en frisk person, som tidigare har haft ätstörningar, har lättare att falla tillbaka än andra är inte alltid sant. Att generalisera och säga att "en friskt anorektiker är som en nykter alkoholist" är något man ska akta sej för.
Denna fras kastar folk hit och dit som om det skulle vara någon sorts fakta. En del stödjer den, men inte alla.

Det finns en klinik i Mora som arbetar med olika sorters ätstörningar och deras resultat är väldigt bra. När någon friskförklaras får de självklart mycket backup, och alla återkommer på regelbundna kontroller. Inte för rädsla för att de ska "falla tillbaka", utan för i Mora kan de behandlas som individer, friska individer. Personalen vet vad de gör, har rätt utbildning och rätt erfarenhet. Och i Mora slänger de inte omkring med påståenden som de felaktigt kallar fakta.

Men varför jämför man då en "friskt anorektiker" med en "nykter alkoholist"?
Jag hörde tidigare idag varför man inte gör det: "Jo, för att en frisk anorektiker klarar inte av tanken på att hon kan bli sjuk igen. Det blir för mycket och då faller hon tillbaka. Så då säger man helt enkelt att han/hon är frisk för alltid."
Okej, så om man är negativ blir det en självuppfyllande profetia. Som med det mesta här i livet. Det är vi som håller det levande, den nyktra anorektikern. Om vi bara slutar säga det kommer det försvinna.

Om jag har förstått det hela rätt behöver de alltså bara stöd och att folk omrking ska förstå att de verkligen är friska på riktigt. Varför kan vi inte ge dem det?

Låt oss ta död på myten, en gång för alla.
En person som har klarat sej igenom ätstörningar och blivit friskförklarad har tagit sej igenom det, helt och hållet. Och det enda den behöver höra är att den är frisk. Vi behöver inte ens säga det, bara veta det i våra hjärtan.
Sluta fråga, sluta kritisera.
En person är inte sin sjukdom.
När sjukdomen är borta finns individen kvar.
Och den individen vill inte vara "han/hon med ätstörningar" för evigt.
För det är de inte. De är friska.

Dream, dream, dream

Mina drömmar är lite knasiga, men inte värre än andras, skulle jag tro. Jag kan ofta se händelser och tankar från mitt "verkliga" liv som går igen i drömvärlden. Jag sorterar helt enkelt mina minnen och intryck från dagen som har gått.

Igår natt drömde jag, precis som vanligt. Men.. Det var en konstig dröm. Josef friade.
Jag har aldrig drömt något sådant förut.

Stämningen var perfekt: Vi satt på en sten i vattnet och solen gick ned och spred ett varmt, rött ljus över nejden. Aaah. Vi kände det på oss. Vem skulle föreslå det? Skulle han? Skulle jag?!
Han, tänkte jag. Han kommer säga det. Han kommer bedyra sin eviga kärlek för mej i detta nu.
Jag kände i mitt hjärta att detta var vad jag ville. Nu gällde det. Detta skulle blir den lyckligaste dagen i mitt liv!
Och så öppnade han munnen.
Totalt misslyckat.

Jag (i drömmen) kände det på mej direkt och svarade inte ens. (Jag tror knappt jag lät honom avsluta) Istället hoppade jag ner från stenen och sa något i stil med "Josef, kan du inte börja om från början, för det här var verkligen inte vad jag hade tänkt mej." och började regissera hans frieri. "Kan du inte göra det lite mer känslosamt? Eller nostalgiskt?" jag viftade frenetiskt med armarna, "Så som jag ser det får man välja ett tema. Ska du berätta om alla de fina stunder vi har haft? Eller om hur starka känslor du har för mej? Eller kanske om hur fint vi kommer ha det tillsammans? Det gäller att vara konsekvent helt enkelt. -Nu får du ta det igen."

Jag vaknar och tänker "Äh, den där drömmen handlade inte om giftastankar. Den sa helt enkelt bara som det är och alltid har varit: Ska man få något gjort på ett bra sätt, då måste man göra dej själv!" Sedan läser jag horoskopet för dagen:

"Ett fortsatt förhalande av något speciellt skapar bara onödiga problem -så sätt igång." (Metro ons 11/2 -09)

Ellinor upptäcker

Det finns en del män (framförallt pappor) som äter allt. Min pappa tillhör den kategorin. Så fort man har lämnat sin godispåse oövervakad någonstans kan man räkna med att 1/3 har försvunnit nästa gång man vill leta fram något sött ur samma påse. Kort sagt: Godiset går aldrig säkert hemma hos familjen Olsson.

