Stolt

Just nu är jag väldigt stolt över min pojke. Varför kan jag inte säga, för det är en hemlighet. Men ni kommer få veta tids nog.

Så jag kan väl berätta någon annan sak jag är stolt över, nämligen att min pojke kan vara en ruskigt bra problemlösare ibland. Ikväll har han till exempel klurat ut hur vi ska flytta hem alla saker i helgen. Nu gäller det ju bara att hinna packa allt också..

Livet i Uppsala

Man kan anklaga min bror Fredrik för att vara många saker; rollspelsnörd, brädspelsfantast, pepsiberoende, städundvikande, men man kan inte kalla honom fantasilös. För kreativitet, det har han. Och i ögonblicken av inspiration försvinner varje uns av lathet.

Fredriks tangentbord har av okänd anledning gett upp, vilket har lett till att Fredrik har ett tangentbord på sin dataskärm, som man får klicka med muspekaren på varje bokstav för att skriva på...! Det tar alltså uppskattningsvis 20 gånger så lång tid att skriva en mening på skärmen än vad det gör på ett vanligt tangentbord. Trots detta tog Fredrik tillfället i akt att skicka detta underhållande mejl till gänget (aka hemiterna) på Norrbyhus (att det är gemener istället för versaler lite här och där är med tanke på omständigheterna ursäktligt, tycker jag!):

Ett sorgebud

Vänner, kamrater, hemiter. Det är med djup sorg jag tar på mig bördan att meddela er att Stig avlidit.

Denna magnifika sjukdomsbärande husgäst var med oss blott en kort stund men gav oss en helt ny syn på norrbyhus och vår tillvaro här.

Utan honom hade vi till exempel kanske aldrig insett det dåraktiga med att lämna matrester i soppåsar i anslutning till källaren.

Stig var en ung gnagare av släktet brunråtta och hittades död utanför sitt hem vid halv sjutiden dagen för denna sändelse.

Men eftersom Stig, precis som alla andra av sitt släkte var nattaktiv, samt infinnandet av rigor mortis, kan vi anta att döden infann sig natten innan

någonstans mellan 00.00-05.00 Då hans hals var krossad av en råttfälla torde lidandet varit minimalt.

Stig skall i enlighet med upphittarens önskning kremeras på den lokala sopstationen. För fler detaljer om tid och plats, vänligen kontakta

uppsala sophantering.

Allt gott

Fredrik Olsson

Vi hann ej säga Dig farväl

ty döden kom så fort
Men nu vi säga Dig
vårt tack
vid evighetens port.

Kommunikation med Lasse, del 2

Lasse och jag gjorde upp dealen att hans sambo skulle försöka vidarebefordra sms-biljetten till min mobil, då han inte var så teknisk. När Lasse sedan ringde igår och dubbelkollade att biljetten hade kommit fram till min mobil sa jag att den inte hade gjort det än, men att det säkerligen skulle plinga till i min mobil vilken sekund som helst.

Och när vi sa hejdå så lät det "pling-pling-pling" och då sa jag att det var nog biljetten!

Sedan kollade jag på min mobil - biljetten var framme. Jag passade på att sms:a till Lasse:

"Jajamän, det var biljetten som kom fram! Ha det fint och ta hand om din fina sambo :)"

Imorse träffade jag en kvinna när jag väntade på tåget och vi pratade om många saker. Jag delade med mej av berättelsen om Lasse och biljetten och hon tyckte att han var värd dagens ros! "Han fick ett blogginlägg. Det är på samma nivå!" konstaterade jag glatt. Och precis i den stunden, ca fem minuter innan mitt tåg skulle gå fick jag ett sms:

"Missa nu inte tåget Ellinor och ha d så trevligt i Uppsala :) Och när det gäller relationen till min sambo så är det inga problem.. Mycke kärlek mellan oss. :)"

Så jag tyckte att Lasse förtjänade ett inlägg till!

Telefonsamtal med Lasse

Jag köpte en tågbiljett i mobilform från Sj idag. En mobil-tågbiljett som aldrig dök upp.

Jag bad Josef att skicka biljetten till min mobil en gång till, men min mobil var helt tyst.

Jag orkade inte lägga tid på att lösa problemet. Alla har vi väl fått ett lite försenat sms någon gång.

Jag packade min väska inför Uppsala-resan istället. Packandet gick trögt.

