Jag och min tyska

Häromdagen frågade Julia mej varför jag är så bra på tyska. "Beror det på att din mamma är från Schweiz?"

Min hörförståelse har säkert blivit bättre av att jag har släktingar som pratar ett annat språk, men ska jag vara ärlig kommer jag inte ihåg hur mycket tyska jag pratade hemma som liten. Mamma pratade tyska med oss, men jag tror inte jag förstod överdrivet mycket. Man fick mest läsa av kroppsspråket och tonfallet och sätta det i sitt sammanhang. Svordomarna förstod man lätt. Hade man inte bäddat sängen, och mamma redan hade bett en att göra det tre gånger tidigare under dagen (då på svenska) och hon sedan började svära frenetiskt på schwiizertüütsch och peka mot rummet efter att hon precis hade varit inne och kollat läget.. ja, då skulle nog vilken unge som helst kunna räkna ut vad det gällde..

Den frågan som Julia ställde har jag nog fått 50 gånger i mitt liv. Jag tycker verkligen att det är okej om folk frågar, även om jag inte kan ge något bra svar. Men det är lite jobbigare när de vill ta ifrån mej det jag har kämpat för, nämligen att bli bättre på det tyska språket. Under hela högstadiet sa hur många som helst "Ellinor är bara bra på tyska för att hennes mamma är från Schweiz." Säkert. Det är precis som att säga "Helene har bara MVG i svenska för att hennes mamma är från Danmark" -vad är det för logik liksom?! Jag har engagerat mej i skolan, men alla ska jämt hitta på anledningar till att jag har klarat mej bra, för jag har ju aldrig lagt ner tid på något, nej nej. Allt kommer gratis här i livet, visste ni inte det?

Sedan kanske jag har hört och övat olika ljud när jag var liten som vi inte har i svenskan, men som finns i tyskan. Det var främst uttalet som Julia tänkte på när hon frågade. Men jag vet inte, jag kommer inte ihåg, men kanske. Det enda jag vet är att jag sa "Kakao" och inte "oboy" när jag började skolan, och de andra barnen förstod inte alls vad det var jag drack till frukost. Sedan tyckte jag om salami som liten också, och det var ju helknasigt.