Generös som jag är hade jag köpt en godispåse, tröttnat, och donerat hela innehållet till hushållet i Halna. Mamma hade också köpt sötsaker, så det fanns två färgglada papperspåsar i köket. "Vad onödigt att ha två påsar med liknande innehåll" tänkte jag och öppnade den ena påsen för att hälla över i den andra.

"Hmmmm.." min påse innehöll endast Fazer Mint-godisar = choklad, med mint i. "Du sparade bara dem du inte gillade, eller?" frågade jag pappa. Han nickade till svar.
Sedan skulle jag hälla över Fazer Mint-godisarna till mammas godispåse. "Hmmmm.." och där hittade jag bara Marianne-godisar = mint, med choklad i. "Pappa, du gjorde samma sak med den här påsen också, va?" Pappa nickade till svar.

Det tog mej 20 år att upptäcka att pappor inte äter allt -de äter inte kombinationen choklad+mint (eller tvärtom).
Nu vet jag vad jag ska köpa för att få ha godiset i fred.

Ett annorlunda möte

En del människor är väldigt spontana och öppna. Jag brukar vara det, men vissa oväntade situationer gör mej ganska fördomsfull. Någon som alltid är snäll och trevlig är Tom Falk. Men han är inte alltid diskret..

Ett och ett halvt till 2 år sedan, på ett ungefär
En dag gick jag med stadiga steg mot bankomaten för att ta ut pengar (vad gör man annars där, liksom..). Min mamma, som kallar mej "Ellie", gick några meter bakom.
När jag har knappat in mina uppgifter och väntar på pengarna samtidigt som jag förbereder mej för att lämna kön så snabbt som möjligt (visst är det jobbigt att ha en massa folk som väntar bakom en i kön till bankomaten?!) så dyker en man upp, 40ish, blondt yvigt hår och ett stort flin. Han sticker fram sitt huvud, kanske bara en decimeter eller två från mitt och säger högljutt: "HEJ ELLIS!"
Jag blir livrädd! Vill han ta mina pengar??? Jag tar mina sedlar snabbt som blixten och småspringer därifrån, till min mamma (som är stor och stark och kan slå ner honom - ironi) och säger panikartat: "Mamma, det är en jävla alkis som följer efter mej!" Varpå mamma tittar upp och konstaterar att det inte är en alkis, utan att det är Tom från hennes förra jobb.

Tom har ett ruskigt bra minne och han kände igen mej direkt. Vi hade bara hejat på varandra i korridoren när jag hade varit där och hälsat på. Sedan så pratar ju arbetskollegor med varandra om sina familjer, så han hade hyfsad koll. Däremot hade han fått mitt namn om bakfoten. Det ska vara "Ellie" och inte "Ellis".

Denna händelse var lite pinsam, men Tom brydde sej nog inte. Nuförtiden stöter jag på honom i ishallen då och då. Han säger fortfarande "Hej Ellis!" med hög röst när han ser mej. Jag har försökt förklara att jag heter Ellie och jag tror det har fastnat nu.
Tänk om alla människor var lika fria som Tom, då skulle vi inte gå omkring och vara stela och bittra hela tiden. Och inte skulle vi beskylla intet ont anande människor för att vara alkisar heller.

"Du har ett budskap"

Åh vad jag avskyr direktöversättningar!!!! Är de inte fula eller omöjliga att förstå så är de rent felaktiga!

Nedan följer TRE exempel:

1. Jag såg på Carnevale. Jag brukar se på det när jag inte har något bättre för mej. Två tjejer dricker sprit och en av slutar och säger "I think I'm gonna be sick" och springer därifrån. Detta översätts med "jag tror jag kommer bli sjuk" FEL!
be sick = spy
Rätt översättning: "Jag tror jag måste spy"

2. Igår var det dags för Poirot. Förutom att jag är trött på hela programmet är jag också trött på översättningen. Detta avsnitt var inte bättre. Allting översattes så rakt av som möjligt!
Ex: suggestion - suggestion (okej, inte världens bästa exempel, men det är det enda jag kommer ihåg. Jag reagerade på den konstiga översättningen säkert 5-6 gånger under gårdagens program)
Vem använder ordet "suggestion" i sin dagliga svenska? Ingen. I detta fall var det fel att översätta med "förslag" eftersom det handlar om en psykologisk term, men det handlar ju också om att vi som tittar på programmet ska förstå vad som försiggår.

3. "En av dina vänner älskar dej. Ta reda på som" -Reklam hittad på facebook. Ta reda på som ska alltså vara ta reda på vem, men eftersom det är översatt från engelskans "find out who" så blir det fel.

Nu är det dags att ta tag i engelska vs svenska. Det är inte samma språk, det går inte att slarva med översättningen..

