STOCKHOLM, del 2

Söndag 29/3
Natten till söndagen var man tvungen att vrida fram klockan en timme, och det gjorde vi. Men Josef ställde klockan en timme fel (ni vet när man tänker "halv nio, det är ju 9:30!") så det blev en stressig morgon ändå!

Men, men, det hela kändes mycket bättre när vi kom till Ekovaruhuset. En jättemysig butik med lagom hög mysig, trevlig personal och ekologiskt sortiment. Då kunde vi slappna av. Eller, det var inte så avslappnande att jag hittade en jättemysig och fin tröja som hade perfekt Ellinor-stil, för den kostade 1300 SEK..

Resten av dagen spenderades på Naturhistoriska Riksmuseet.

Tjuvlyssnat på Naturhistoriska:
En mamma och hennes barn luktar på olika flaskor och ska sedan para ihop doften i flaskorna med en bild på ett föremål.
Mamman: ...Vanilj. Den här doftade vanilj. Få se.. men det finns ju ingen bild på vanilj. ..Då tar vi tjära!

Nu vet vi alltså att folk är helt hopplösa på dofter.. Jag och Josef hade bara ett fel av 9! Och nu vet vi också var folk gör av sina entréklisterlappar efter besöket:


Josef passade också på att krypa in i ett ihåligt träd som stod nära tunnelbanestationen.


När Josefs tåg hade åkt funderade jag på att åka SJ 1 Klass hem, men jag skippade det.


Det blev X2000 istället.

STOCKHOLM

Jag hittade USB-sladden!

Okej, såhär var resan:

Fredag 27/3
Jag åkte till Skövde och spenderade några timmar där innan jag åkte X2000 till Stockholm. I Skövde hittade jag den perfekta presenten till Josef:

(Josef äter inte kyckling. Alls.)

och hade ett intressant samtal med en man från Bangladesh.

I Stockholm väntade jag på Josef, hans tåg var försenat. Sedan gick vi (snarare hukade vi oss igenom blåsten och snön..) till vandrarhemmet i Gamla Stan där vi skulle bo. Det var mycket mysigt och fräscht!
Kvällen avslutades med mycket god mat på en restaurang i närheten.

Lördag 28/3
Detta skulle bli shopping-dagen, men det blev istället: dela-ut-friluftsbroschyrer-och-gå-tills-du-stupar-dagen. Vi gick nämligen till en massa friluftsbutiker och delade ut broschyrer om diverse friluftskurser som Josef ska hålla i.

Josef: Kan vi gå tilll Get Out innan vi börjar shoppa?
Ellinor: Vi kan gå dit. Men är det långt?
Josef: Långt och långt..
Ellinor: Okej, men är det mer än en kilometer?
Josef: Jag vet inte.. Det är väl en bit.
Ellinor: "En bit"? Två kilometer?
Josef: Det är inte så långt. Du går bara här först och sedan här, och så dit och sen ligger det där!

Första stoppet var Get Out-butiken, 3 km fågelvägen från vårt vandrarhem i Gamla Stan. Vi kom dit 10.15, vilket var en rimlig tid om man ska hinna shoppa något på dagen också.
300 meter innan butiken säger Josef "Tänk om de öppnar klockan 11..." och jag blir lite sur och säger "Men det gör de inte! Så kan du ju inte säga när vi är framme!" Vi kommer fram och det står: Öppettider: lördag 11-15.
"Vi har alltså gått i 45 minuter och butiken öppnar klockan 11???! Nu ska vi alltså vänta 45 minuter på att komma in?!" Jag var så arg på Josef, som alltid bara kör på känsla och aldrig kollar upp saker och ting. Men jag hade tur. Dörren öppnades och en snäll friluftstjej kikade ut och sa "Jag hörde din arga stämma. Ni kan komma in om ni vill, jag är ju ändå här."

På vägen hem gick vi till några andra friluftsbutiker.
Sedan såg vi Sofia Karlsson live på Bengans, som Josef ville, och till slut åt vi lunch. Så, klockan 13.30 kunde shoppingdagen börja, och då var jag helt slut!
Men, vad gör man inte för kärleken..?
Men, jag hittade en fin t-shirt och en tröja jag gillade! Lördagen innehöll även god mat och biobesök, samt en promenad i gamla stan. Min kamera är ju inte gjord för att ta snygga bilder i mörkret (och jag vet ju inte hur man trixar med inställningarna..) men detta är i alla fall bilden jag fick ihop:

Vad vi gjorde på söndagen berättar jag imorgon!