Telefonen ringde. "Hej Ellinor. Jag heter Lars." ... "Nu vet nog du inte vem jag är, men jag vet att du ska åka tåg imorgon."

Då klickade det till hos mej. Lars har fått min mobilbiljett.

Men, tack vare den modige Lars, som tar reda på okända människors nummer och ringer dem sent på kvällen, så har jag till slut fått tag på min biljett. Det var lite roligt att prata med Lars. Han var trevlig.

Han passade på att ringa en gång till för att dubbelkolla att biljetten kommit fram. Det kallar jag redigt, det. Om ni vill veta mer om Lars kan jag förtälja att han heter något så trevligt som Lars Larsson och har en härlig norrländsk dialekt. (och är enligt egen utsago en "riktig handyman")

Ojojoj!

Jag är mäkta imponerad över mina läsare!

De inte bara har koll på min petit blogg, utan är även allmänbildade och uppdaterade på vad som händer! Här pratas det ryska och ses på svullnade knän. Otroligt!

Dessutom svarar ni snabbt på mina inlägg. Ni gillar tävlingar! Därför kommer en ny, fräsch tävling imorgon. Så jag säger som Maria Haukaas "Hold on, be strong"

Helyllepolitker No.1

Som en kontrast till några av de amerikanska politiker som medierna porträtterar vill jag uppmärksamma Karl-Johan Gustafson, en väldigt engagerad politiker i Töreboda kommun.
I en kurs som jag läser har vi fått i uppgift att intervjua en ledare. Jag ringde till Karl-Johan och frågade om jag kunde göra en intervju med honom. "Självklart!" tyckte Karl-Johan utan att blinka, "Kommer du hit eller ska vi ta det över telefon?".

Det fick bli en telefonintervju, eftersom jag är lite långt hemifrån för tillfället. Och jag påpekade att intervjun endast skulle användas som ett diskussionsunderlag på ett seminarie, och att han inte behövde oroa sej för att jag skulle analysera hans ledarstil i en officiell rapport. Men det var inget Karl-Johan oroade sej över:
"Det är ingen fara! Jag är ju förtroendevald, då ska man vara en offentlig person!"

Vilken politiker!
Och intervjun gick som smort. Nu har jag hundra idéer som jag ska sammanfatta på ett futtigt A-4 innan klockan 11 imorgon. För vet ni vad som händer då? Då ska jag träffa Katharina, en tjej från Berlin som jag stötte på häromveckan. Vi har tänkt ta en fika och planera in när vi ska gå på en guidad tur i Linköping. De finns på svenska och engelska, och eftersom Katharina precis börjat med svenskan får det bli engelska.
Men under fikat imorgon hoppas jag att det blir en del tyska!

Varma hälsningar till er alla!

Alla dessa underbara människor!

Jag har jobbat som lärarvikarie lite grann. Det är ett omväxlande och spännande arbete, och oftast är lärarkollegorna mer intressanta än eleverna!

En jätteintressant person är t.ex. "Stig". Stig är hur skön som helst! Vi retar varandra så fort vi kan. Hans humor är klockren och hans skrivbord är ingen arbetsplats, det är ett slagfält! Och nu har jag vikarierat för honom några gånger. Varje gång jag tar hans lektioner känner jag mej lite extra pressad, eftersom han bara måste vara världens bästa lärare! Jag har sett några av hans prov och de är jättebra! En fråga formulerade han ungefär såhär: "Hur och varför rör sig kontinentalplattorna? Förklara nu enkelt och tydligt så att Stig förstår.

När jag skulle vicka för honom en lite längre period skickade jag ett mejl till Stig, eftersom han hade bett mej skicka ett förslag på en tid då vi kunde ses och lägga upp vilka lektioner jag skulle ha och hur de skulle genomföras. (okej, nu låter det som att jag är jättedelaktig i lektionsplaneringen, vilket är helt fel. Vi skulle helt enkelt träffas och han skulle förklara för mej hur han hade tänkt sej det hela, och sedan hoppas att budskapet har gått fram..)
Jag skrev mejlet. Jag påpekade bland annat att mejladressen till Stig på skolans hemsida var felaktig. Det blev ett lite skämtsamt mejl. Rubriken var klockren "Dejt med Ellinor".
"Haha", tänkte jag. "Nu kommer Stig skratta gott när han ser rubriken" ..men.. i sista stund ändrade jag mej och skrev "Möte med Ellinor" istället. Jag fegade ur.