Artigheter

Häromdagen stötte jag och mamma på en mamma till en gammal klasskamrat när vi var på ICA. Det är ju trevligt att träffa folk och prata lite om vad som har hänt och vad alla barn i familjen gör nuförtiden. Men, det finns ett litet problem: -vad gör man när man har sagt "hejdå" och man sedan handlar vidare i affären och stöter på samma person igen?
Man kan ju inte låtsas om att personen inte finns, men det går ju inte heller att heja på samma person 70 gånger.

Självklart så träffar vi på personen vid grönsaksdisken, dvs. precis innanför ingången. Vi pratar, klarar av alla ämnen som ska behandlas och säger "hejdå" och "hälsa familjen". Sedan stöter vi på personen vid:
-köttdisken
-mejeridisken
-kassan
..jobbigt, men så är det.

Ett annat jobbigt ämne är personer som inte klarar av att säga hejdå vid rätt tillfälle, som en lärare jag hade i Österrike. Så fort vi hade varit på ett museum/en studieresa passade hon på att säga hejdå när rundturen var slut, även fast alla skulle gå åt samma håll (till utgången) sedan. En gång upptäckte hon sitt misstag och satsade allt vad hon kunde på att springa ifrån hela klassen. Hon kunde självklart inte spinga, men hon smårusade ner för trapporna och siktade målmedvetet på exit-skylten. Själklart hade Sara en fråga, så Sara spurtade ikapp lärarinnan, som fick svara, och resten av klassen kom ikapp och vi fick ändå gå den sista biten tillsammans -i pinsam tystnad.
Den allra sista lektionen hölls på det moderna museet i Innsbruck och där gjorde hon exakt samma misstag igen! Ett tydligt tecken på att man inte klarar av sociala situationer är när man inte kan tajma sitt "hejdå". Och i detta fall gav övning bevisligen inte färdighet.

Innsbrooklyn

Har funderat på en sak ett tag nu och måste få lätta på mitt hjärta lite grann. En del tror att mina 9 månader här i Innsbruck har varit de bästa jag har varit med om. Att jag kan tyska flytande, att jag har stormtrivts hela tiden, att jag bara har fått en massa nya kompisar och rest runt i Europa. Så är det inte.

Självklart skulle jag inte vilja radera de här 9 månaderna från mitt liv. Absolut inte. Nu i efterhand (okej, jag vet, det är lite drygt en vecka kvar..) vill jag absolut inte byta Innsbruck-upplevelsen mot något annat. Men, det har ju inte direkt varit superduperdunderkul hela tiden om man säger så. Men jag har lärt mej en hel del.

Jag har lärt mej att inställning slår klass -varje gång. Ett sportuttryck som faktiskt kan användas på alla områden. Varje jobbig stund tog jag som en lärdom eller som ett tillfälle att låta inställningen ändra den till något positivt. Varje gång läraren babblade på okontrollerat på lektionerna istället för att faktiskt lära oss något blev det en hörförståelse eller ett tillfälle för mej att försöka få igång diskutioner, ställa frågor och göra saker intressanta. Som Filip (en kille jag brukade spela ishockey med) en gång sa: "När laget förlorar och alla har tråkigt kämpar jag ändå på som tusan och spelar för min skull, för jag ska minsann ha roligt!" och jag kämpar på för min skull, för jag ska minsann få ut något av tiden här i Österrike.

Den enda skillnaden från att vara i Sverige har egentligen varit att jag har tagit mej tid att resa, inte tagit så allvarligt på saker och ting och verkligen klarat mej helt själv. En del saker har varit positiva, som resandet, men en del negativa, som att vara så långt bort från sina närmaste. Dessutom vet jag att jag antagligen inte hade lärt mej tyska så bra i Sverige som jag har gjort här, även fast de pratar en svårtydd dialekt här, om de pratar med en överhuvudtaget.. (vänta lite, snarare 10, eftersom folk från hela Österrike och norra Italien pluggar här..)

Om jag skulle få göra om det här året skulle jag antagligen göra 2 stora förändringar:
1. bo i ett WG, alltså dela en stor lägenhet med lite folk. Då lär man känna folk lättare och lär sej språket bättre.
2. spela en lagsport med ett seriöst lag -jag är så trött på all skit med hockeylaget.
Jag skulle inte vilja ha undvikit svenskarna. De är helt underbara många utav dem. Men, jag skulle vilja ha haft en bättre mix av svensktalande och tysktalande kompisar.

Så, kom ihåg: Inställning slår klass. Nu får vi se om svenska landslaget visar det på EM också, de kan nog lära ett och annat av mej..
Oh, yes! Idag fick jag tag på en svensk flagga, och den kommer det att viftas med om 10 dagar!

