Ett annorlunda möte

En del människor är väldigt spontana och öppna. Jag brukar vara det, men vissa oväntade situationer gör mej ganska fördomsfull. Någon som alltid är snäll och trevlig är Tom Falk. Men han är inte alltid diskret..

Ett och ett halvt till 2 år sedan, på ett ungefär
En dag gick jag med stadiga steg mot bankomaten för att ta ut pengar (vad gör man annars där, liksom..). Min mamma, som kallar mej "Ellie", gick några meter bakom.
När jag har knappat in mina uppgifter och väntar på pengarna samtidigt som jag förbereder mej för att lämna kön så snabbt som möjligt (visst är det jobbigt att ha en massa folk som väntar bakom en i kön till bankomaten?!) så dyker en man upp, 40ish, blondt yvigt hår och ett stort flin. Han sticker fram sitt huvud, kanske bara en decimeter eller två från mitt och säger högljutt: "HEJ ELLIS!"
Jag blir livrädd! Vill han ta mina pengar??? Jag tar mina sedlar snabbt som blixten och småspringer därifrån, till min mamma (som är stor och stark och kan slå ner honom - ironi) och säger panikartat: "Mamma, det är en jävla alkis som följer efter mej!" Varpå mamma tittar upp och konstaterar att det inte är en alkis, utan att det är Tom från hennes förra jobb.

Tom har ett ruskigt bra minne och han kände igen mej direkt. Vi hade bara hejat på varandra i korridoren när jag hade varit där och hälsat på. Sedan så pratar ju arbetskollegor med varandra om sina familjer, så han hade hyfsad koll. Däremot hade han fått mitt namn om bakfoten. Det ska vara "Ellie" och inte "Ellis".

Denna händelse var lite pinsam, men Tom brydde sej nog inte. Nuförtiden stöter jag på honom i ishallen då och då. Han säger fortfarande "Hej Ellis!" med hög röst när han ser mej. Jag har försökt förklara att jag heter Ellie och jag tror det har fastnat nu.
Tänk om alla människor var lika fria som Tom, då skulle vi inte gå omkring och vara stela och bittra hela tiden. Och inte skulle vi beskylla intet ont anande människor för att vara alkisar heller.