Sedan läste jag svaret:
"Möte med Ellinor.... Det låter det....
Det blir skitbra på måndag. /.../ Det är förresten skitbra att mejllänken till mig inte funkar. Jag får en miljonmiljard mejl ändå.
Jag har lagt lektionsplaneringen på mitt välstädade skrivbord. Typ i mitten. Du kan säkert inte missa den.
*Initialer* :)"

Tusan! Han är alltid strået vassare! Jag skulle skrivit "dejt"..

Dikesromantik à la Tom Falk

Halva grejen med att ha en blogg är att läsa kommentarerna som folk skriver till inläggen och diskussionerna som uppstår. En del kommentarer har ingenting med mina inlägg att göra, men de är roliga ändå! Så, om jag skulle vara en amerikan skulle jag nog uttrycka mej såhär: I'm really blessed to have so many great friends! (lägg till lite "you know, like, uhm.. like, you know" om du vill krydda lite extra)

Här kommer en kommentar, skriven av en av mina trogna läsare, som helt klart är värd ett eget inlägg.

Dikesromantik à la Tom Falk

Det var en gång för länge sedan en liten flicka, vi kan kalla henne för Syltan*, Syltan bodde i ett exotiskt land som hette Schweiz.
Syltan kände sig väldigt ensam och ledsen, hon frös men hade inte tillräckligt med pengar för att köpa svavelstickor så Syltan fick gå till den lokala krogen för att köpa sig en kopp kaffe.
Syltan skulle precis gå ut i ösregnet igen när en blixt slog ned i byggnaden tvärs över gatan, i samma sekund öppnade sig dörren och där stod den stiligaste karl Syltan någonsin hade sett, vi kan kalla honom Sven-O**. Syltan blev tvungen att sätta sig ned, i hennes huvud ekade det - "explendido, magnifico, honom ska jag ha".
Syltan såg med andakt på när Sven-O åt sin chaffis-lunch. När Sven-O reste på sig, betalade och gick ut till sin 24-meters svenskregistrerade lastbil så insåg Syltan att det var nu eller aldrig. Hon sprang ut och startade sin Volkswagen Bubbla*** och drog ut på autobahn, hon var snart ikapp Sven-O som var en rättskaffens man och följde hastighetsbegränsningen. Syltan körde om Sven-O, svängde tvärt in framför honom, drog i handbromsen och bilen rullade av vägen och stannade rykandes i diket.
Sven-O handlade instinktivt, parkerade på vägrenen, rusade fram till Syltans bil, slet upp dörren, lyfte upp Syltan i sin famn.
I samma ögonblick som Sven-O såg Syltan i ögonen upphörde regnet, solen sprack igenom de täta molnen och det hördes kyrkklockor som ekade över nejden.
Sven-O sa - "wie geht es kleines hübsches mädchen, varför kör du inte bilen på vägen som de andra tjurarna... jag menar..."
Sven-O reste på sig, gick iväg med Syltan, i sin starka famn, mot solnedgången.

Vad jag vet så håller Sven-O fortfarande Syltan i sin famn, någonstans i ett civiliserat land och ibland tänker Sven-O för sig själv - "Vad hade väl jag varit idag om denna kvinna hade kunnat köra bil?"

Tack, Tom!

*Min mamma Silvia kallades för Syltan på sitt förra jobb, där hon jobbade med Tom

** Tom har kallat min pappa för Sven-O i alla kommentarer han har skrivit på min blogg

***Sorry Tom, men du hade tyvärr fel på bilen! Ingen Renau CV-2 inte!

Magnus Betnér

Var med pojken och såg Magnus Betnér i Lidköping i tisdags. Det var väldigt roligt (tjaa.. vad hade man förväntat sej av stand-up comedy..?). Faktum är att det var skitkul! Det var en helt annan känsla att sitta i publiken och skratta tillsammans med folk än att kolla på TV:n.

Förra helgen var jag i Göteborg (har ju redan skrivit om Hjärtat) och hade trevligt tillsammans med en massa goa personer. En av dem var Rasmus, som fullkomligt älskar Magnus Betnér. En kväll fick Rasmus ett telefonsamtal från en gemensam vän, som sa:

"Hej, jag sitter här och ska kolla på Magnus Betnér. Om bara några minuter går för-komikerna på. Det ska bli så jävla kul! Och biljetterna är slut, så du kan inte komma."