Subjektivitet

Visst är det jobbigt när man läser något som kan tolkas på olika sätt? Det finns t.ex. en nyhet från svt.se som har legat och gnagt i mitt huvud en tid nu. Den säger att det ofta finns mer panering (dvs fett) än fiskkött i fiskpinnar. Sedan går den vidare och pekar ut det magraste och fetaste alternativet bland fiskpinnarna, för att avsluta med att rabbla upp en massa märken och säga att konsumenterna som köper de märkena "får mest fiskkött för pengarna". Hmmm.. alltså inte "mest fiskkött jämfört med panering" utan "mest för pengarna". Det är ju alltså inget som helst bevis på att dessa märken har mest fiskkött, de skulle lika gärna kunna vara feta som stryk, men eftersom de är så billiga får man ändå "mest fiskkött för pengarna".

Nyheter ska formuleras på ett tydligt sätt. Och detsamma gäller frågeformulär. I veckan fick vi fylla i frågeformulär (Fragebögen på tyska... -Linus, i samma nivå som Fagerström?) där vi fick betygssätta undervisningen och skolan. Sedan kom en fråga "Uteblir föreläsningarna för ofta". -Vad tusan är det för tolkningsbar fråga??? Om jag vill att lektionerna ska utebli, men de inte uteblir, klart som tusan att jag tycker att de inte uteblir för ofta... Om jag lärde mej något i samhällskunskap B så var det att göra undersökningar med korrekt ställda frågor. Det är ju nämligen som man säger: som man frågar får man svar.

Come with me, come with me to Italy

Kom hem från tre underbara dagar i Italien igår. Nu har vi lärt oss:

• Glöm inte jackan på bussen
• Spill inte rödvin på restaurangen
• Lämna inte rumsnyckeln i rummet

och framförallt:

• FÖTTERNA SVÄLLER NÄR DET ÄR VARMT!

Jag gjorde två av 4 ovanstående missar. Vi kan ju ha en tävling bland kommentarerna där ni får gissa vad jag utsatte mej själv (och andra) för under semestern.

Men, det var ruskigt trevligt trots alla små incidenter. I cannot stress this enough: Sällskapet är det viktigaste! Det spelar ingen roll vad man gör, eller ens vart man åker, på semestern. Det viktigaste är ett avbrott i vardagen och gott sällskap. Jag hade turen att få njuta av båda.

När jag får lite tid över kommer jag att sammanställa en lista på dialektala ord/uttryck/uttal osv. som min kära Märsta-vän Emma har klagat på. Rubriken kommer att vara "Saker som gör Ellinor konstig". Emma valde den med omsorg.

Det är vad lagen och profeterna säger

Förra torsdagen hittade jag en nyckelknippa på bron. Jag tog den och lämnade in det till hittegodsavdelningen här i staden. De frågade inte efter mitt nummer, vilket jag tyckte var lite konstigt. Om jag hade tappat bort alla min nycklar och fått tillbaka dem skulle jag vilja ha ett nummer att ringa till och en person i ändra änden av luren att tacka. Men jaja. Jag är glad över att ha gjort det rätta.

Det blev lite prat i klassen om vad man gör i en sådan situation (alltså, en hitta-nycklar-situation) och alla var inte överens om att de skulle lämna in dem. Det verkade inte spela särskilt stor roll.

Sedan tappade Julia bort sina nycklar på måndagen och då spelade det tydligen en väldigt stor roll om någon vänlig själ hade lämnat in dem eller inte. Och nej. Julia var inte en av dem med dubbelmoral och jag ville ju också verkligen att hon skulle få tillbaka dem. Det jag försöker få fram är att man ska försöka tänka "Vad skulle jag vilja att en annan person skulle göra för mej i detta läge?" Gyllene regeln, helt enkelt. Det funkar. Vi måste bara hjälpas åt.

Jag följde den förra torsdagen och gjorde förhoppningsvis någon väldigt glad och lättad. Någon annan följde den i måndags och gjorde en Julia väldigt glad och lättad.

Matt 7:12, en av få "gyllene regler" som handlar om att göra gott, och inte om att undvika att göra ont.

Kläder

Visst är det irriterande när någon skriver på sin blogg att de ska köpa/har köpt kläder, och sedan får man inte se någon bild på dem?! Det är precis vad jag gjorde för någon vecka sedan (och som en supernyfiken Jenny påpekade) och det är precis vad jag kommer att göra nu (i brist på kamera):
-Idag har jag köpt nya kläder!

Men, var tålmodiga, jag lovar att lägga upp en bild i helgen.

Förresten. Har ni hört den här sanningen som jag snappade upp hos en modebloggare idag:
"Jag var totalt inställd på att shoppa en massa när jag var uppe och att passa på att handla i andra butiker än de som finns i Norrköping. Jag var runt överallt men hittade inte överdrivet mycket. Det slutade med att jag köpte grejer på Monki och Gina som jag redan spanat in hemma."

