Die Biographie

Inspirerad av Jenny, here I go:

För 15 år sedan (1993):
Var jag 5 år gammal.
Hade jag inte börjat skolan.
Pratade jag oavbrutet.
Kunde jag inte skriva, men hemma hade vi en skrivmaskin som jag och tvillingbrorsan brukade hamra på, för att sedan skratta tills vi dog när vi tvingade mamma eller pappa (helst båda) att läsa det högt för oss.
Sög jag på ringfingret och pekfingret - samtidigt.
Åt jag alltid banan.
Hade jag 3 lägen (utan inbördes rangordning): 1. sova 2. vara gnällig eller 3. prata, sjunga och leka med allt och alla.

För 10 år sedan (1998):
Var jag 10 år gammal.
Pratade jag oavbrutet.
Hade min bästa vän Eleine flyttat till Norge och jag kände mej ensam.
Träffade jag en ny bästa vän som hette Olivia, kom från Kalmar och pratade konstigt.
Spelade jag ishockey för första gången.
Hade jag kommit över att Jesper hade dumpat mej och insåg att jag kunde krama vilka pojkar jag ville.

För 5 år sedan (2003):
Var jag 15 år gammal.
Gick jag i åttan.
Var jag kapten för västergötlands flickishockeylag.
Gick jag på ett konfirmationsläger och tog med mej min allra bästa vän, som hade lärt sej västgötska.
Träffade jag Honom.
Insåg jag att jag gillade honom.
Insåg jag att jag var kär.
Pratade jag oavbrutet om honom.
Var jag sur på en oförstående omvärld som trodde att en 15-åring inte kunde vara kär.
Var jag för kär och egoistisk för att ställa upp för mina kompisar.

För 3 år sedan (2005):
Var jag 17 år gammal.
Gick jag i tvåan på gymnasiet.
Hade jag lämnat Halna och Töreboda för en etta i Falköping och ett samhällsprogram med engelsk profil.
Fick jag akut bukspottskörletsinflammation, blev frisk och insåg värdet av vänner som ställer upp och värdet av att ställa upp för andra.

För 1 år sedan (2007):
Var jag 19 år gammal.
Såg jag fram emot min andra Taizéresa.
Hade jag skrivit högskoleprovet och partade därefter loss med några underbara vänner och fick beröm av en kille som tyckte att jag var modig som kunde vara så party med så lite, faktiskt inte en droppe, alkohol i mej.
Var det mindre än 2 månader som stod emellan mej och den fruktade, osäkra framtiden.
Verkade det som om det bara var jag som tyckte att: 1 studenten var överskattad, och 2. bara för att man fick en vit mössa utan att behöva ha ansträngt sej ett skit innebar inte det att man automatiskt skulle få ett liv.
Sökte jag i panik till tyskakursen i Innsbruck.

För 3 månader sedan:
Var jag i Innsbruck och räknade ned dagarna till Josefs ankomst.
Pratade jag oavbrutet om just det.
Hade jag insett sedan ett tag tillbaka att Julia och Emma är riktiga kompisar.
Bad jag mer än vanligt.

Igår (25:e april 2008):
Började jag dagen starkt genom att prata med min rumskompis till kl.01.00 samma dag som jag skulle ha tenta.
Skrev jag tentan.
Skrev jag tentan riktigt bra.
Blev jag intervjuad på engelska av en spansk tjej som inte kunde tyska, men hade en österrikisk pojkvän och därför bodde här tillfälligt, för att kunna skriva artiklar om Innsbruck-utlänningars förväntningar inför EM.
Klädde jag upp mej.
Festade jag efter tentan och bevisade ännu en gång att jag suger på bowling.

Idag (26:e april 2008):
Var jag trött och sov bort halva dagen.
Blev mitt rum ockuperat av två klasskamrater som behövde låna datorn.
Köpte jag en massa mat för att sedan komma hem, skita i maten och äta en massa godis.
Skrattade jag mej igenom en dålig film med Emma.
Pratade jag och skrattade jag med Julia.

Imorgon (27:e april 2008):
Kommer det bli en tidigare uppgång.
Kommer det bli saffranspannkaka med hela klassen.
Kommer jag att äta upp resten av godiset jag har på rummet.
Kommer det vara exakt 7 veckor kvar tills jag lämnar Innsbruck tillsammans med mamma, pappa, tvillingen och pojken.

Om ett år (april 2009):
Har jag förhoppningsvis sökt till psykologprogrammet och kommit på vilken stad jag vill plugga i.
Har Josef förhoppningsvis valt samma stad.
Har vi förhoppningsvis planer på att flytta ihop.
Är vi förhoppningsvis (och troligtvis) fortfarande ihop.