Jahapp.. Rasmus blev inte superglad direkt. Jag funderade på att göra en repris på den i tisdags, men jag puttade ner den onde mannen med horn från min axel och fokuserade på att ha trevligt utan skadeglädje istället, för omväxlings skull.

Och här kommer foton från Gbg:

Johanna (töreboding och gymnasiepolare) och Josef på en spårvagn

Kajsa (Ibk:are!) och jag på ett café

Hjärtats orkester

I fredags var jag på en spelning med Hjärtats orkester. De var ruskigt bra och stämningen var hur skön som helst! Jag kände en sådan värme och glädje som spred sej från mina läppar, som följde med i varje ord i varje låt, till mitt hjärta, till min själ, till hela min kropp. Underbart och mysigt är väl två ord som får sammanfatta kvällen.

Bilder kan man hitta på Josefs blogg. Där nämner han även något om att vi fick en del av en låt, så jag får väl ta hela historien (som är väldigt kort).

Låten "Sju dar för länge" (lyssna på låten här) handlar om ett distansförhållande och killen är så kär att han tycker att en vecka ifrån henne är mer än han klarar av. I andra versen sjunger han (min favoritdel i låten):

"Jag har hört, att det är skönast att frysa ihjäl,
alldeles innan tinar visst din själ.
Men jag tror inte att det ordnar sej,
med någon kyla mellan dej och mej."

När vi var på Haket och Nils (sångaren i bandet) sjöng just de raderna vände han sej mot mej och Josef, pekade och sjöng "men jag tror inte att det ordnar sej, med någon kyla mellan er två.". Och det tror inte vi heller, därför satsar vi på värme just nu.

Tom Falk, del 2

Bara för att min förra historia om Tom blev så lyckad, så tar jag en till! Den är inte alls lika rolig och inte heller lika lång, men den visar exakt hur annorlunda Tom är:

Jag och Tom står och pratar om damlaget och om hur jag tycker det är att vara tränare där. Jag säger att det skulle vara kul om vi kunde få lite nya yngre tjejer som fyller på underifrån, så att laget inte dör ut om några år.
Då säger
Tom: ”Jo, det är klart. Ni kan ju inte bara leva på hon… Hon den där..”
Jag: ”Vem?”
Tom: ”Jo, men hon”
Jag: ”VEM?” (Jag har ju bara 18 tjejer i laget att välja på..)
Tom: ”Men hon. Den där.”
Jag kollar konstigt på honom
Tom: ”Du vet. Hon som har en mamma.”
Tystnad
Tom (det går upp ett ljus för honom, sedan säger han väldigt uppgivet): "Åh, vad jag är dålig på att förklara"

Det otroliga är att jag faktiskt fattade vem han menade. Men förklaringen måste varit den sämsta någonsin.

Sedan funderar jag på om Tom läser min blogg.. Fick nämligen ett mejl idag som inleddes:
”Hej ELLIS” (ja, ELLIS, med stora bokstäver)
Mejlet fick jag för att jag hade mejlat till honom. Jag hade lite synpunkter på Töreboda Hockeys hemsida och tänkte att Tom kunde fixa det. Och det gjorde han på direkten!

Jag avslutade mitt mejl med: ”Är jag jobbig nu? Jag hoppas det ;)”
Tom avslutade sitt med: ”Du är Silvias dotter så jag förutsätter att du är jobbig ;)”
-Nej, nu får det vara nog! Nästa gång får min stora, starka mamma minsann slå ner alkisen.. Nu har han ju dragit in henne i det hela också.

(Ursäkta allt prat om Tom på senaste tiden, men roliga människor är ju så.. roliga!)

Förresten! Det är ju en massa som läser min blogg. Och med en massa menar jag bara fler än mamma, svärmor och Josef. Kul att ni kommenterar ibland! Men den där "Anonym" tycker jag borde ge sej till känna.. Åtminstone med någon kryptisk signatur, så jag har en chans att klura ut vem det kan vara..