Hon skrev det bara i förbigående, men det är så ruskigt sant! Ta Emma och Julia t.ex. De åkte till Wien, kollade i affärer köpte bara saker de hade spanat in hemma i Innsbruck! Man måste tydligen köpa något när man åker bort..

Paranoid?

Xavier bor på min våning. Han är otroligt snäll, men... han är lite för flörtig. Ni vet, lite over the top. Efter att Josef hade varit här blev det bara ännu värre. Det är ju smickrande för Josef, men lite jobbigare för mej. Nu har Xavi äntligen fått en flickvän. Tyvärr kanske det är som min rumskompis befarade "Ellinor, du tror väl inte på allvar att en sån kille kommer hålla sej borta från andra tjejer även fast han har en flickvän?" Vi får se, men jag hoppas på det.

Än så länge har det varit lugnt med Xavi, men Benji på våningen har varit lite konstig de senaste 2 veckorna. Förra veckan lagade han mat till lite folk och när jag kom in i köket och började laga mat skulle han smaka på min mat, sedan mata mej med den, och slutligen mata mej med hans mat. Min teori är att han inte har fattat att jag är svenskan som har bott här hela året, utan tror det är en ny, blond, kortklippt tjej som har flyttat in. Både jag och Carina tyckte att det var mycket märkligt.
Idag var han i köket igen och lagade mat: ugnsbakade minibaguetter med fyllning, och jag fick 3(!) stycken! + en massa "Ska du inte gå ut ikväll?"

Och nej. Jag tror inte att jag är superpopulär, men när killar här väl flörtar lite är det svårt att veta vad man ska göra. Ni som har varit här vet att österrikiska killar (och spanska, tydligen) inte kan vara diskreta. Alls. I Sverige är de lätta att göra sej av med, men jag kan ju inte heller vara elak, killarna bor ju på min våning, och träffar på dem hela tiden.

Jag gjorde iochförsej en grym grej i julas. Carina hade lite medicinare här som spelade spel, åt kakor och drack Glühwein (glögg, stark glögg). När en utländsk tjej ansluter sej till en grupp som innehåller alkohol och killar blir det alltid en tävling om vem som kan mest obscena ord på det språket som tjejer råkar ha som modersmål. Antingen vill de lära sej så mycket som möjligt, eller så vill de visa hur mycket de kan. Alternativ nummer 2 var det som hände mej.
K: [tyska:] "Jaha, så du pratar svenska. Jag kan lite svenska."
E: [tyska:] "Okej, få höra då."
K: [svenska:] "Svenska tjejer knullar bra."
Självklart förväntade han sej att jag skulle skratta, rodna eller bli helt stum. Men..
E: [tyska, så han förstod:] "Jo, det har jag också hört, och (pekar på mej själv) det stämmer faktiskt.
Tystnad. En kille med illröda kinder tittar ned i golvet.

De andra runt bordet hade ingen aning om vad han sa, men blev väldigt nyfikna över varför han rodnade.. Sedan skulle killen på andra sidan vara lika cool, och sa nåt i stil med "Du är snygg, får jag knulla dej" på knackig svenska, och jag svarade "Tack, men nej tack, jag har pojkvän."
Konstigt att de inte fortsatte med sina raggningsrepliker efter det...

Mordmysterier

Ofta har jag funderat över hur det skulle vara om man förde en dagbok. Jag skriver dagbok, men den är snarare en varannanvecka-bok. Ibland uppgraderas den till dagbok, men det brukar inte hålla i sej länge. Jag har den för att skriva av mej alla tankar. Men, det konstiga är att när man har som mest behov av att skriva av sej, alltså när det händer som mest, orkar eller hinner man inte skriva. Den blir alltså inte särskilt representativ..

Det bästa sättet att skriva dagbok på måste vara som en.. observatör, som alltid följer samma mönser. Objektivt. Varje dag skulle man föra in vad man har gjort, var man har varit, vad man har sett. Tänk vad häftigt om man skulle göra det hela sitt liv. Bara kunna gå tillbaks till vilket datum som helst, och se vad man har gjort.

Dessutom har jag tänkt: Tänk om någon skulle behöva den informationen? I t.ex. en polisutredning. Jag kommer knappt ihåg vad jag gjorde för 2 veckor sedan, men med en "riktig dagbok" skulle jag kunna ta reda på en del, och kanske komma ihåg saker jag inte skulle kommit ihåg annars.

Jag kom att tänka på detta tema idag igen, för jag läste om massmördaren (eller..?) Thomas Quick på nätet. Han har alltså erkänt mord, blivit delgiven misstanke, fått läsa polisrapporterna och se bevisningen innan rättegången, och sedan bekännt och beskrivit saker "som allmänheten inte bör känna till" -för han fick ju tillgång till allt material innan rättegången!

