Ett annorlunda möte

En del människor är väldigt spontana och öppna. Jag brukar vara det, men vissa oväntade situationer gör mej ganska fördomsfull. Någon som alltid är snäll och trevlig är Tom Falk. Men han är inte alltid diskret..

Ett och ett halvt till 2 år sedan, på ett ungefär
En dag gick jag med stadiga steg mot bankomaten för att ta ut pengar (vad gör man annars där, liksom..). Min mamma, som kallar mej "Ellie", gick några meter bakom.
När jag har knappat in mina uppgifter och väntar på pengarna samtidigt som jag förbereder mej för att lämna kön så snabbt som möjligt (visst är det jobbigt att ha en massa folk som väntar bakom en i kön till bankomaten?!) så dyker en man upp, 40ish, blondt yvigt hår och ett stort flin. Han sticker fram sitt huvud, kanske bara en decimeter eller två från mitt och säger högljutt: "HEJ ELLIS!"
Jag blir livrädd! Vill han ta mina pengar??? Jag tar mina sedlar snabbt som blixten och småspringer därifrån, till min mamma (som är stor och stark och kan slå ner honom - ironi) och säger panikartat: "Mamma, det är en jävla alkis som följer efter mej!" Varpå mamma tittar upp och konstaterar att det inte är en alkis, utan att det är Tom från hennes förra jobb.

Tom har ett ruskigt bra minne och han kände igen mej direkt. Vi hade bara hejat på varandra i korridoren när jag hade varit där och hälsat på. Sedan så pratar ju arbetskollegor med varandra om sina familjer, så han hade hyfsad koll. Däremot hade han fått mitt namn om bakfoten. Det ska vara "Ellie" och inte "Ellis".

Denna händelse var lite pinsam, men Tom brydde sej nog inte. Nuförtiden stöter jag på honom i ishallen då och då. Han säger fortfarande "Hej Ellis!" med hög röst när han ser mej. Jag har försökt förklara att jag heter Ellie och jag tror det har fastnat nu.
Tänk om alla människor var lika fria som Tom, då skulle vi inte gå omkring och vara stela och bittra hela tiden. Och inte skulle vi beskylla intet ont anande människor för att vara alkisar heller.

"Du har ett budskap"

Åh vad jag avskyr direktöversättningar!!!! Är de inte fula eller omöjliga att förstå så är de rent felaktiga!

Nedan följer TRE exempel:

1. Jag såg på Carnevale. Jag brukar se på det när jag inte har något bättre för mej. Två tjejer dricker sprit och en av slutar och säger "I think I'm gonna be sick" och springer därifrån. Detta översätts med "jag tror jag kommer bli sjuk" FEL!
be sick = spy
Rätt översättning: "Jag tror jag måste spy"

2. Igår var det dags för Poirot. Förutom att jag är trött på hela programmet är jag också trött på översättningen. Detta avsnitt var inte bättre. Allting översattes så rakt av som möjligt!
Ex: suggestion - suggestion (okej, inte världens bästa exempel, men det är det enda jag kommer ihåg. Jag reagerade på den konstiga översättningen säkert 5-6 gånger under gårdagens program)
Vem använder ordet "suggestion" i sin dagliga svenska? Ingen. I detta fall var det fel att översätta med "förslag" eftersom det handlar om en psykologisk term, men det handlar ju också om att vi som tittar på programmet ska förstå vad som försiggår.

3. "En av dina vänner älskar dej. Ta reda på som" -Reklam hittad på facebook. Ta reda på som ska alltså vara ta reda på vem, men eftersom det är översatt från engelskans "find out who" så blir det fel.

Nu är det dags att ta tag i engelska vs svenska. Det är inte samma språk, det går inte att slarva med översättningen..

Filippa Bark

Var det bara jag som såg Filippa Barks tvillingsyster i fredagens Rapport-sändning 19.30?

Kolla på sändningen här och spola fram till 8:34, då får ni se vad jag menar. Hon pratar exakt likadant som Filippa Bark -andningspauserna i meningarna är precis lika misslyckade som Filippas. Frågan är bara om Filippa skulle valt ett så fult läppstift..

"Klyftorna mellan de barn som presterar bra i skolan och dem som presterar sämre ...(paus för att andas)... ökar.."

Inte konstigt..

..att stämningen inte var på topp när Mariestad BOIS mötte Sundsvall ikväll när hälften av gubbarna som var i ishallen skrek åt motståndarlaget istället för att heja fram sitt eget lag..

Det är ju pinsamt när vuxna människor beter sej som svin och dessutom tror de att de är coola! Usch, usch, usch.

Kryp, del 2

Jag har alltid varit rädd för spindlar. Inte superduperrädd, men tillräckligt för att hålla mej borta från dem. Har en stor, äcklig spindel dykt upp i min närhet har jag snabbt tillkallat reinforcements, a.k.a. min tvillingbror, för att ta bort den.