Ett annorlunda möte

En del människor är väldigt spontana och öppna. Jag brukar vara det, men vissa oväntade situationer gör mej ganska fördomsfull. Någon som alltid är snäll och trevlig är Tom Falk. Men han är inte alltid diskret..

Ett och ett halvt till 2 år sedan, på ett ungefär
En dag gick jag med stadiga steg mot bankomaten för att ta ut pengar (vad gör man annars där, liksom..). Min mamma, som kallar mej "Ellie", gick några meter bakom.
När jag har knappat in mina uppgifter och väntar på pengarna samtidigt som jag förbereder mej för att lämna kön så snabbt som möjligt (visst är det jobbigt att ha en massa folk som väntar bakom en i kön till bankomaten?!) så dyker en man upp, 40ish, blondt yvigt hår och ett stort flin. Han sticker fram sitt huvud, kanske bara en decimeter eller två från mitt och säger högljutt: "HEJ ELLIS!"
Jag blir livrädd! Vill han ta mina pengar??? Jag tar mina sedlar snabbt som blixten och småspringer därifrån, till min mamma (som är stor och stark och kan slå ner honom - ironi) och säger panikartat: "Mamma, det är en jävla alkis som följer efter mej!" Varpå mamma tittar upp och konstaterar att det inte är en alkis, utan att det är Tom från hennes förra jobb.

Tom har ett ruskigt bra minne och han kände igen mej direkt. Vi hade bara hejat på varandra i korridoren när jag hade varit där och hälsat på. Sedan så pratar ju arbetskollegor med varandra om sina familjer, så han hade hyfsad koll. Däremot hade han fått mitt namn om bakfoten. Det ska vara "Ellie" och inte "Ellis".

Denna händelse var lite pinsam, men Tom brydde sej nog inte. Nuförtiden stöter jag på honom i ishallen då och då. Han säger fortfarande "Hej Ellis!" med hög röst när han ser mej. Jag har försökt förklara att jag heter Ellie och jag tror det har fastnat nu.
Tänk om alla människor var lika fria som Tom, då skulle vi inte gå omkring och vara stela och bittra hela tiden. Och inte skulle vi beskylla intet ont anande människor för att vara alkisar heller.

Innsbrooklyn

Har funderat på en sak ett tag nu och måste få lätta på mitt hjärta lite grann. En del tror att mina 9 månader här i Innsbruck har varit de bästa jag har varit med om. Att jag kan tyska flytande, att jag har stormtrivts hela tiden, att jag bara har fått en massa nya kompisar och rest runt i Europa. Så är det inte.

Självklart skulle jag inte vilja radera de här 9 månaderna från mitt liv. Absolut inte. Nu i efterhand (okej, jag vet, det är lite drygt en vecka kvar..) vill jag absolut inte byta Innsbruck-upplevelsen mot något annat. Men, det har ju inte direkt varit superduperdunderkul hela tiden om man säger så. Men jag har lärt mej en hel del.

Jag har lärt mej att inställning slår klass -varje gång. Ett sportuttryck som faktiskt kan användas på alla områden. Varje jobbig stund tog jag som en lärdom eller som ett tillfälle att låta inställningen ändra den till något positivt. Varje gång läraren babblade på okontrollerat på lektionerna istället för att faktiskt lära oss något blev det en hörförståelse eller ett tillfälle för mej att försöka få igång diskutioner, ställa frågor och göra saker intressanta. Som Filip (en kille jag brukade spela ishockey med) en gång sa: "När laget förlorar och alla har tråkigt kämpar jag ändå på som tusan och spelar för min skull, för jag ska minsann ha roligt!" och jag kämpar på för min skull, för jag ska minsann få ut något av tiden här i Österrike.

Den enda skillnaden från att vara i Sverige har egentligen varit att jag har tagit mej tid att resa, inte tagit så allvarligt på saker och ting och verkligen klarat mej helt själv. En del saker har varit positiva, som resandet, men en del negativa, som att vara så långt bort från sina närmaste. Dessutom vet jag att jag antagligen inte hade lärt mej tyska så bra i Sverige som jag har gjort här, även fast de pratar en svårtydd dialekt här, om de pratar med en överhuvudtaget.. (vänta lite, snarare 10, eftersom folk från hela Österrike och norra Italien pluggar här..)