USB-sladden..?

fortfarande inte upphittad, trots att jag har städat.. Den är väl på rymmen. Återkommer när jag har fångat den.

Inlägg kommer...

Senare idag (när jag hittat min USB-sladd till kameran..) kommer jag berätta om resan till hufvudstaden.

Men, innan jag gör det vill jag berätta om något som hände i Skövde i fredags, innan jag åkte iväg. Jag stötte på en man som också pluggar på Högskolan:

Bangladeshmannen: Hi! We're you from?
Ellinor: Töreboda, 20 minutes by train in that (pekar) direction. And you?
Bangladeshmannen: Bangladesh. You study here?
Ellinor: Yes.
Bangladeshmannen: Me too. Haggskulan?
Ellinor: ...Eh.. Excuse me?
Bangladeshmannen: Haggskulan, Schauvvde?
Ellinor: Ahh, yes, Högskolan i Skövde!
Bangladeshmannen: What's your name?
Ellinor: Ellinor.
Bangladeshmannen: "Ellinor"? I'm (vad han nu hette..). You have boyfriend?
Ellinor: Yes.
Bangladeshmannen: You have boyfriend long time?
Ellinor: Yes, six years.
Bangladeshmannen: Oh.. Ok... When you free, I can be boyfriend!
Ellinor: (skrattar bort det) Oh, thank you, now I know! (Ser en dörr till en affär som verkar vara en bra flyktväg) I'm going this way. (småspringer iväg) Bye!

Varför kan man som tjej inte bara ha ett trevligt samtal med en kille som säger hej? Ska det vara så svårt? Antagligen, eftersom det alltid finns baktankar..

Min julklapp!

Idag sticker jag till Stockholm och där ska jag vara hela helgen tillsammans med min underbare Josef! Jag fick en helg i Stockholm av honom i julklapp, men eftersom våra scheman har varit lite upppbokade får vi ta presenten först nu. Men, det känns nästan som om det är jul nu, med tanke på att det praktiskt taget är snöstorm här hemma..!

Något som inte känns som jul är stämningen som en del människor skapar.
Det värsta jag vet är folk som verkligen går in för att göra livet surt för andra. Som den där kärringen på tåget häromdagen.. Jag och Knutte åkte tåg till Skövde och jag pratade med Olivia i mobiltelefonen. Samtalet var jättetrevligt och vi uppdaterade varandra på allt möjligt som hade hänt sedan vi pratades vid senast. Och när jag sedan skulle gå av stod det en tant bakom mej och kommenterade allt jag sa! Med mycket stark sarkasm i rösten sa hon saker som "Oj, vilket intressant samtal!", "Jätteroligt, verkligen." och "Vilken respekt folk visar för sina medpassagerare!"
Aaargh! Jag blev så förbannad! Och det värsta var att när jag hade lagt på fortsatte hon! "Verkligen roligt! Vilket intressant samtal du hade!"
"Ja, det var ett jätteintressant samtal" sa jag "för jag pratade med min bästa kompis som bor i Arjeplog!"
Jag var så förbannad att jag kunde ha slått till henne. På riktigt.

Det spelar ingen roll om mitt samtal var ointressant för henne. Hon kunde struntat i att lyssna, men det gjorde hon inte. För det är så de gör. De tjuvlyssnar tills de tröttna och sedan klagar de! Och senast jag kollade så kunde man sitta i en mobilfri vagn om man inte ville bli störd och om man verkligen inte klarar av andra människor kanske man borde skita i att åka kollektivt överhuvudtaget!
Dessutom: Hur mycket respekt visar man sina medpassagerare om man säger nedvärderande saker om dem och dömer dem? Jag slår vad om hundra spänn att hon inte hade vågat säga ett ljud om jag hade varit kille och 1,90.

Jävla surkärring.

Lika som bär

http://web.icenetwork.com/images/2007/12/12/KZKzTV3w.jpg

Igår när jag kom hem tittade jag lite grann på paråkningen i konståknings-VM. Jag klarar inte av konståkning, för jag är jämt så nervös och tror att de kommer trilla och slå sej..

I alla fall, jag upptäckte att Stacey Kemp från Storbritannien är ruskigt lik.. Lady Tottington från Wallace&Gromit!

http://www.glennalicious.org/archives/w_g_lady_tottington_web.jpg

Kärt återseende (gånger två!)