Blev förvånad när jag läste det. Självklart är jag inte något insatt i ett enda fall, men tänk om han har ljugit, i åtminstone något av fallen -bara för uppmärksamhetens skull. Vilken skam mot rättvisan!

Det är säkert ingen som kommer ihåg var han var på ett exakt datum för 10, 20 eller 30 år sedan. Han kan ju hitta på vadsomhelst om han får tillgång till allt bevismaterial. Tänk om någon hade skrivit i sin bok "Jag var hemma idag. Tog en promenad. Såg Thomas Quick på väg till Konsum." -och helt plötsligt var han tydligen hemma i Falun, och inte i Sundsvall och dödade en 11-årig pojke..

Kanske verkar jag konstig som går omkring och funderar på sånt här, men jag har funderat på mordmysterier ända sedan jag läste den första boken ur Stieg Larsson's Milleniumtrilogi (som jag för övrigt inte tyckte var bra, jag måste verkligen skriva ett spoiler-inlägg om den någon gång).

Hur skulle jag lägga upp en mordhistoria i min egen bok? Ja, kanske skulle offrets tvillingsyskon (nej, Fredrik, jag har inga konstiga komplex, don't worry) som hade varit "bortrest" till slut fällas för mordet, genom att polisen hittat byfånens (som självklart bor ute i skogen) utförliga dagbok "08.03, åt frukost -08.32, borstade tänderna -08.37, såg Elsa Johansson (tvillingen) gå förbi utanför".

Blev allt konstigt nu? Eller blev bara jag konstig i era ögon? Det spelar ingen roll, jag gillar mina ögon bäst.

Viktnedgång = Tabu?

Jag känner mej på riktigt bra humör idag, men tänker ändå påpeka något som jag kan bli aning irriterad på: att folk inte kan prata om vikt. OK, alla vill inte diskutera vad de väger, en del vet inte (som jag), andra vill inte veta. Men varför ska det vara så svårt att förhålla sej positiv när någon säger "Jag vill gå ner i vikt." Varför ska vi va så politiskt korrekta hela tiden?

Nej, nej, gå emot strömmen, skit i idealen, gå upp 20 kilo -helst nu på en gång- och visa hur stark och självständig du är. -Vadå? Vill du inte det? Ok, sluta då upp med din dubbelmoral. Det är bevisat att kvinnor som väger lite mer oftast är mer självsäkra, och att tanigare tjejer oftast har lite problem med osäkerhet, men jag tror att man mår bäst om man väger det man själv vill väga. Självklart finns det gränser, man mår nog precis lika dåligt av att väga 35 kilo som av att väga 110 kilo, men på olika sätt.

Om en kompis säger till dej "Du, min målsättning detta år är att gå ner 5 kilo. Vad tycker du?" Då svarar du direkt: "Nej, nej! Du är fin som du är! Det viktigaste är att du mår bra på insidan!" Föreställ dej om samma kompis hade sagt "Du, min målsättning detta år är att gå upp 5 kilo."
-Hade du svarat likadant då?? Precis.
Detta avståndstagande hittar vi inte ens i skolvärlden. Vi vet att en massa ungdomarna idag mår dåligt av all press och stress. Trots det skulle vi aldrig vara negativa om någon satte upp mål med sina studier. "Vill du ha ett VG? -Kör hårt! Jag vet att du kan!"

Oavsett vad min kompis skulle sagt, skulle jag ha svarat "Bra, du har ett mål! Kämpa på!". Och om jag någon gång börjar tjata om min vikt: lägg ner "du är fin som du är"-snacket och ge mej lite back up, oavsett om jag vill gå upp eller ner i vikt.

Ambitionerna är höga. Eller inte.

Vi hade ju språkhistorieprov i måndags. Provet var inte överdrivet svårt, men det är nog för att jag är tjej. Och nu menar jag inte alls att tjejer är smartare, det är bara det att i just den klass jag går i har tjejerna en något högre (läs: sjukt mycket högre) ambitionsnivå än killarna.

Alla i gruppen är väldigt smarta och duktiga, men killarna tycker mest att året i Innsbruck är en paus från de vanliga studierna, medan vi tjejer säger att vi tycker att året i Innsbruck är en paus från de vanliga studierna, och sedan pluggar på som attan när ingen märker det.. (OK, vi vet alla vilka som pluggar/inte pluggar, men vi tjejer i gruppen är ganska duktiga på att låtsas att vi bara satt och sov på biblioteket, eller att vi "fick så lite gjort" när vi var där i 4 timmar med ett gäng läroböcker)

Alla tjejer fick minst G på provet, och den killen som fick bäst resultat fick en halv poäng över G-gränsen.

