För några minuter sedan jag satt jag och svor åt mina tänder, samtidigt som jag gladdes åt mina nya skor. Sedan läste jag mejlet från mamma där hon skrev att två personer vi känner genom hockeyn blev påkörda när de åkte i sin bil. Nu tänker jag bara på om operationerna lyckades, om de kommer att få bestående men, hur deras liv kommer att se ut i framtiden. Konstigt att saker kan ändras, och allt kan bli så obetydligt, så fort..
Mina tankar är med er. Until we meet again, may God hold you in the palm of His hand.
måndag 11 februari 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Ellinor, du borde veta vid det här laget att det spelar ingen roll vart du går eller vad du vet. Allt är detsamma ändå.
Jag vet att jag inte kan påverka,och at allt skulle hänt ändå, även om jag skulle gjort något helt annat, men känslan inom mej säger emot. Det är bara en känsla, men ibland styr känslorna över logiken.
Från egna erfarenheter så verkar det som om guds humor ligger på samma nivå som en barnprogramledares.
För det måste vara Guds verk?
Det kan inte vara den oansvariga människan som körde alldeles för fort och försökte köra om när det kom en mötande lastbil? Som han sedan krockade med och därför blev slungad in i bilen där mor och dotter satt.
Jag skulle snarare säga "Tacka Gud för att ingen dog".
Nej. Det är Guds fel, ingen annans.
Skicka en kommentar