Ljuvliga Anna har lämnat aupair-livet i Frankrike för en kort stund och är i Sverige denna vecka. Hon och Mattias passade på att joina mej och Tobbe Knutsson på Hembageriet i Töreboda! Knutte fick försenat födelsedagsfika från mej! Och visst är han söt?!


Sedan har även min kamera återvänt till mej efter en och en halv vecka i fångenskap på Sjöviks folkhögskola! Senast jag hade den tog jag ca 75 bilder på mej själv, eftersom jag ville uppdatera min profilbild på facebook. Jag är ingen poser, samtidigt som jag inte heller kan se naturlig ut på kort. Dessutom har jag aldrig tagit kort på mej själv. Taskig kombination, så ni kan väl lista ut att ca 99% av korten såg ut som skit. Men jag hittade i alla fall ett halvbra kort som jag sedan valde.

När jag fick tillbaka kameran från Josef upptäckte jag att jag inte hade raderat de fula korten från kameran. "Vilken tur att Josef inte har kollat på korten i min kamera och sett alla dem!" tänkte jag.
Ellinor: Tack för att du lämnade tillbaka kameran som jag glömde!
Josef: Inga problem. Men varför hade du så många bilder på dej själv?

Uppdatering: Väder

För inte så länge sedan klagade jag på det ständigt gråa vädret. Faktum är att i förra veckan var det strålande vackert väder med solsken, flera plusgrader och definitiv vår! Eller..?

När vi åkte hem från cupen i söndags möttes vi av snöfall när vi kom till Mariestad. Och hur såg det ut hemma hos oss morgonen därpå? Jo, såhär:

Men det smälte bort under dagen.
Igår kväll snöade det också. Och vad möttes jag av i morse?


Men solen är på min sida denna morgon. Hoppas den jobbar hårt under dagen!

Konversation med Anna

(Trollhättan, Scandic Hotell, ishockeycup)

Anna har skruvat loss locket på saltkaret. Det klassiska busstrecket. Ellinor testar om det fungerar. Japp, en hel hög salt hamnar på Ellinors matgaffel.

En stund senare stoppar samma Ellinor just denna gaffel med mat i munnen:
Ellinor med mat i munnen: "Fan, jag tog tuggan med salt på!"
Anna: "HAHA!"
Ellinor med mat i munnen: "Det är verkligen jättesalt!"
Anna: (räcker fram en servett) "Vill du spotta?"
Ellinor med mat i munnen: "Nej, det är lugnt. Jag sväljer."

Äntligen jobb!

Jag har ju jobbat lite till och från som vikarie på högstadieskolan i Töreboda. Det har funkat väldigt bra och jag har fått en del långa vikariat, men oftast får man ett telefonsamtal någon gång runt klockan 07.35-07.45 på morgonen och blir tillfrågad om man kan jobba.

Och det kan jag oftast inte, eftersom bussen på morgonen går klockan 07.40.

Dessutom har jag ibland kunnat hinna med bussen, eftersom jag har varit vaken på morgonen (och jag har alltid en väska iordning med alla saker jag behöver) men sagt nej ändå.
För jag har planer. Jag har ju ett liv och jag har saker jag vill göra. Ibland är det lite plugg, ibland en tripp till Göteborg, ibland till Sjöviks folkhögskola. Jag kan ju inte bara sitta hemma och vänta på att någon från skolan ska ringa.

Sedan har jag även blivit tillfrågad om lite längre vikariat, men får jag en förfrågan om 4 dagar, men bara kan ta 3, då är det någon annan som får alla dagarna. Och det förstår jag, men det känns ju lite tråkigt. Jag vill ju ställa upp.

Men idag, äntligen, ringde det i telefonen och jag sa "Japp, jag kan jobba idag" ... "Yes, imorgon också!"

Gött, gött.

Hälsningar från Centralskolan, Töreboda

Vädret suger

..ganska hårt, faktiskt.

I slutet av februari var det snöigt, blå himmel och fint. Nu är snön borta och det är blött och lerigt. Dagarna är gråa och tråkiga. TRÅKIGA.

Ljuspunkten är att min pojke kommer hit idag. Jepp-jepp!

Här kommer en februari-fin bild på Halna kyrka:

Ett sms man INTE vill få

Direkt efter träningen upptäckte jag att jag hade fått ett sms -från pojken min! "Yes!" tänker jag och läser sms:et:

"Hej. Tåget har börjat brinna men det är nog ingen fara. Lite rök har ingen dött av."