Antingen är killarna latare än oss tjejer, eller så är de helt enkelt bara ärligare.

Tack?

Mejl från mor min: "Hej Ellie Jag har köpt en elektrisk tandborste till dig i födelsedagspresent. Jag tänkte du kan ta med dig den till Österrike när du åker tillbaka efter påsk."

Happ. Ellinor som verkligen absolut inte gillar överraskningar och presenter. Nej, nej, no hard feelings, the big 20th birthday surprise är inte alls förstörd..
Det är helt ok faktiskt. Förväntade mej att mamma skulle köpa en, eftersom jag vill ha en men inte vill lägga ut pengar på dej själv.*

Men en överraskning bjöd hon faktiskt på. I nästa mejl fanns en bifogad fil, och det stod något kryptiskt om "en liten kul grej" så jag skulle få veta "vad vi som jobbar på kontor har för oss". Och vad fick jag?
-En privat strippshow à la Powerpoint.
Av det jag kunde utläsa hade detta mejl cirkulerat bland kontorskvinnorna i Töreboda kommun. Då kan vi konstatera: Kvinnor som jobbar på kontor har alldeles för mycket mejlkontakt med andra kvinnor som jobbar på kontor och alldeles för konstig humor för sitt eget bästa.. men de har allt en smula självdistans också.

*Sedan vet jag att mamma är tillräckligt intelligent för att köpa en elektrisk tandborste med ett rimligt pris, något som min rumskompis mamma inte verkar ha förstått. Carinas julklapp såg jag nämligen i affären häromdagen, och den hade en prislapp på sisådär 120€.

Galen it is

Nej, detta inlägg kommer inte att skrivas på Mittelhochdeutsch, men som Niclas redan påpekade har jag nog bevisat flera gånger om (bara de tre senaste veckorna) att jag inte är helt normal trots allt.

Nu kommer vi inte på det kruxiga: "Normal" -finns det? Mitt svar är nej. Är någon för normal, eller till och med helt normal blir personen udda och annorlunda, dvs motsatsen till "normal". Normal borde alltså vara det som majoriteten är, men är man som alla andra blir man bara klassificerad som "slätstruken".

Perfekt finns däremot, men det är objektivt. Världens minsta grej kan vara perfekt, eller i alla fall vara nästan perfekt; någons näsa, en sångröst, ett klädesplagg, ett mål i en fotbollsmatch, en kaka, en känsla. Grejen med ordet "perfekt" är inte att det existerar saker som är perfekta, men vi kan föreställa oss dem som perfekta. Perfekt finns i teorin, och alla har sin uppfattning om vad som är perfekt i olika situationer. Beteckningen "normal" finns också för olika saker, men det är inte lika subjektivt. Normalt är normen, perfekt är en personlig åsikt.

Därför kan vi (jag och min galenskap) konstatera att: Perfekt finns i teorin, men är inte lika för alla. Normal, däremot, ska vara lika för alla och finns varken i verkligheten eller i teorin.
-Kan det ligga något i mitt resonemang?

Hur var det nu med gränsen mellan geni och galenskap..?

Om den är hårfin har jag passerat den för lääänge sedan, och idag fick jag bevis. Jag drömde att jag hade skidor på fötterna och gled iväg från allt, och när jag sedan vaknade var Dolmetscher (ett sätt att översätta en text på) det första ordet som dök upp i mitt huvud. Varför?

-Luther förklarade sin översättning av Bibeln i Sendbrief vom Dolmetschen -det är alltså språkhistorian som spökar. Och för bara någon minut sedan kan jag svära på att jag såg ordet Affrikaten (har med ljudutvecklingen av det tyska språket att göra) blinka till på skärmen och försvinna lika snabbt igen, plus att jag inte kan få orden "Sorbisch, eine slawische Sprachinsel mitten im deutschen Sprachraum" ur mitt huvud..

Jag antar att drömmen om skidorna antingen betyder att jag måste utnyttja en till dag i backen för att förbättra mina nästintill obefintliga kunskaper, eller att jag håller på att förlora kontrollen över min egen hjärna. Jag hör av mej imorgon, om jag skriver på mittelhochdeutsch då kan vi konstatera att något är allvarligt fel.

Tanken räknas inte

Det blev något av en diskussion i kommentarerna till mitt förra inlägg, därför tar jag tillfället i akt att skriva ett helt inlägg om vad jag tycker. Det kan man göra när man har en egen blogg och folk börjar tjivas om saker.

