Intonation kräver fokus och precision

Idag hade jag språklabb på engelska-föreläsningen. Det innebär att man sitter i ett bås med hörlurar och mikrofon. Väl där väljer man en övning, som förhoppningsvis ska göra nytta, och sedan får man lyssna på en röst, härma och spela in sej själv. Slutresultatet är alltid fullt av överraskningar, och det måste man tyvärr lyssna på..

Det är något tröttsamt att sitta där i 2 timmar och bara fokusera. Därför väljer jag att bara satsa på en sak i taget, nämligen de olika ljudsekvenserna som övas. Intonationen är något jag helt ignorerat. Varför? Jo, för om jag skulle försöka uttala alla ljud exakt som de ska och samtidigt klara av hur själva orden ska dras ihop eller inte och hur melodin i meningarna ska vara så kommer mitt huvud sprängas!
Dessutom är det in lite svårt att hitta sin egen intonation när en helt opersonligt röst säger meningen först.

Ta den här meningen som ett exempel:
"He took a look at her cookery book."
Det är stört omöjligt att få den att låta naturlig, framförallt när berättarrösten rappar den sekunden innan jag ska säga den!

Jag fick lite svidande kritik av min lärare angående melodin i meningarna, så till slut härmade jag helt enkelt rösten på bandet. Rakt av. "Det låter mycket bättre nu" sa hon då "men frågan är om det inte är ren imitaiton nu..?" "Ja, det är det." sa jag.

En sak i taget, en sak i taget.

För att ge ett exempel på hur lurig situationen är kan ta en situation från kyrkan: Bönen Fader vår.
Man vill ju egentligen läsa den med inlevelse. Tänka efter och ge varje ord en innebörd. Inte bara bli ett får i en stor flock som härmar prästen. Men vad gör vi? -Mumlar i exakt samma takt och med exakt samma intonation som resten av kyrkobesökarna. Och vem bestämmer tempo och melodi? Jo, prästen (aka berättarrösten).
Och när någon väl väljer att göra det hela med inlevelse så går det i alla fall mej på nerverna! Min bror (min tvilling, vem annars?) kör ofta sitt eget race. Och det stör mej. "Läs som alla andra, för tusan!" skriker jag i mitt huvud, samtidigt som jag mumlar "på jorden så som i himlen..". Men nej, ingen respons. Och då har jag ofta försökt att ge honom onda blickar (men han ser dem inte så ofta, eftersom han fäster blicken i taket, alternatvit bakom sina slutna ögonlock..) Så han bara kör på "och förlåt oss våra synder. Liksom vi.. förlåter dem, som står i skuld.. till oss.."

Det är klart att jag vill göra min egen, personliga bön till Gud. Men jag klarar det inte när det finns så tydliga riktlinjer, och så många ljudintryck.
Och det är klart att jag vill göra mitt bästa på labblektionerna, men jag klarar det inte när blir så styrd av hur det ska låta och rösten sätter en, tråkig, ofrånkommelig, solid standard.