Nuförtiden behöver vi inte lära oss lika många årtal och datum utantill som de gjorde förr i tiden. Det handlar mest om att kunna placera händelser tidsmässigt, och se ett sammanhang i historien. Vilka datum är det som generationer innan oss har varit tvungna att banka in? Min teori är (förutom stormningen av bastiljen, the battle of Hastings osv.osv.): dödsdagar.
Varför lär vi oss dödsdagen och inte födelsedatumet? Den dagen en person dog tillförde den ju inte direkt något till världen, men dagen den föddes skulle bli början på något som folk kommer att prata om i kanske tusentals år. Och varför firar vi alla kända människor på deras dödsdag?
Jag kan förstå att man lär sej ett dödsdatum utantill om det t.ex. är en viktig ledare som dör, vilket leder till att det blir ett instabilt läge i landet/fred/krig/något annat historiskt viktigt. Men, vi måste ju inse att det inte var många berömda ledare, vetenskapsmän, författare osv. i historien som gjorde sitt livs mest spektakulära insats just på sin dödsdag. Så varför kommer vi ihåg den?
Och sedan är det: det där med födelsedagar. Varför fira dem? Det betyder ju bara att man blir äldre och närmar sej döden. Fast, egentligen betyder det också "för siochså många år sedan föddes du, på just denna dag, och eftersom det var så toppenbra att du kom till jorden ska vi fira ordentligt!" och det kan jag gå med på.
Fast, om jag inte skulle leva mer skulle jag varken vilja att folk kom ihåg min födelsedag eller min dödsdag. Jag skulle vilja bli ihågkommen för den jag är. Undrar vad det kommer att vara egentligen.. Synd att man inte kan bestämma vad man vill bli ihågkommen för. Det enda man kan göra är att leva sitt liv och hoppas att de runtomkring en inte missförstår allt man gör och har för sej.
Grattis Jenny (19 år!) och Julia (23 år!) igår.
Och på söndag fyller världens bästa Josef 20 år.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag vet inte om du är dum med flit här, eller om du är akademiskt smart vilket leder till det sunda förnuftets förlust.
Till att börja med: Det är sällan man firar dödsdagar. Undantagen är väl ungefär påsk och andra fåniga högtider ingen egentligen bryr sig om samt döden av en tyrann.
Jag tror inte folk dansade på borden och hånglade upp grannfrun dagen då George Harrison gick bort. Snarare träffades man och hedrade honom och alla storhet han uppnåt i livet, vilket är en, enligt mig, men inte enligt dig, en väldigt fin gest.
Om en av mina 3 vänner skulle dö imorgon skulle det förmodligen vända upp och ner på min värld och förändra min syn på livet. Därför tror jag det är ett datum man minns, oavsett om man vill eller inte.
Och dessutom är födelsedagar oftast lite för pretentiösa och ganska fåniga. Precis som du! Fast ändå tycker man om att fylla år. Tolka som du vill.
Och när jag dör vill jag inte bli ihågkommen för något speciellt, utan snarare för småsaker. Sånna där som får en att småle lite när man tänker på dom.
Okej, Marcus, vi "firar" inte kända människor på deras dödsdag, utan vi hedrar dem. Men, det känns som om de får mer uppmärksamhet på sin dödsdag än sin födelsedag, och jag tycker att det borde vara tvärtom.
Och för övrigt är det viktigaste med påsken Jesus uppståndelse, inte bara hans död.
Och om inte att uppstå är helt tvärtemot att gå att dö, så vet jag inte vad som är det..
Men tack för dina tankar, det är nyttig med andra åsikter.
Jag tycker ändå det är fånigt. Jag firar inte några högtider när mina låtsaskompisar dör eller återuppstår.
Ja, jag kallade Jesus en låtsaskompis. Världens sämsta dessutom. En låtsaskompis för människor utan fantasi.
Det är skönt att jag kan skriva sånt i din blogg. Jag vet att du står för vad du tror och tycker. Det gör allt så mycket enklare. Enklare. Jävligt fult ord.
Jag förstår din tankegång, men jag håller inte med. Alla firar sina födelsdagar på ett eller annat sätt. Om så bara i tanken. Ska man fira stora människors födelsedagar lite extra då? Det blir mycket att fira varje år då. Vore schysst om dom gjorde Dylans, Waits och Frusciantes födelsedagar till helgdagar dock. Tillskilnad från Jesus är de faktist riktiga människor som finns på riktigt.
Nejnej, man ska inte fira alla. Jag tycker att det är fjantigt överhuvudtaget att vara för fäst vid kända personer, utan man ska se till människorna runtomkring en, och inte glömma nuet. Jag firar bara de jag känner och älskar, min familj, vänner osv. Men, det känns som om kända människor får mer uppmärksamhet på sin dödsdag än på sin födelsedag. Om man vill uppmärksamma eller inte, och när, är upp till en själv.
Så, själv har jag firat Jenny och Julia, och imorgon ska jag försöka förmedla lite extra kärlek (hur det nu än är möjligt..) till min Josef.
Jesus som låtsasperson kan tyvärr inte diskuteras, eftersom han har funnits. Men, Jesus som Guds son, det är en svårare nöt att knäcka.
Skicka en kommentar