Tanken räknas inte

Det blev något av en diskussion i kommentarerna till mitt förra inlägg, därför tar jag tillfället i akt att skriva ett helt inlägg om vad jag tycker. Det kan man göra när man har en egen blogg och folk börjar tjivas om saker.

Jag håller helt med Marcus om att jag inte kan förändra saker. Nu ska vi inte misstolka här. Självklart tror jag att det spelar någon roll att jag röstar, vad jag väljer att köpa och inte köpa, och att jag kan engagera mej i saker och påverka andra människor. Men jag tror däremot inte att det spelar någon roll vad jag bara tänker, inuti mitt eget huvud.
Jag var jätteglad över mina skor, och sur på min tandkräm och två personer jag känner var med om en bilolycka. Skulle bilolyckan aldrig skett om jag hade tänkt på dem lite extra? Svar: nej.

Omtanke har självklart aldrig skadat någon, men jag säger som Rasmus: "Det är inte tanken som räknas." Det som räknas är det jag gör. Jag kan inte förhindra en bilolycka som sker i ett annat land, men jag kan däremot skicka iväg ett kort, eller ett mejl, eller ringa och säga att jag tänker på dem. Men att bara sitta här och bry mej ger inte dem ett skit.
-Det vet jag av egen erfarenhet.
För tre år sedan blev jag sjuk och fick vara på sjukhus ett tag. Varje gång någon visade att de brydde sej blev jag så glad och kände mej så mycket starkare. Men, det var ändå rätt ensamt på sjukhuset.

När jag blev frisk och kom tillbaka sa en massa personer "Jag tänkte på dej och hoppades att saker skulle bli bättre". Jahaa... Det var ju kul att veta att de orkade säga det till mej när jag inte hade dött. Verkligen en tröst. Men de orkade minsann inte höra av sej. Det absolut värsta var när en person, som jag verkligen älskar och ser upp till, berättade "Jag har bett för dej." Dels blev jag jätteledsen för jag insåg hur sjuk jag hade varit. Be är något allvarligt för mej, även fast jag själv gör det nästan varje dag. Dels insåg jag att den här person hade tänkt mycket på mej och inte hört av sej. Jag som var så ensam. Mamma och pappa var där, jag fick lite besök, men jag kände mej bortglömd och svag.

Det är här varje person kan göra skillnad. Tänk inte bara, be inte bara, hör av er, visa att ni bryr er.

Men det där med att be då? Jag tror inte att jag blev friskare av att X antal personer bad för mej X antal gånger. I så fall skulle det hela ju vara en popularitetstävling. "Pelle har bara två kristna kompisar som ber för honom, men hela Kalles släkt och vänner är ju troende, så Kalle överlevde." Jag tror heller inte att orätter som har hänt beror på att vi ber för lite idag. Vi kan inte ändra historien genom att be, och vi kan inte påverka framtiden.

Bön för mej är att dela med mej av mina innersta bekymmer och glädjeämnen till Gud. Jag har alltid någon som kan dela mina bördor, och ge mej kraft. Sedan, när jag bett och fått chansen att se objektivt på saker och ting, kan jag ta mej själv samman och göra något. Bön är i mina ögon förstadiet till handling, inget annat.

Sedan tror jag också att Gud skapade världen, och att han har skapat livet, att han ger stöd och kraft till oss människor och att vi väljer vad vi ska göra med de gåvorna som har givits till oss. Om vi sedan väljer att köra som galningar i trafiken kan i alla fall jag inte på något sätt se kopplingar i det till Guds humor.

(Det som jag skriver är självklart bara mina egna tankar och en vidareutveckling av Marcus kommentar i förra inlägget och något Rasmus slängde ur sej på fyllan innan han började kramas som en idiot -jag kan inte garantera att de står bakom något av det som står i denna text. Dessa två motpoler till människor (både till varandra och till mej) fungerar bara som inspirationskällor. Deras egna åsikter?? -Får ni fråga dem om..)