Jag håller helt med Marcus om att jag inte kan förändra saker. Nu ska vi inte misstolka här. Självklart tror jag att det spelar någon roll att jag röstar, vad jag väljer att köpa och inte köpa, och att jag kan engagera mej i saker och påverka andra människor. Men jag tror däremot inte att det spelar någon roll vad jag bara tänker, inuti mitt eget huvud.
Jag var jätteglad över mina skor, och sur på min tandkräm och två personer jag känner var med om en bilolycka. Skulle bilolyckan aldrig skett om jag hade tänkt på dem lite extra? Svar: nej.

Omtanke har självklart aldrig skadat någon, men jag säger som Rasmus: "Det är inte tanken som räknas." Det som räknas är det jag gör. Jag kan inte förhindra en bilolycka som sker i ett annat land, men jag kan däremot skicka iväg ett kort, eller ett mejl, eller ringa och säga att jag tänker på dem. Men att bara sitta här och bry mej ger inte dem ett skit.
-Det vet jag av egen erfarenhet.
För tre år sedan blev jag sjuk och fick vara på sjukhus ett tag. Varje gång någon visade att de brydde sej blev jag så glad och kände mej så mycket starkare. Men, det var ändå rätt ensamt på sjukhuset.

När jag blev frisk och kom tillbaka sa en massa personer "Jag tänkte på dej och hoppades att saker skulle bli bättre". Jahaa... Det var ju kul att veta att de orkade säga det till mej när jag inte hade dött. Verkligen en tröst. Men de orkade minsann inte höra av sej. Det absolut värsta var när en person, som jag verkligen älskar och ser upp till, berättade "Jag har bett för dej." Dels blev jag jätteledsen för jag insåg hur sjuk jag hade varit. Be är något allvarligt för mej, även fast jag själv gör det nästan varje dag. Dels insåg jag att den här person hade tänkt mycket på mej och inte hört av sej. Jag som var så ensam. Mamma och pappa var där, jag fick lite besök, men jag kände mej bortglömd och svag.

Det är här varje person kan göra skillnad. Tänk inte bara, be inte bara, hör av er, visa att ni bryr er.

Men det där med att be då? Jag tror inte att jag blev friskare av att X antal personer bad för mej X antal gånger. I så fall skulle det hela ju vara en popularitetstävling. "Pelle har bara två kristna kompisar som ber för honom, men hela Kalles släkt och vänner är ju troende, så Kalle överlevde." Jag tror heller inte att orätter som har hänt beror på att vi ber för lite idag. Vi kan inte ändra historien genom att be, och vi kan inte påverka framtiden.

Bön för mej är att dela med mej av mina innersta bekymmer och glädjeämnen till Gud. Jag har alltid någon som kan dela mina bördor, och ge mej kraft. Sedan, när jag bett och fått chansen att se objektivt på saker och ting, kan jag ta mej själv samman och göra något. Bön är i mina ögon förstadiet till handling, inget annat.

Sedan tror jag också att Gud skapade världen, och att han har skapat livet, att han ger stöd och kraft till oss människor och att vi väljer vad vi ska göra med de gåvorna som har givits till oss. Om vi sedan väljer att köra som galningar i trafiken kan i alla fall jag inte på något sätt se kopplingar i det till Guds humor.

(Det som jag skriver är självklart bara mina egna tankar och en vidareutveckling av Marcus kommentar i förra inlägget och något Rasmus slängde ur sej på fyllan innan han började kramas som en idiot -jag kan inte garantera att de står bakom något av det som står i denna text. Dessa två motpoler till människor (både till varandra och till mej) fungerar bara som inspirationskällor. Deras egna åsikter?? -Får ni fråga dem om..)

Ett nytt år är här

Jag vet, jag är lite seg. Tänkte bara säga att jag aldrig har förstått det där med att starta på nytt eftersom det blir ett nytt år. Efter julledigheten är man snarare mer trött än utvilad eftersom man måste: hinna med hela släkten på 14 dagar, oroa sej för julklappar och ekonomi, samtidigt som det är becksvart utomhus -och ingen snö finns det som lyser upp i mörkret heller.
Den som hade som nyårslöfte att dricka eller röka mindre, eller kanske att börja banta har säkert bara ångest efter allt matintag och festande. Ska man ändra på sitt liv ska man göra det för sin egen skull, utan panik-känslor.

Jaja, slut på Ellinors konstiga tankar. Det jag egentligen hade tänkt att göra var att kora "den skönaste kommentaren år 2007". Vinnaren är: Kristian Luuk! Som kommentator under Eurovision Song Contest* kläckte han ur sej den mest klockrena jämförelsen någonsin när han sa detta om Ukrainas bidrag: Iprenmannen möter Dame Edna.

* Ja, jag ser på Eurovision, och på Melodifestivalen också! Varje år väntar man på något bra, men.. det kommer inte. Men, vi vet ju alla att det är jakten som är hela spänningen.