WHAT? Jo, Josef, rök har folk faktiskt dött av! Jag ringer upp honom direkt, och möts av telefonsvararen. Jag prövar igen 20 minuter senare, samma sak igen.. Jag ringer hans föräldrar "Han ska komma med en buss nu, han blir hämtad. Ja, här kommer bilen. Men.. ingen Josef.."

SJ visste inget om någon tågbrand och Josef kom inte heller med buss nummer 2.

Men Josef kom hem ändå. Det visade sej nämligen att Josef inte alls skulle komma med buss, för han hade åkt med Kinnekulletåget. De hade "åkt om" varandra och Josef valde att använda sej av sina två vackra ben för att komma hem. Röken var bara vattenånga (om jag fattade rätt) och Josefs mobil var inte kontaktbar på grund av att batteriet hade dött (ovanligt? -nej.).

Så, ett tips till alla lovers därute: Sms:ar ni sådana här dumheter till tjejen, se då till att höra av er, eller åtminstone att hålla mobilen vid liv!

Intonation kräver fokus och precision

Idag hade jag språklabb på engelska-föreläsningen. Det innebär att man sitter i ett bås med hörlurar och mikrofon. Väl där väljer man en övning, som förhoppningsvis ska göra nytta, och sedan får man lyssna på en röst, härma och spela in sej själv. Slutresultatet är alltid fullt av överraskningar, och det måste man tyvärr lyssna på..

Det är något tröttsamt att sitta där i 2 timmar och bara fokusera. Därför väljer jag att bara satsa på en sak i taget, nämligen de olika ljudsekvenserna som övas. Intonationen är något jag helt ignorerat. Varför? Jo, för om jag skulle försöka uttala alla ljud exakt som de ska och samtidigt klara av hur själva orden ska dras ihop eller inte och hur melodin i meningarna ska vara så kommer mitt huvud sprängas!
Dessutom är det in lite svårt att hitta sin egen intonation när en helt opersonligt röst säger meningen först.

Ta den här meningen som ett exempel:
"He took a look at her cookery book."
Det är stört omöjligt att få den att låta naturlig, framförallt när berättarrösten rappar den sekunden innan jag ska säga den!

Jag fick lite svidande kritik av min lärare angående melodin i meningarna, så till slut härmade jag helt enkelt rösten på bandet. Rakt av. "Det låter mycket bättre nu" sa hon då "men frågan är om det inte är ren imitaiton nu..?" "Ja, det är det." sa jag.

En sak i taget, en sak i taget.

För att ge ett exempel på hur lurig situationen är kan ta en situation från kyrkan: Bönen Fader vår.
Man vill ju egentligen läsa den med inlevelse. Tänka efter och ge varje ord en innebörd. Inte bara bli ett får i en stor flock som härmar prästen. Men vad gör vi? -Mumlar i exakt samma takt och med exakt samma intonation som resten av kyrkobesökarna. Och vem bestämmer tempo och melodi? Jo, prästen (aka berättarrösten).
Och när någon väl väljer att göra det hela med inlevelse så går det i alla fall mej på nerverna! Min bror (min tvilling, vem annars?) kör ofta sitt eget race. Och det stör mej. "Läs som alla andra, för tusan!" skriker jag i mitt huvud, samtidigt som jag mumlar "på jorden så som i himlen..". Men nej, ingen respons. Och då har jag ofta försökt att ge honom onda blickar (men han ser dem inte så ofta, eftersom han fäster blicken i taket, alternatvit bakom sina slutna ögonlock..) Så han bara kör på "och förlåt oss våra synder. Liksom vi.. förlåter dem, som står i skuld.. till oss.."

Det är klart att jag vill göra min egen, personliga bön till Gud. Men jag klarar det inte när det finns så tydliga riktlinjer, och så många ljudintryck.
Och det är klart att jag vill göra mitt bästa på labblektionerna, men jag klarar det inte när blir så styrd av hur det ska låta och rösten sätter en, tråkig, ofrånkommelig, solid standard.

Kanotbygge och annat

Här kommer lite bilder som får berätta om hur mina dagar på Sjövik var!

Första kvällen blev lite sen. Kl. 00.45: Josef gäspar och jag och Alma diskar efter middagen.

Kl. 08:00. Denna härliga morgon möttes vi av när vi vaknade.

Sedan gick två glada kanotbyggare och en gäst (moi) till Woodstock.

Där väntade kanoterna på att bli ompysslade

Josef och Alma arbetade från morgon..

..till kväll.

Sjövikseleverna är rediga och har byggt en himla massa kanoter under året. En del av dem kan man beskåda i Woodstock, om man bara tittar upp i taket.