En person i min bekantskapskrets har alltid tyckt att det är löjligt att vara rädd för spindlar. Hans argument har alltid varit att de inte är farliga, oftast med den spydiga frågan "Ellinor, hur många giftiga spindlar finns det i Sverige?" Svaret är självklart att många spindlar är giftiga, men att ingen av spindlarna i Sverige är farliga för människan.

Vilken tur att det har konstaterats att svarta änkan (!) har etablerat sej i Sverige! Yey! Nu kommer jag sova väääldigt lugnt om nätterna. Just det, vi får inte glömma dallerspindeln, som också finns i Sverige och är giftig.

För en gångs skull är jag inte glad över att personen jag känner med de spydiga frågorna hade fel...

Kan man säga så?

Något som har stört mej enormt mycket är den där reklamen som går på tv. I reklamen görs det reklam för en produkt som förhindrar dålig andedräkt. SB12 ska ge "säker andedräkt" i 12 timmar. Säker? Vaddå, finns det "osäker andedräkt" och vad gör i så fall den? Är den tveksam? Eller rent av farlig och löper amok?
Nej, det är bara något man säger för att det ska låta bra. Precis som man säger om schampo-reklamerna: "our new Pro V system works by utilising impressive computer graphics and made-up names for the ingredients to make "soap for hair" seem interesting and expensive!"

Sedan har jag också irriterat mej på det som står på lunchkupongerna jag har köpt på skolan. Det står: "LUNCH" och under det "vid pedagogisk måltid". Vad? Tänk om jag vill vara opedagogisk när jag äter? Okej, man ska inte ta det bokstavligt, men är det inte lite konstigt? Kan det inte stå "för skolornas personal"? Nej, "vid pedagogisk måltid" är ju ett jättebra sätt att skriva det på.

F I N A L L Y !

Mina föräldrar har en väldigt... osammanhängande smak. De tycker ofta olika om saker och ting och därför så ska det kompromissas på allt! Resultatet? Inte alltid fullt så bra. Dessutom är de två helt olika typer av människor. Min pappa är en projektstartare. Allt möjligt, smått och stort, ska det sättas igång med -helst alla saker samtidigt! Men ordet "avsluta" tror jag inte att han förstår lika bra som ordet "sätta igång".

Min mamma däremot är oftast nöjd med allting och ändrar inte på saker (min pappa ändrar ingenting heller, men han har iallafall lite projekt på gång hela tiden, ni vet, små-projekt, som ingen märker. Förutom det där stora hålet i källaren som han har jobbat på i över ett år..). Men när hon väl får för sej att ändra på saker, då händer det grejer, och det händer fort!

Något som har stört mej otroligt länge är det konstiga tv-rummet vi har haft på övervåningen: mamma beslutade sej för att måla om rummet (som var ljusgrönt) till mörkgrönt. Tyvärr orkade hon aldrig flytta på en garderob i ena änden av rummet, så en vägg förblev ljusgrön. Mamma kallade den "fondvägg", men vi vet båda att det bara blev så. Och när den plötsliga energin tog slut, så blev hon återigen nöjd. Nöjd med ett halvmålat rum. Det var ok när Fredrik hade det som sovrum, men sedan blev det tv-rum och det alltför mörka färgvalet gjorde sej påmint varje gång jag satte min fot i rummet.

Sedan kom ett skåp. Ett skåp som min mamma målade vitt och olivgrönt och sedan ställde in i rummet. "Men mamma, du kan ju inte ha den här gröna färgen på skåpet, det passar inte med väggen. Måla väggen vit." Nästa dag hade min mamma köpt väggfärg: vit och olivgrön. Inom en vecka hade min mamma: -spacklat och målat väggar och lister och lutat och såpat (!) golvet!

Hon målade till och med väggen bakom garderoben!

Jag var helt övertygad om att hon skulle ta bort den röda fönsterlampan och den malplacerade, röda soffan också, men hon köpte tyg och klädde om sitsen, som vår hund förstörde för ljusår sedan. För att göra allt perfekt sydde hon kuddfordral till alla kuddarna och till det kom nya gardiner. Det röda utmärker sej verkligen i rummet nu och soffan och lampan kan gott vara kvar, tycker jag. Däremot har jag hindrat henne från att sätta tillbaka hyllan ovanför tv:n igen. Puh!

Tyvärr har jag inga "före"-biler, men ni får ju "efter"-bilderna.

Jag hjälpte till med golvet och köpte ljuslister som pappa installerade i skåpet. Tada! Just det, fråga inte om ormen som ligger i soffan. Mamma har någon konstig idé om att gosedjur är söta. Jag har försökt förklara att det inte är fullt så sött när man är 50+.

(PS. Så klockrent: Jag lät mamma läsa igenom det hela, för att godkänna det (jag ville ju inte att hon skulle känna att min blogginlägg var fullt av personliga påhopp) och då skrattar hon och säger: "Men det var ju en fondvägg!")