"När jag blir stor..."

..just det.. så får man ju inte säga. För jag är ju redan stor, eller.. inte stor, men vuxen, myndig. Har röstat i ett val, har tagit studenten, bott hemifrån. Det enda som saknas är väl körkortet -och framtidsplaner.

Därför har jag (smått panikartat) letat efter passande utbildningar de senaste två dagarna. Som alltid finns det en sak som jag alltid fastnar för: Psykolog.
Varför? Jag vet inte. Det konstiga är att min mamma också ville bli psykolog när hon var ung, men eftersom det inte fanns någon möjlighet att finansiera de dyra studierna blev hon ekonom istället, så kan det gå.
Jag måste ju ha ett års arbetslivserfarenhet för att komma in på programmet, men annars finns det inget som hindrar mej. Det är ju antaligen det jag vill göra, det jag alltid har haft i bakhuvudet. Jag har alltid velat omkring och sagt "mummel, mummel... läkare.... mummel.. arkitekt.. mummel, mummel.. språk är ju kul.." och radat upp nästan vartenda program som finns vårt avlånga land som en möjlighet. Men, psykolog, har alltid varit med i diskussionen.

"Men, Ellinor, du vet väl om att då är det inte du som ska prata?"
-Den piken har jag fått ganska många gånger när jag har berättat för folk hur mina tankebanor har gått. Det gäller bara att inse att faktumet att jag är livlig och pratglad inte hindrar mej från att vara en bra lyssnare och en god medmänniska som faktiskt kan hjälpa och se lösningar på problem. Det är nog därför. Jag är en problemlösare, och lite av en människokännare. Inget proffs, absolut inte, men förhoppningsvis efter 5 år på psykologprogrammet.
(Men, idag när jag sa till Niclas att jag ville bli psykolog sken han upp ordentlig och sa "Jag tror verkligen att du kommer att bli en jättebra psykolog! Det passar dej!" -yey!)

PS. Med risk för eventuella ändringar. Kanske redan imorgon, eller om en timme, eller 10 minuter. Framtiden är diffus, framförallt i Ellinors värld.