Om jag skulle få göra om det här året skulle jag antagligen göra 2 stora förändringar:
1. bo i ett WG, alltså dela en stor lägenhet med lite folk. Då lär man känna folk lättare och lär sej språket bättre.
2. spela en lagsport med ett seriöst lag -jag är så trött på all skit med hockeylaget.
Jag skulle inte vilja ha undvikit svenskarna. De är helt underbara många utav dem. Men, jag skulle vilja ha haft en bättre mix av svensktalande och tysktalande kompisar.

Så, kom ihåg: Inställning slår klass. Nu får vi se om svenska landslaget visar det på EM också, de kan nog lära ett och annat av mej..
Oh, yes! Idag fick jag tag på en svensk flagga, och den kommer det att viftas med om 10 dagar!

Glory, glory Man United..

Skulle egentligen göra ingenting ikväll, så blev det inte. Istället käkade jag pizza med några från klassen och såg sedan på Champions Leauge-finalen. Den var ruskigt bra, och jag tycker inte ens om fotboll! Inte överdrivet mycket i alla fall. Landslaget går väl an.

Men, vilken passion! Åskådarna sjöng så det ekade på stadion, folk hade åkt ändå till Moskva för att se sina idoler. Under straffarna satt Andreas och bredvid mej och var tvungen att hålla i mej för att han skakade av nervositet.

Man kanske borde bli ett fotbollsfan. Uppleva lite äkta engagemang. Men ishockey är inte dåligt det heller.

Imorgon bär det av till någon typisk österrikiskt fest (eller tirolsk, kommer inte ihåg vilket). Vi har ingen koll egentligen, allt jag vet är att tåget går vid 8-tiden.

Nu är också den sista redovisningen avklarad. Nu återstår bara 1 oförberett prov, 2 förberedda prov (vi har fått alla frågor och svar i förhand...) och sedan kommer familjen! Jag saknar er allihop! Och på tal om familj: (OBS! Internt) Idag fick jag en Dumle-klubba på posten! Man tackar.

Helgen som gått

Knytkalaset blev hellyckat med fint väder, picknickfiltar och en massa god mat (och lite dricka) i en park. Emma och Julia arrangerade femkamp som avslutades med en frågesport, som jag hade varit med och fixat.

På fredagen passade jag på att äta god brunch med Julia och Emma och sedan att vila upp mej. Dagen avslutades, som jag redan har nämnt, med ett biobesök.

Salzburg var jättefint och hela gänget som var där hade det trevligt och igår var det en halvdags vandring i bergen. Vandringen var lagom ansträngande, sådär så man kunde njuta i fulla drag av ursikten och sällskapet.

Synd att det bara är 6 veckor kvar här i Innsbruck nu när jag trivs så oerhört bra. Men, allt måste ta slut någon gång och inget varar (eller är kul) föralltid. Precis som de 4 konfaveckorna på Skaga. Ah, such sweet memories.

Och här bjuder jag på dagens bästa. Näst efter Julias berättelse:
Julia spelar trombon i ett storband här i Innsbruck. Några trombonkillar sitter och pratar om låtarna på tyska, men får för sej att Julia inte förstår dem och byter till engelska:
Trombonkille: "Vad konstigt att så många låtar innehåller ordet [laff]."
Julia tänker efter, och inga låtar innehåller ordet "laugh", men sedan...:
Julia: Jaha, du menar "LOVE".
Trombonkille: Va, [lavvö] -heter det så på svenska? Vad fint!"
Julia: Öh, nej, det heter så på engelska.
Trombonkille: Jaha, där ser man. [Lavvö] svenska alltså!
Smart kille det där.

Jobbar på

Jag brukar skämta om att Josef "springer omkring i skogen och leker" när jag berättar om vad han gör. Han går en friluftsutbildning på Sjöviks folkhögskola, och har faktiskt lärt sej en hel del. Och han jobbar på hårt. Vissa saker som han kan gör mej helt... förvånad.

Nu är han t.ex. färdig med min paddel (och två andra) och den blev jättefin! Kika in på hans blogg, spana in paddlarna och ge honom en upplyftande kommentar. Det är han värd.

Jag har också jobbat på bra. Har jobbat igenom nästan alla övningsmeningar två gånger. Gött. Om jag jobbar på lika bra nu i veckan kanske jag kan få ett VG. Det får framtiden utvisa.

Något annat som framtiden får utvisa är om det blir som en av meningarna i häftet när familjen kommer hit till Innsbruck i juni:
Den äldre herrn blev stående länge framför disken med modelljärnvägståg.

Det är vad lagen och profeterna säger

Förra torsdagen hittade jag en nyckelknippa på bron. Jag tog den och lämnade in det till hittegodsavdelningen här i staden. De frågade inte efter mitt nummer, vilket jag tyckte var lite konstigt. Om jag hade tappat bort alla min nycklar och fått tillbaka dem skulle jag vilja ha ett nummer att ringa till och en person i ändra änden av luren att tacka. Men jaja. Jag är glad över att ha gjort det rätta.

Det blev lite prat i klassen om vad man gör i en sådan situation (alltså, en hitta-nycklar-situation) och alla var inte överens om att de skulle lämna in dem. Det verkade inte spela särskilt stor roll.

Sedan tappade Julia bort sina nycklar på måndagen och då spelade det tydligen en väldigt stor roll om någon vänlig själ hade lämnat in dem eller inte. Och nej. Julia var inte en av dem med dubbelmoral och jag ville ju också verkligen att hon skulle få tillbaka dem. Det jag försöker få fram är att man ska försöka tänka "Vad skulle jag vilja att en annan person skulle göra för mej i detta läge?" Gyllene regeln, helt enkelt. Det funkar. Vi måste bara hjälpas åt.

Jag följde den förra torsdagen och gjorde förhoppningsvis någon väldigt glad och lättad. Någon annan följde den i måndags och gjorde en Julia väldigt glad och lättad.

Matt 7:12, en av få "gyllene regler" som handlar om att göra gott, och inte om att undvika att göra ont.

Lovely

Är det inte underbart när folk börjar sina blogginlägg så här?!

Tänk lite

Heath Ledger är död, 28 år gammal. Först tänkte jag inte uppmärksamma det överhuvudtaget. Jag kände honom precis lika lite som jag känner Göran Persson, den där bonden i choklad-reklamen, kassörskan i butiken eller ett fattigt barn i Afrika.

Sedan när började vi bry oss om folk vi inte känner? Överallt ser man kommentarer som "Åh, vad hemskt! RIP Heath" eller "Tragiskt, mina tankar går till hans vänner och familj."
Klart det inte är idealiskt att man går och dör innan man har fyllt 30, och har ett helt liv framför sej, men, för att sätta det hela i perspektiv: på vår jord dör ett barn var tredje sekund. Folk dör hela tiden. Bara för att vi har sett hans ansikte lite här och var betyder inte det att vi känner honom på riktigt. Han var en bra skådespelare och hans talang kommer att vara saknad, men bli inte personliga, det är bara löjligt.
Så, alla ni som sänder en tanke till Heath och hans familj: Gör det, men kom ihåg att varje år dör bl.a. 6 miljoner människor i HIV/Aids, sänd en tanke till dem och deras nära och kära också..

Och sedan kan man ju undra hur smart det är att ta droger.

Det har inte bevisats om det var självmord, det fanns tydligen inga klara tecken på det, men jag kommer snurra in på det spåret ändå.
Har kollat på Lejonkungen - musikalen på youtube, och Jason Raize spelade Simba. Jason tog livet av sej 2004 och överallt skriver folk inte bara "RIP" osv, utan också "Varför?!" och "Du som var en sådan talang!" och "Du som hade allt!"
Varför folk tar livet av sej har jag aldrig riktigt förstått, jag tror att man måste ha varit med om en riktig depression för att ens vara i närheten av att kunna förstå, men en sak ver jag: alla människor bara är människor, även om de är kända. Rikedom och framgång är inte allt, man måste hitta lycka också.

Nej, den här kändis-besattheten måste ta slut någon gång.

På tal om kändisar, så är tydligen hälften av alla "ansikten" vi har sparade i vårt minne och som vi känner igen personer vi inte känner, utan de är kändisar, lokala eller globala, kändisar.

På tal om något helt annat: Kinesmaten blev lyckad. Alla fick en sittplats, man blev mätt och det var prisvärt. Bengt och frugan kom med, och de är så trevliga.

Ok, nu måste jag sluta säga pojken..

Idag fyller han 20 år, och han är helt enkelt bäst.

1. KF, Lidköping höst 06
2. Tåg till Stanstead, sommar 07
3. Läckö, sommar 07